Ahl us-Sunnahs glädje när deras fiender dör eller råkar ut för katastrofer

Publicerad den av

  • Allah عزّ وجلّ‎ sa till profeten ﷺ och följeslagarna när de blev omringade vid al-Khandaq:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اذْكُرُوا نِعْمَةَ اللَّهِ عَلَيْكُمْ إِذْ جَاءَتْكُمْ جُنُودٌ فَأَرْسَلْنَا عَلَيْهِمْ رِيحاً وَجُنُوداً لَمْ تَرَوْهَا وَكَانَ اللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيراً

( سورة الأحزاب ، أية ٩ )

”TROENDE! Minns att Allah visade er Sin nåd när [fiendens] styrkor ryckte fram mot er och Vi sände en [isande] vind mot dem och [himmelska] härskaror som ni inte kunde se. Men Allah såg vad ni gjorde.” [Surat al-Ahzaab, vers 9]

  • Allah عزّ وجلّ sa även till profeten Moosa (frid vare över honom):

    فَلَا تَأْسَ عَلَى الْقَوْمِ الْفَاسِقِينَ


( سورة المائدة ، أية ٢٦ )

”men sörj inte över sådana trotsiga syndare.” [Surat al-Maa’ida, vers 26]

  • Abu Qatada ibn Rib’iy al-Ansari sa att en begravningsprocession (janaaza) passerade förbi Allahs sändebud ﷺ och att han då sa: ”Han är lättad och slipper och man är lättad över att slippa honom”. Då sa de (dvs följeslagarna): ”Åh Allahs sändebud, vad menar du med: ’Han är lättad och slipper och man är lättad över att slippa honom’?” Då sa han: ”Den troende tjänaren är lättad över att slippa det världsliga livets problem och svårigheter och komma till Allahs barmhärtighet. När det däremot kommer till den onda tjänaren, så slipper människorna, länderna, träden och djuren honom.” [1] [Sahih al-Bukhari, kapitel 81: al-Riqaaq, hadith 6512]

Denna hadith finns även i Sunan al-Nasaa’i och al-Nasaa’i namngav kapitlet:
”Kapitel: Att slippa kuffar” باب الاِسْتِرَاحَةِ مِنَ الْكُفَّارِ )‏ ).
[Hadith 1931, kapitel 21:49]

  • Ibn ul-Qayyim (691-751 H.) sa: ”Och Abu Bakr al-Siddiq gick ner i sujood när han fick höra att Musaylama al-Kadhaab (den falske profeten) hade blivit dödad.” [2] [Zaad al-Ma’aad, 3/511]

    I Musannaf ’Abd al-Razzaq (nr. 5777) står det: ”Abu ’Awn sa: ‘Abu Bakr gick ner i sujood när han fick nyheten om att man hade erövrat al-Yamaama’.” [3]

    Musaylama al-Kadhaab levde i al-Yamaama.

  • Ibn Taymiyya (661-728 H.) sa: ”De troendes ledare, ’Ali ibn abi Talib, må Allah vara nöjd med honom, stred mot Khawaridj och då nämnde han Allahs sändebuds sunnah där det nämns att man ska strida mot dem. Han blev glad när de dödades och han gick ner i sujood av tacksamhet till Allah när han såg att deras fader Dhul Thadiyya var död.” [4] [Majmoo’ al-Fataawa, 20/395]

    Återberättelsen som Ibn Taymiyya syftar på finns bland annat i ”Ta’dhim Qadr al-Salaat” av Muhammad ibn Nasr al-Marwazi (nr. 246 och 247) och ”Musannaf ibn abi Shayba”, 15/317-319.

    I ”Sahih Muslim” (hadith nr. 1066) står det: ”’Ali sa: ’Leta rätt på den lemlästade mannen’. De letade men kunde inte hitta honom. ’Ali, må Allah vara nöjd med honom, ställde sig då upp och gick tills han kom fram till ett antal människor som hade blivit dödade och som låg ovanpå varandra. Då sa han: ’Kolla igenom varenda en av dem’. Då hittade de honom vid marken och då sa han: ’Allahu akbar (Allah är störst). Allah har talat sanning och Hans sändebud ﷺ förmedlade det’.” [5]
  • Hammaad ibn abi Salama sa: ”Jag förmedlade de goda nyheterna om al-Hajjaajs [6] död till Ibrahim [al-Nakha’i] (dog år 96 H.) och då gick han ner i sujood och jag såg honom gråta av glädje.” [7] [Tabaqaat ibn Sa’d, 6/240, Siyar A’laam al-Nubalaa’, 4/514]

  • Salama ibn Shabib sa: ”Jag befann mig hos ’Abd ul-Razzaq [al-San’ani] (126-211 H.) när vi fick höra att ’Abd ul-Majid [8] hade dött. Då sa han (dvs ’Abd ul-Razzaq): ’Alhamdulillah (prisad vare Allah) som fick Muhammads nation att slippa ’Abd ul-Majid.” [9] [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 9/435]
  • När ’Abd ul-Rahman ibn Mahdi (135-198 H.) fick nyheten om den vilseledde Wahb al-Qurashis död så sa han: ”Alhamdulillah (prisad vare Allah) som fick muslimerna att slippa honom”. [10] [Lisaan ul-Mizaan av Ibn Hajar, 8/402]

  • Det återberättas att Bishr al-Haafi ibn al-Harith (152-227 H.) sa: ”Dödsnyheten om han som kallas för ‘al-Marisi’ kom medan jag var ute i marknaden och om det inte vore för att detta inte är en plats där man går ner i sujood så hade jag gått ner i sujood av tacksamhet. Alhamdulillah (prisad vare Allah) som tog hans liv. Det är såhär ni ska säga.” [11]

    [Talbis Iblis av Ibn al-Jawzi: Kapitel: ”Återberättade uttalanden gällande den negativa kritiken av innovationer och innovatörerna”, s.24. Återberättelsen nämns även [men med några få ords skillnad] i Tarikh Baghdad av al-Khatib al-Baghdadi, 7/544 och Lisaan ul-Mizaan av Ibn Hajar, 2/308.]
  • Det sades till Imam Ahmad ibn Hanbal (164-241 H.): ”Syndar man om man gläds åt det som händer Ibn abi Du’aads [12] följare?’ Han svarade: ’Vem gläds inte åt detta?’.” [13] [Kitab al-Sunnah av al-Khallaal, 5/121]
  • al-Khatib al-Baghdadi (392-463 H.) sa i sin biografi av ’Ubaydullah Ibn ’Abdillah al-Husayn Abu al-Qasim al-Haffaaf som är känd som Ibn al-Naqib (305-405 H.): ”Jag skrev ner [återberättelser] från honom och han var pålitlig och även strikt i följandet av sunnahn. Jag fick höra att han tog emot folk för gratulationer när rafidhas shaykh, Ibn ul-Mu’allim, dog och sa: ’Efter att ha bevittnat Ibn ul-Mu’allims död så bryr jag mig inte längre om när jag dör’.” [14] [Tarikh Baghdad, 10/382. Berättelsen nämns även av Ibn Kathir i al-Bidaaya wan-Nihaaya, 12/20]
  • Ibn Kathir (700-774 H.) sa om al-Hasan ibn Saafi ibn Bazdan al-Turki (dog år 568 H.): ”Han var en av Baghdads högsta ledare som styrde och ställde inom staten, men han var en vidrig rafidhi och hade fanatism gentemot rafidha och de var under hans beskydd tills Allah fick muslimerna att slippa honom detta år under Dhul Hijjah och han begravdes i sitt hem och flyttades senare till Qurayshs gravplats. Prisad vare Allah och all nåd kommer från Honom (lillah il-hamd wal-minna). När han dog blev Ahl us-Sunnah extremt glada och de visade sin tacksamhet till Allah och man såg inte någon av dem förutom att han prisade och tackade Allah.” [15] [al-Bidaaya wan-Nihaaya, 12/338]

____________________

Översättarens fotnoter:

[1] Hadithen (arabiska):

عَنْ أَبِي قَتَادَةَ بْنِ رِبْعِيٍّ الأَنْصَارِيِّ، أَنَّهُ كَانَ يُحَدِّثُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مُرَّ عَلَيْهِ بِجِنَازَةٍ فَقَالَ ‏”‏ مُسْتَرِيحٌ، وَمُسْتَرَاحٌ مِنْهُ ‏”‏‏.‏ قَالُوا يَا رَسُولَ اللَّهِ مَا الْمُسْتَرِيحُ وَالْمُسْتَرَاحُ مِنْهُ قَالَ ‏”‏ الْعَبْدُ الْمُؤْمِنُ يَسْتَرِيحُ مِنْ نَصَبِ الدُّنْيَا وَأَذَاهَا إِلَى رَحْمَةِ اللَّهِ، وَالْعَبْدُ الْفَاجِرُ يَسْتَرِيحُ مِنْهُ الْعِبَادُ وَالْبِلاَدُ وَالشَّجَرُ وَالدَّوَابُّ ‏”‏‏.‏
( صحيح البخاري: (٨١) كتاب الرقاق، (٤٢) باب سَكَرَاتِ الْمَوْتِ, حديث رقم ٦٥١٢ )

[2] Ibn ul-Qayyims ord om Abu Bakrs glädje (arabiska):

قال ابن القيم : ” وَفِي سُجُودِ كعب حِينَ سَمِعَ صَوْتَ الْمُبَشِّرِ دَلِيلٌ ظَاهِرٌ أَنَّ تِلْكَ كَانَتْ عَادَةَ الصَّحَابَةِ، وَهِيَ سُجُودُ الشُّكْرِ عِنْدَ النِّعَمِ الْمُتَجَدِّدَةِ وَالنِّقَمِ الْمُنْدَفِعَةِ، وَقَدْ سَجَدَ أَبُو بَكْرٍ الصِّدِّيقُ لَمَّا جَاءَهُ قَتْلُ مسيلمة الكذاب، وَسَجَدَ عَلِيُّ بْنُ أَبِي طَالِبٍ لَمَّا وَجَدَ ذَا الثُّدَيَّةِ مَقْتُولًا فِي الْخَوَارِجِ، 
[ زاد المعاد ، ٣ / ٥١١ ]

[3] Återberättelsen om Abu Bakr i Musannaf ‘Abd al-Razzaq (arabiska):

عَبْدُ الرَّزَّاقِ ، عَنِ الثَّوْرِيِّ ، عَنْ أَبِي سَلَمَةَ ، عَنْ أَبِي عَوْنٍ قَالَ : سَجَدَ أَبُو بَكْرٍ حِينَ جَاءَهُ فَتْحُ الْيَمَامَةِ .
( مصنف عبد الرزاق , رقم ٥٧٧٧ , كتاب صلاة العيدين , باب سجود الرجل شكرا )

[4] Ibn Taymiyyas ord om ‘Alis glädje (arabiska):

قال شيخ الإسلام ابن تيمية – رحمه الله – : وقاتل أمير المؤمنين علي بن أبى طالب رضي الله عنه الخوارجَ ، وذكر فيهم سنَّة رسول الله المتضمنة لقتالهم ، وفرح بقتلهم ، وسجد لله شكراً لما رأى أباهم مقتولاً وهو ذو الثُّدَيَّة .
( مجموع الفتاوى , 20 / 395 )

[5] Återberättelsen om ’Ali i Sahih Muslim (arabiska):

فَقَالَ عَلِيٌّ رضى الله عنه الْتَمِسُوا فِيهِمُ الْمُخْدَجَ ‏.‏ فَالْتَمَسُوهُ فَلَمْ يَجِدُوهُ فَقَامَ عَلِيٌّ – رضى الله عنه – بِنَفْسِهِ حَتَّى أَتَى نَاسًا قَدْ قُتِلَ بَعْضُهُمْ عَلَى بَعْضٍ قَالَ أَخِّرُوهُمْ ‏.‏ فَوَجَدُوهُ مِمَّا يَلِي الأَرْضَ فَكَبَّرَ ثُمَّ قَالَ صَدَقَ اللَّهُ وَبَلَّغَ رَسُولُهُ 
( صحيح مسلم ، رقم الحديث ١٠٦٦ )

[6] al-Hajjaaj ibn Yusuf al-Thaqafi var en minister i Irak inom ‘Abbasi kalifatet och han var en tyrann som bland annat dödade följeslagaren ’Abdullah ibn al-Zubayr och den store lärde taabi’in Sa’id ibn Jubayr som var elev hos Ibn ’Abbas. De lärda under hans tid var oeniga gällande om han var muslim eller murtadd kafir.

al-Dhahabi (673-748 H.) sa: ”Allah förstörde honom (dvs tog hans liv) under Ramadan, år 95 [H.] då han var en gammal man. Han var en förtryckare, en tyrann, en naasibi [*], lömsk och en man som spillde mycket blod.”

Lite längre ner i samma stycke sa al-Dhahabi även: ”Vi talar därför illa om honom och vi älskar inte honom. Vi hatar honom för Allahs skull och det är bland det starkaste bandet av tro.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 4/342, Kapitlet om al-Hajjaaj]

[*] En naasibi är en person som ogillar följeslagaren ’Ali ibn abi Talib och hans barn och ättlingar eller förminskar ’Alis dygd, som en motreaktion av shi’as extremism i deras påstådda kärlek till profetens ﷺ hushåll (Ahl ul-Bayt).

al-Dhahabis ord om al-Hajjaaj (arabiska):

قال الذهبي: أَهْلَكَهُ اللَّهُ فِي رَمَضَانَ سَنَةَ خَمْسٍ وَتِسْعِينَ . كَهْلًا ، وَكَانَ ظَلُومًا ، جَبَّارًا ، نَاصِبِيًّا ، خَبِيثًا ، سَفَّاكًا لِلدِّمَاءِ ، وَكَانَ ذَا شَجَاعَةٍ وَإِقْدَامٍ وَمَكْرٍ وَدَهَاءٍ ، وَفَصَاحَةٍ وَبَلَاغَةٍ ، وَتَعْظِيمٍ لِلْقُرْآنِ . قَدْ سُقْتُ مِنْ سُوءِ سِيرَتِهِ فِي تَارِيخِي الْكَبِيرِ ، وَحِصَارَهُ لِابْنِ الزُّبَيْرِ  بِالْكَعْبَةِ  ، وَرَمْيَهُ إِيَّاهَا بِالْمَنْجَنِيقِ ، وَإِذْلَالَهُ لِأَهْلِ الْحَرَمَيْنِ ، ثُمَّ وِلَايَتَهُ عَلَى الْعِرَاقِ  وَالْمَشْرِقِ كُلِّهِ عِشْرِينَ سَنَةً ، وَحُرُوبَ ابْنِ الْأَشْعَثِ  لَهُ ، وَتَأْخِيرَهُ لِلصَّلَوَاتِ إِلَى أَنِ اسْتَأْصَلَهُ اللَّهُ . فَنَسُبُّهُ وَلَا نُحِبُّهُ ، بَلْ نُبْغِضُهُ فِي اللَّهِ ; فَإِنَّ ذَلِكَ مِنْ أَوْثَقِ عُرَى الْإِيمَانِ .
[سير أعلام النبلاء ، ٤ / ٣٤٢]

[7] Ibrahim al-Nakha’is glädje (arabiska):

أخرج ابنُ سعدٍ في ” طبقاته ” (6 / 280) قال : أخبرنا عبدُ الحميدِ بنُ عبدِ الرحمنِ الحِماني ، عن أبي حَنِيْفَةَ : عَنْ حَمَّادٍ ، قَالَ : بَشَّرْتُ إِبْرَاهِيْمَ بِمَوْتِ الحَجَّاجِ ، فَسَجَدَ ، وَرَأَيْتُهُ يَبْكِي مِنَ الفَرَحِ .

[8] Denne ’Abd ul-Majid är Ibn ’Abd ul-’Aziz ibn abi Rawwaad och han var en av ledarfigurerna inom sekten al-Murji’a.

[9] ‘Abd ul-Razzaq al-San’anis glädje (arabiska):

قال سَلَمةُ بنُ شَبيبٍ : كنتُ عند عبد الرَّزَّاقِ- يعني الصَّنعانيَّ – ، فجاءَنا موتُ عبد المجيدِ، فقال : الحمدُ للهِ الذي أراحَ أُمَّةَ محمَّدٍ مِن عَبدِ المجيدِ .
[سير أعلام النبلاء 9 / 435 ]
وعبدُ المجيدِ هذا هو ابنُ عبد العَزيزِ بنِ أبي رَوَّاد، وكان رأسًا في الإرجاءِ.

[10] ’Abd ul-Rahman ibn Mahdis glädje (arabiska):

ولَمّا جاءَ نعيُ وَهبٍ القُرشيِّ – وكان ضالًّا مُضِلًّا – لعبدِ الرَّحمنِ بنِ مَهديٍّ، قال : ( الحمدُ للهِ الذي أراحَ المُسلِمينَ منه ).
[لسان الميزان لابن حجر، ٨ / ٤٠٢].

[11] Bishr al-Haafis glädje (arabiska):

وعن بشر بن الحارث أنه قال : «جاء موت هذا الذي يقال له المريسي وأنا في السوق، فلولا أن الموضع ليس موضع سجود لسجدت شكرا ، الحمد لله الذي أماته هكذا قولوا .»
( تاريخ بغداد : ٧ / ٧٠ ، تلبيس إبليس : فصل : أقوال مأثورة في ذم البدعة والمبتدعين ، ص ٢٤ )

[12] Ibn abi Du’aad var en vilseledd mu’tazili lärd. Han var en högt uppsatt domare hos ‘Abbasi kalifatet och han var huvudorsaken till att Imam Ahmad fängslades och torterades. Han dog år 240 H.

al-Dhahabi sa om honom: ”Jahmin, Ahmad ibn Hanbals fiende. Han var en person som spred [påståendet om] att Qur’anen är skapad.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 12/169]

al-Dhahabi sa även: ”Ibn Abi Du’aad motsatte sig Imam Ahmad och visade fiendskap gentemot honom under prövningen [som Ahmad utsattes för] och han brukade säga: ’Åh, de troendes ledare, avrätta honom. Han är vilseledd och han vilseleder andra’.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 12/170]

al-Dhahabis ord om Ibn abi Du’aad (arabiska):

قال الذهبي : الجهمي ، عدو أحمد بن حنبل. كان داعية إلى خلق القرآن ،
[سير أعلام النبلاء، ١٢ / ١٦٩]

وقال أيضاً : وقد كان ابن أبي دواد يوم المحنة إلبا على الإمام أحمد يقول : يا أمير المؤمنين ، اقتله ، هو ضال مضل.
[سير أعلام النبلاء، ١٢ / ١٧٠]

[13] Ahmad ibn Hanbals ord (arabiska):

قال الخلاَّل – رحمه الله – : وقيل للإمامِ أحمدَ بنِ حَنبلٍ: الرَّجُلُ يَفرَحُ بما يَنزِلُ بأصحابِ ابنِ أبي دُؤاد؛ عليه في ذلك إثمٌ؟
!قال : ومَن لا يَفرَحُ بهذا ؟
( كتاب السنَّة , 5 / 121 )

[14] Ibn al-Naqibs glädje (arabiska):

وقال الخطيب البغدادي – رحمه الله – في ترجمة عبيد الله بن عبد الله بن الحسين أبو القاسم الحفَّاف المعروف بابن النقيب – : كتبتُ عنه ، وكان سماعه صحيحاً ، وكان شديداً في السنَّة ، وبلغني أنه جلس للتهنئة لما مات ابن المعلم شيخ الرافضة وقال : ما أبالي أي وقت مت بعد أن شاهدت موت ابن المعلم .
( تاريخ بغداد , 10 / 382 ) .

[15] Ibn Kathir om al-Hasan ibn Saafi ibn Bazdan al-Turki (arabiska):

قال ابن كثير – رحمه الله – فيمن توفي سنة 568 هـ – :الحسن بن صافي بن بزدن التركي ، كان من أكابر أمراء بغداد المتحكمين في الدولة ، ولكنه كان رافضيّاً خبيثاً متعصباً للروافض ، وكانوا في خفارته وجاهه ، حتى أراح الله المسلمين منه في هذه السنَة في ذي الحجة منها ، ودفن بداره ، ثم نقل إلى مقابر قريش ، فلله الحمد والمنَّة . وحين مات فرح أهل السنة بموته فرحاً شديداً ، وأظهروا الشكر لله ، فلا تجد أحداً منهم إلا يحمد الله .
( البداية والنهاية , ١٢ / ٣٣٨ )

Är det tillåtet att önska någon en god jul? – Ibn ul-Qayyim

Publicerad den av

Ibn ul-Qayyim sa: ”Att gratulera kufr (otro) ritualer som är unika för dem (icke-muslimerna) är harām enligt konsensus. Som att till exempel gratulera dem under deras högtider eller deras fastan genom att säga: ’Må du ha en välsignad högtid’ eller ’Jag gratulerar dig på denna högtid’ och liknande. Om den som gratulerar dem skonas från kufr (otro), så är det i alla fall harām. Det är som att gratulera någon som bugar sig (går ner i sujūd) för korset. Det är till och med en större synd och mer förkastligt hos Allāh, än om man skulle gratulera någon för att dricka alkohol, mörda, eller ha otillåtna sexuella relationer och liknande. Och många av de som inte har respekt för religionen hamnar i detta och de vet inte hur förkastlig deras handling är. Den som gratulerar en annan person för en synd, innovation eller kufr som han har begått, har utsatt sig själv för Allāhs vrede”. (Ahkām Ahl al-Dhimma, 3/211)

قال ابن القيم رحمه الله: ”وأما التهنئة بشعائر الكفر المختصة به : فحرام بالاتفاق ، مثل أن يهنئهم بأعيادهم ، وصومهم ، فيقول : ” عيد مبارك عليك ” ، أو ” تهنأ بهذا العيد ” ، ونحوه ، فهذا إن سلم قائله من الكفر : فهو من المحرمات ، وهو بمنزلة أن يهنئه بسجوده للصليب ، بل ذلك أعظم إثماً عند الله وأشد مقتاً من التهنئة بشرب الخمر ، وقتل النفس ، وارتكاب الفرج الحرام ، ونحوه . وكثير ممن لا قدر للدين عنده ، يقع في ذلك , ولا يدري قبح ما فعل . فمن هنأ عبدا بمعصية أو بدعة أو كفر فقد تعرض لمقت الله وسخطه .” ( أحكام أهل الذمة ، ( 3 / 211 ) )

Att ge gåvor under icke-muslimernas högtider

Publicerad den av

Fakhr ul-Dīn al-Zayla’ī al-Hanafī (dog år 743 H.) kommenterade uttalandet nedan:

”Det är inte tillåtet att ge gåvor på grund av Newroz och al-Mahrajān [1]”.

Sedan sa han: ”Det vill säga att det inte är tillåtet att ge gåvor på grund av dessa två dagar och det är snarare kufr (otro). Abū Hafs al-Kabīr [2], må Allāh vara barmhärtig över honom, sa: ’Om en person dyrkar Allāh i femtio år och sedan ger ett ägg till några månggudadyrkare under Newroz, med avsikten att upphöja denna dag, så har han begått kufr och hans handlingar har blivit ogiltiga. Författaren av al-Jāmi’ al-Asghar [3] sa: ’Om han ger en gåva till en annan muslim under Newroz utan att ha avsikten att upphöja denna dag, men att det endast är en vana bland folket, så har han inte begått kufr. Men han bör inte göra det specifikt under den dagen och han han bör istället göra det en dag före eller en dag efter så att det inte ska anses vara ett efterliknande av det folket [4]. Orsaken är att Allāhs sändebud ﷺ sa: ’Den som efterliknar ett folk är en av dem’’. Han sa även i al-Jāmi’ al-Asghar: ’En person köpte en sak under Newroz som han inte har köpt tidigare. Om han gjorde det för att upphöja den dagen såsom månggudadyrkarna gör så har han begått kufr, men om hans avsikt endast var att äta, dricka och roa sig så har han inte begått kufr.” [5] [Tabyīn al-Haqā’iq, 6/228]

Även Ibn Hajar al-’Asqalāni (som var Shāfi’ī) nämnde Abū Hafs al-Kabīrs uttalande som nämndes ovan av al-Zayla’ī. Se: Fath ul-Bārī, 2/513.

Muhammad ibn Yūsuf al-Mawwāq al-Mālikī (dog år 897 H.) sa: ”Ibn ul-Qāsim [6] ogillade att man ger gåvor till kristna under deras högtid eller att ge palmblad som gåva till judar på grund av deras högtid.” [al-Tāj wa al-Iklīl, 4/139]

Även Ibn Taymiyya nämnde Ibn ul-Qāsims åsikt som nämndes ovan av al-Mawwāq. [Se: Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm]

Ibn ul-Turkmānī al-Hanafī (683 – 750 H) sa: ”Den som är muslim syndar om han sitter med dem [dvs under deras högtidsfirande] eller om han hjälper dem genom att slakta eller laga mat eller genom att låna ut djur som de kan rida på för att ta sig till sina högtidsfester”. [7] [al-Luma’ fī al-Hawādith wa al-Bida’, 1/294)]

al-Hajjāwī (dog 968 H.) sa i sin bok al-Iqnā’ (3/152), som är en av Hanbalī rättsskolans klassiska fiqh böcker: ”Det är förbjudet att bevittna judarnas och de kristnas högtider, att sälja något till dem under den tiden eller att ge dem gåvor på grund av deras högtid.” [8]

Ibn Taymiyya (Hanbalī) sa: ”Man ska inte ta emot en gåva från en [muslimsk] person som ger en gåva till muslimerna vid tidpunkten av dessa högtider som vanligtvis inte brukar ges vid andra tidpunkter än under denna högtid. I synnerhet om denna gåva är något som bidrar till efterliknandet av dem [dvs icke-muslimerna], som exempelvis att ge stearinljus och liknande under julen eller att ge ägg eller mjölk och får under Skärtorsdagen som inträffar vid slutet av deras fasteperiod. Man ska inte heller ge gåvor till någon muslim under dessa högtider på grund av högtiden och i synnerhet om det är något som bidrar till efterliknandet av dem såsom vi nämnde tidigare”. [9] [Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm, 1/227]

Ibn Taymiyya sa även: ”Det är inte heller tillåtet att anordna festmåltider, utbyta gåvor eller sälja saker som hjälper dem i det (dvs i firandet av deras högtider)”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/329] 

Kort därefter säger Ibn Taymiyya: ”Det finns ingen oenighet bland de lärda gällande utförandet av dessa ovannämnda handlingar och en grupp bland de lärda ansåg till och med att den som utför dessa handlingar har begått kufr (otro) eftersom dessa handlingar innebär glorifiering av kufr ritualer”. [10] [Majmū’ al-Fatāwa, 25/330]

Sufin Ibn Hajar al-Haytamī (Shāfi’ī) sa: ”Jag såg att en av våra lärda från de senare generationerna har nämnt saker som stämmer överens med vad jag har sagt och efter det sa han: ’Bland de vidrigaste innovationerna är muslimernas efterliknande av de kristna under deras högtider genom att efterlikna dem i deras mat och när det kommer till att ge dem gåvor och ta emot deras gåvor [under deras högtider]’”. [11] [al-Fatāwa al-Fiqhiyya al-Kubra, Bāb al-Ridda, 4/238-239]

_________________________

Översättarens fotnoter:

[1] Två hedniska persiska högtider.

[2] Han var en stor Hanafī lärd från staden Bukhāra i vad som idag är Uzbekistan. Han föddes år 150 efter profetens ﷺ hijra och dog år 217 H.

[3] En Hanafī lärd som heter Muhammad ibn al-Walīd al-Samarqandī.

[4] Dvs icke-muslimerna.

[5] al-Zayla’īs fatwa på arabiska:

قال فخر الدين الزيلعي (المتوفى ٧٤٣ ه) في ”تبيين الحقائق” (حنفي) (6/228) : ” ( والإعطاء باسم النيروز والمهرجان لا يجوز ) أي الهدايا باسم هذين اليومين حرام بل كفر , وقال أبو حفص الكبير رحمه الله لو أن رجلا عبد الله خمسين سنة ثم جاء يوم النيروز , وأهدى لبعض المشركين بيضة ، يريد به تعظيم ذلك اليوم ، فقد كفر , وحبط عمله . وقال صاحب الجامع الأصغر : إذا أهدى يوم النيروز إلى مسلم آخر , ولم يرد به التعظيم لذلك اليوم , ولكن ما اعتاده بعض الناس لا يكفر , ولكن ينبغي له أن لا يفعل ذلك في ذلك اليوم خاصة , ويفعله قبله أو بعده ، كي لا يكون تشبها بأولئك القوم , وقد قال رسول الله صلى الله عليه وسلم من تشبه بقوم فهو منهم . وقال في الجامع الأصغر رجل اشترى يوم النيروز شيئا ، لم يكن يشتريه قبل ذلك ، إن أراد به تعظيم ذلك اليوم كما يعظمه المشركون كفر , وإن أراد الأكل والشرب والتنعم لا يكفر ” انتهى .

[6] Ibn ul-Qāsim var Imām Māliks elev och muftin över Egypten. Han föddes år 132 H och dog år 191 H.

Ibn ul-Qāsims åsikt på arabiska:

وقال محمد بن يوسف المواق (المتوفى: 897هـ) في ”التاج والإكليل” (مالكي) (4/319) : ” وكره ابن القاسم أن يهدي للنصراني في عيده مكافأة له ، ونحوه إعطاء اليهودي ورق النخيل لعيده ” انتهى .

[7] Ibn ul-Turkmānīs ord på arabiska:

قال الإمام ابن التركماني (٦٨٣ – ٧٥٠ هـ): (( فيأثم المسلم بمجالسته لهم، وبإعانته لهم بذبح وطبخ وإعارة دابة ويركبوها لمواسمهم وأعيادهم )) اللمع في الحوادث والبدع، لابن التركماني ( ١ / ٢٩٤ )

[8] Citatet från al-Hajjāwī på arabiska:

وقال الحجاوي في ”الإقناع” (3/152) من كتب الحنابلة : ” ويحرم شهود عيد اليهود والنصارى وبيعه لهم فيه ، ومهاداتهم لعيدهم ” انتهى .

[9] Ibn Taymiyyas fatwa på arabiska:

قال ابن تيمية رحمه الله : ” ومن أهدى للمسلمين هدية في هذه الأعياد مخالِفة للعادة في سائر الأوقات غير هذا العيد : لم تقبل هديته ، خصوصا إن كانت الهدية مما يستعان بها على التشبه بهم ، مثل إهداء الشمع ونحوه في الميلاد ، أو إهداء البيض واللبن والغنم في الخميس الصغير الذي في آخر صومهم ، وكذلك أيضا لا يهدى لأحد من المسلمين في هذه الأعياد هدية لأجل العيد ، لا سيما إذا كان مما يستعان بها على التشبه بهم كما ذكرناه ” انتهى من ”اقتضاء الصراط المستقيم” (1/227).

[10] Ibn Taymiyyas andra fatwa på arabiska:

قال ابن تيمية: لا يحل للمسلمين أن يتشبهوا بهم في شيء، مما يختص بأعيادم، لا من طعام، ولا لباس ولا اغتسال ، ولا إيقاد نيران ، ولا تبطيل عادة من معيشة أو عبادة ، أو غير ذلك . ولا يحل فعل وليمة ، ولا الإهداء ، ولا البيع بما يستعان به على ذلك لأجل ذلك . ولا تمكين الصبيان ونحوهم من اللعب الذي في الأعياد ولا إظهار زينة .

وبالجملة ليس لهم أن يخصوا أعيادم بشيء من شعائرهم ، بل يكون يوم عيدهم عند المسلمين كسائر الأيام لا يخصه المسلمون بشيء من خصائصهم .

وأما إذا أصابه المسلمون قصداً ، فقد كره ذلك طوائف من السلف والخلف . وأما تخصیصه بما تقدم ذكره فلا نزاع فيه بين العلماء. بل قد ذهب طائفة من العلماء إلى كفر من يفعل هذه الأمور ، لما فيها من تعظیم شعائر الكفر . وقال طائفة منهم : من ذبح نطيحة يوم عیدهم فكأنما ذبح خنزيراً. (مجموع الفتاوى، ٢٥ / ٢٣٠ – ٢٢٩)

[11] Ibn Hajar al-Haytamīs ord:

وقال ابن حجر الهيتمي الشافعي في ( باب الردة ) : (ثم رأيت بعض أئمتنا المتأخرين ذكر ما يوافق ما ذكرته فقال : ومن أقبح البدع موافقة المسلمين النصارى في أعيادهم بالتشبه بأكلهم والهدية لهم وقبول هديتهم فيه. [الفتاوى الفقهية الكبرى (4/238-239)]

Kufr dūna kufr i dömande – Shaykh al-Tarīfī

Publicerad den av

Shaykh ’Abd ul-‘Azīz al-Tarīfī [1] sa:

”Denna dom (kufr dūna kufr, d v s mindre kufr) har återberättats från vissa av Salaf [2] och man syftar på den som lagstiftar i enlighet med Allāhs styre, men är bristfällig när det kommer till praktiken. Han informerar folket om att Allāh lagstiftade si och så och att det är obligatoriskt [att styra i enlighet med sharī’ah], men begår själv överträdelser. Hans överträdelse är därför praktisk. Det är återberättat från vissa av Salaf som till exempel ‘Abdullāh ibn ‘Abbās, Ibn Jarīr al-Tabarī, Qatāda och Mujāhid bin Jabar att detta är kufr dūna kufr. Det återberättas även från ‘Abdullāh ibn ‘Abbās att han sa: ‘Det är inte den kufr som ni syftar på’. Detta inkluderar två situationer:

● När det gäller lagstiftning (tashrī’), så menar man att det är förnekelse av Allāh och kufr akbar (stor kufr).

● När det gäller att praktisera/implementera lagstiftningen eller att man har bristfälligheter i vissa delar, så inkluderas det i denna cirkel (d.v.s. kufr dūna kufr).

Därför säger vi att en stat befinner sig i en av två situationer:

● En stat som lagstiftar i enlighet med Allāhs styre och varken överskrider eller går emot Allāhs styre i fundamenten av Hans lagstiftning, men som begår fel i implementeringen [av vissa lagar]. Detta är då en islamisk stat och dess ledare är muslim. Men hans (d.v.s. ledarens) dom fastställs beroende på omfattningen av hans överträdelser och överskridande i implementeringen av det som Allāh har lagstiftat åt honom. Om han ökar i dhulm (orättvisa) gällande detta, så ökar därmed också hans straff och kritiken gentemot honom.

● Den andra staten och den andra situationen handlar om en stat som lagstiftar i enlighet med något annat än Allāhs styre, vare sig det är helt och hållet eller delvis, även om det vore endast en enda lag. Exempelvis att de förklarar zina vara tillåtet om båda personerna är okej med det. Vi säger då att detta inte är en islamisk stat eller ett islamiskt styre och att ledaren inte heller är muslim.”

Shaykh al-Tarīfī sa även vid ett annat tillfälle:

”Bland det som det inte finns någon tvekan om är att stiftandet av lagar (tashrī’) och att påtvinga folket till att dömas (tahākum) inom det är tydlig kufr, även om det utifrån verkar som att makthavaren erkänner trosbekännelsen. Detta på grund av att hans handling förnekar detta erkännande. Därför är det omöjligt att en muwahhid (monoteist) påtvingar kufr.” [3]

_______________

Översättarens fotnoter:

[1] Jag vill tillägga att bara för att jag delar något från al-Tarīfī så betyder det inte att jag delar samma manhaj som honom.

[2] De tre första generationerna som inkluderar generationen av profetens (ﷺ) följeslagare och de två generationerna som kom efter dem.


[3]
 قال الطريفي: ”ومما لا ريب فيه أن تشريع قوانين وإجبار الناس على التحاكم إليها كفر بين، وإن أقر الحاكم بالشهادتين ظاهراً، فإن عمله هذا ينفي ذلك الإقرار، إذ يستحيل الإكراه على الكفر من موحد.”

Khuraasaan – En gång i tiden centrum för hadithkunskap.

Publicerad den av

Shaykh ’Abdul-’Aziz al-Tarifi sa:

”De flesta av imamerna av sunnah, hadithsamlarna och författarna inom detta (dvs fältet av hadith) är från Khuraasaan [1]. Exempelvis Ibn ul-Mubaarak [2], al-Bukhaari [3], Muslim [4], al-Tirmidhi [5], al-Daarimi [6], al-Nasaa’i [7], de två al-Raazi: Abu Zur’ah [8] och Abu Haatim [9]. Ishaaq ibn Raahawayh [10], Sa’id ibn Mansoor [11], Ibn Hibbaan [12], Ibn ul-Sunni [13], Ibn ul-Mundhir [14] och andra bland folket av Naysaaboor [15], Bukhaara [16], Samarqand [17], Tirmidh [18], Balkh [19], Marw ul-Roodh [20], Toos [21], Haraat [22] Jorjaan [23], Aamul [24], al-Rayy [25], Nasa’ [26], Sunn och andra [städer]”. [*]

[al-Khuraasaaniyya fi Sharh ’Aqidat al-Raaziyayn, s.34]

_________

Översättarens fotnoter:

[1] Khuraasaan är en del av gamla Persien och inkluderar ungefär de södra delarna av Centralasien och stora delar av Afghanistan och delar av Iran.

[2] (118-181 H).

[3] (194-256 H).

[4] (204-261 H).

[5] (209-279 H).

[6] (181-255 H).

[7] (215-303 H).

[8] (200-264 H).

[9] (195-277 H).

[10] (161-238 H).

[11] (dog 227 H).

[12] (270-354 H).

[13] (280-364 H).

[14] (242-319 H).

[15] En stad i Iran.

[16] En stad i Uzbekistan.

[17] En stad i Uzbekistan.

[18] En stad i Uzbekistan.

[19] Det ligger i Afghanistan.

[20] Det ligger i Turkmenistan.

[21] Mashhad. Det ligger i Iran.

[22] Det ligger i Afghanistan.

[23] Gorgan. En stad i norra Iran.

[24] En stad i norra Iran.

[25] Rayy/Reyy. Det ligger i den sydöstra delen av Tehran.

[26] Det ligger i södra Turkmenistan.

[*] Allt inom parantes och även fotnoterna är mina (dvs översättarens) egna tillägg och inte från shaykh al-Tarifi. Jag vill även tillägga att bara för att jag delar något från al-Tarifi så betyder det inte att jag delar samma manhaj som honom.

https://t.me/SalafsForstaelse

Att närvara under kuffārs högtidsfirande – Ibn ul-Qayyim

Publicerad den av

Ibn ul-Qayyim sa:

”De legitima lärda är överens om att det inte är tillåtet för muslimerna att närvara under månggudadyrkarnas firande av sina högtider och detta har de lärda inom fiqh från de fyra rättsskolorna nämnt i sina böcker…

al-Bayhaqī har även återberättat med autentisk kedja från ’Omar ibn al-Khattāb, må Allāh vara nöjd med honom, att han sa: ’Gå inte in i månggudadyrkarnas kyrkor under deras högtider eftersom Allāhs vrede kommer ner på dem’. [1]

’Omar sa även: ’Håll er borta från Allahs fiender under deras högtider’. [2]

al-Bayhaqī [3] återberättade även med acceptabel kedja från [följeslagaren] ’Abdullāh ibn ’Amr (ibn al-‘Ās) att han sa: ’Den som passerar icke-arabernas länder (dvs icke-muslimerna) och firar deras Newroz (det persiska nyåret) och deras festivaler och efterliknar dem tills han dör och han befinner sig i det tillståndet, kommer att samlas med dem på domedagen’.” [4]

Slutciterat från Ahkām Ahl al-Dhimma, 1/723-724.

__________

Översättarens fotnoter:

[1] al-Sunan al-Kubra lil-Bayhaqī, 9/234, hadīth nr. 18861. Musannaf ’Abd ul-Razzāq, hadīth nr. 1609.

[2] al-Sunan al-Kubra lil-Bayhaqī, hadīth nr. 18862.

[3] Hadīth 18290 i al-Bayhaqīs al-Sunan al-Kubra, 9/234. Kapitel: (Bāb: Karāhiyat al-Dukhūl ’ala Ahl al-Dhimma fi kanā’isihim).

[4] Ibn ul-Qayyims ord på arabiska:

قال ابن القيم رحمه الله : ولا يجوز للمسلمين حضور أعياد المشركين باتفاق أهل العلم الذين هم أهله . وقد صرح به الفقهاء من أتباع المذاهب الأربعة في كتبهم . . . وروى البيهقي بإسناد صحيح عن عمر بن الخطاب رضي الله عنه أنه قال : (لا تدخلوا على المشركين في كنائسهم يوم عيدهم فإن السخطة تنزل عليهم) . وقال عمر أيضاً : (اجتنبوا أعداء الله في أعيادهم) . وروى البيهقي بإسناد جيد عن عبد الله بن عمرو أنه قال : (من مَرَّ ببلاد الأعاجم فصنع نيروزهم ومهرجانهم وتشبه بهم حتى يموت وهو كذلك حشر معهم يوم القيامة) انتهى من أحكام أهل الذمة 1 /723-724 .

‘Eid al-Fitr är endast en dag, inte tre – Shaykh al-Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-Alwān sa:

”Till skillnad från vad lekmännen säger idag, så är al-Fitr endast en ‘Eid-dag. De har förvandlat dagen av ‘Eid al-Fitr till tre dagar. Detta är fel och har ingen grund. ‘Eid al-Fitr är endast en dag och det är dagen som kommer efter Ramadān. Dagarna som kommer efter det är däremot inte någon ‘Eid.”

[Sharh Kitāb as-Sawm min Jāmi’ at-Tirmidhi li ash-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap.8, s.35]

قال الشيخ سليمان العلوان: ”والفطر ليس له من العيد إلا يوم واحد خلاف للعامة الآن يجعلون ثلاثة أيام عيداً لعيد الفطر، وهذا غلط وليس له أصل، عيد الفطر ليس له إلا يوم واحد فقط وهو اليوم الذي يلي رمضان، وأما ما يليه فليس من العيد في شيء.”

Historian bakom fastan på dagen av Ashuraa

Publicerad den av

Ashuraa är den 10:e dagen av månaden al-Muharram. Det är också rekommenderat att fasta en dag innan, den 9:e dagen av Muharram.

Aisha säger: ”Quraysh brukade fasta dagen av Ashuraa under Jahiliyya (innan Islam) och Allahs sändebud (ﷺ) brukade också fasta. Han fastade även den (Ashuraa) när han emigrerade till Madinah och han befallde att man fastar den. När Allah föreskrev fastan av månaden Ramadan sa han: Den som vill kan fasta den (Ashuraa) och den som vill behöver inte fasta (Ashuraa).” (Återberättad av Imam al-Bukhari och Imam Muslim)

عَنْ عَائِشَةَ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهَا قَالَتْ كَانَتْ قُرَيْشٌ تَصُومُ عَاشُورَاءَ فِي الْجَاهِلِيَّةِ وَكَانَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَصُومُهُ فَلَمَّا هَاجَرَ إِلَى الْمَدِينَةِ صَامَهُ وَأَمَرَ بِصِيَامِهِ فَلَمَّا فُرِضَ شَهْرُ رَمَضَانَ قَالَ مَنْ شَاءَ صَامَهُ وَمَنْ شَاءَ تَرَكَهُ . رواه البخاري، ومسلم.

Att fasta Ashuraa var obligatoriskt i början tills Allah föreskrev fastan av Ramadan, därav slutade Profeten (ﷺ) med att fasta Ashuraa. Han ville visa att det inte var obligatoriskt längre.

Fastan på dagen av Ashuraa har varken med Karbala’ att göra, eller Shi’as (Rafidas) innovationer och dumheter.

Ibn Abbas sa: ”När Allahs sändebud (ﷺ) kom till al-Madinah såg han att judarna brukade fasta dagen av Ashuraa. De blev frågade varför de fastar och de svarade: ”På denna dag räddade Allah Moosa och Banu Israil från Fir’awn, och vi upphöjer denna dagen genom att fasta”. Profeten (ﷺ) sa då: ”Vi har mer rätt till Moosa än vad ni har, och han (ﷺ) beordrade att man fastar den”. (Återberättad av Imam al-Bukhari och Imam Muslim)

عَنْ ابْنِ عَبَّاسٍ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُمَا قَالَ قَدِمَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ الْمَدِينَةَ فَوَجَدَ الْيَهُودَ يَصُومُونَ يَوْمَ عَاشُورَاءَ فَسُئِلُوا عَنْ ذَلِكَ فَقَالُوا هَذَا الْيَوْمُ الَّذِي أَظْهَرَ اللَّهُ فِيهِ مُوسَى وَبَنِي إِسْرَائِيلَ عَلَى فِرْعَوْنَ فَنَحْنُ نَصُومُهُ تَعْظِيمًا لَهُ فَقَالَ النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ نَحْنُ أَوْلَى بِمُوسَى مِنْكُمْ فَأَمَرَ بِصَوْمِهِ. رواه البخاري، ومسلم.

Abu Qatadah al-Ansari återberättar att Allahs sändebud (ﷺ) blev frågad om fastan på dagen av Ashuraa, och han (ﷺ) svarade: ”Fastan på dagen av Ashuraa stryker bort synderna för året som har passerat”. (Återberättad av Imam Muslim)

عَنْ أَبِي قَتَادَةَ الْأَنْصَارِيِّ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ سُئِلَ عَنْ صَوْمِ يَوْمِ عَاشُورَاءَ فَقَالَ يُكَفِّرُ السَّنَةَ الْمَاضِيَةَ. رواه ومسلم.

Ibn Abbas återberättar att Allahs sändebud (ﷺ) sa: ”Om jag är vid liv fram tills nästa år, då kommer jag även att fasta den 9:e dagen”. (Återberrättad av Imam Muslim)

عَنْ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عَبَّاسٍ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُمَا قَالَ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ لَئِنْ بَقِيتُ إِلَى قَابِلٍ لَأَصُومَنَّ التَّاسِعَ. رواه ومسلم.

Ibn Abbas återberättar att Allahs sändebud (ﷺ) sa: ”Fasta dagen av Ashuraa och särskilj er från judarna i det. Fasta en dag innan, eller en dag efter”. (Återberättad av Imam Ahmad)

عَنْ ابْنِ عَبَّاسٍ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ صُومُوا يَوْمَ عَاشُورَاءَ وَخَالِفُوا فِيهِ الْيَهُودَ صُومُوا قَبْلَهُ يَوْمًا أَوْ بَعْدَهُ يَوْمًا. رواه أحمد.

Hadithen är svag. I kedjan återfinns Muhammad ibn Abdirahman ibn abi Layla. Han är en svag återberättare med ett svagt minne. Detta enligt Ahmad ibn Hanbal, Yahya ibn Ma’in, Abu Hatim ar-Razi, Shu’ba ibn Hajjaj, al-Nasa’i, al-Daraqutni, Ibn Hibban, Ibn Hajar m.fl.

Man kan enbart fasta den 10:e dagen av Ashuraa om man så vill, eller så kan man kombinera den 9:e och 10:e tillsammans, vilket är ännu bättre.

Hadithen ovan som nämner att man kan fasta en dag efter Ashuraa, det vill säga den 11:e, är svag.

De tio första dagarna av Dhul Hijjah eller de tio sista dagarna av Ramadān?

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa följande i sin förklaring av kapitlet ”īmān” i Sahīh Al-Bukhārī:

”De lärda, må Allāh ha barmhärtighet över dem, var oense gällande vilken som har större dygd: de tio sista av Ramadān eller de tio [första] av Dhul Hijjah.

En grupp bland Fuqahā’ (lärda inom fiqh) sa att de tio sista av Ramadān har större dygd.
Och en grupp sa att de tio första dagarna av Dhul Hijjah har större dygd.

En annan grupp förklarade mer detaljerat och sa att de tio nätterna av Ramadān har större dygd än de tio nätterna av Dhul Hijjah, och att de tio dagarna (dvs under dagtid) av Dhul Hijjah har större dygd än de tio dagarna av Ramadān. Denna åsikt valde Shaykh ul-islām Ibn Taymiyya och en grupp [bland de lärda]. Denna [åsikt] är tveksam, eftersom profeten sa, och hadithen finns i al-Bukhārī och är återberättad av Ibn ‘Abbās: ”Det finns inga dagar [som har större dygd än de tio första av Dhul Hijjah]” [1]. Och här nämns ”dag” allmänt, vilket inkluderar både natten och dagen.

Och det mest korrekta att säga är att de tio [första] dagarna av Dhul Hijjah har större dygd än de tio [sista] dagarna av Ramadān, och det finns ingen skillnad mellan natten och dagen. Och Laylat ul-Qadr när den inträffar har större dygd än de tio [dagarna och nätterna] av Dhul Hijjah, därför har denna natt självständigt större dygd än de tio [första dagarna och nätterna] av Dhul Hijjah och när det gäller resten av nätterna, nej [de har inte större dygd].”

Översättarens fotnoter:

[1] Hadīthen: ”Det finns inga dagar där de rättfärdiga gärningarna är mer omtyckta av Allāh än under dessa tio dagar (dvs de tio första dagarna av Dhul Hijjah)”. Återberättad av Al-Bukhārī (969).

Domen på att ta kunskap från innovatörer – Shaykh al-’Alwaan

Publicerad den av

Shaykh Sulayman al-’Alwaan sa:

”I början framstår han (al-Dajjal) som någon som påbjuder [det goda] och förbjuder [det onda], sedan påstår han att han är en profet och efter det påstår han att han är Allah och människornas herre, skapare och försörjare.

Och han bär på vissa tvivel [som han utsätter muslimerna för] och därför varnade profeten ﷺ för honom som exempelvis i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim [där han sa]: ”Det fanns inte en enda profet förutom att han varnade sitt folk för al-Dajjal och även jag varnar er för honom”.

Det återberättas även hos Abu Dawood att profeten ﷺ sa: ”Den som hör om al-Dajjal ska hålla sig borta från honom. Vid Den (dvs Allah) i vars hand min själ ligger, man kommer att anse sig själva vara troende men sedan slutar det med att man följer honom (dvs al-Dajjal)”.

Detta på grund av tvivlen som han kommer att komma med. Och tjänaren blir utsatt för prövningar såsom profeten ﷺ sa: ”Den som utsätter sig själv för fitna kommer att hamna i det”.

Och detta är ett tydligt bevis på att man ska hålla sig borta från fitna och tveksamheter (shubuhaat) och att man inte ska förlita sig endast på sin kunskap och sin tro (imaan) eftersom han kan bli svag när han stöter på andras tvivel [som de lägger fram].

Bland de som levde före oss fanns det vissa som ansåg det vara tillåtet att lyssna på innovatörerna och därför hamnade de i villfarelse. Många utav de avvikande människorna, under gamla tider och även på senare tid, avvek på grund av att de ansåg det vara tillåtet att sitta med vilseledda och avvikande människor och att ta kunskap från dem och lyssna på dem.

Detta är tillåtet för en grupp bland de lärda och för de som kan skydda sig mot deras tvivel och implementera hujjah (bevis) på dem så att Allah kanske vägleder dem”. [1]

[al-Liqaa’ al-Maftooh, del 11, Min. 07.35 – 8.25]

Shaykh al-’Alwaan sa även:

”Folk idag har tagit väldigt lätt på att lyssna på vilseledda shuyookh och titta på [deras] TV-kanaler och läsa från de vilseledda och de har ingen kunskap som kan skydda dem [från att falla för deras vilseledning och själva avvika]. Ändå läser de från vem som helst. Och Muhammad Ibn Sirin sa: ”Denna kunskap är en del av religionen, så var försiktig med vem du tar din religion ifrån”.” [2] [3]

[al-Liqaa’ al-Maftooh, del 17, Min. 29.10 – 29.30]

Översättarens fotnoter:

[1] قال الشيخ سليمان العلوان: وهو (أي الدجال) يظهر بمظهر الآمر والناهي في البداية، ثم يدعي النبوة، ثم يدعي الإلهية وأنه رب الناس وخالقهم ورازقهم.

وتكون له شبهات، ومن ثَمَّ حذر النبي صلى الله عليه وسلم منه، وفي الصحيحين: (ما من نبي إلا وقد أنذر أمته من الدجال وإني أنذركموه).

وعند أبي داود أن النبي صلى الله عليه وسلم قال: (من سمع بالدجال فلينأ عنه، فوالذي نفسي بيده إن الرجل ليحسب أنه مؤمن فيتَّبعه) وذلك لما يبعث به من الشبهات، والعبد يفتن كما قال النبي صلى الله عليه وسلم: (ومن يستشرف الفتن تستشرفه).

وهذا يعطي دلالة واضحة على أن على العبد يبتعد عن مواطن الفتن، وعن مواطن الشبهات، وألا يركن إلى مجرد علمه ومجرد إيمانه، فقد يضعف أمام شبه الآخرين.

ولذلك قد ترخص بعض من مضى بالسماع إلى أهل البدع، فكان له انحراف، وكثير من المنحرفين في القديم والحديث كان سبب وبداية انحرافهم هو الترخص بمجالسة أهل الضلال وأهل الانحراف والاستماع إلى علومهم وإلى كلامهم، وإنما هذا يرخص فيه لطائفة من أهل العلم والدين ومن له حصانة ليرد على شبههم وليقيم الحجة عليهم لعل الله أن يهديهم.

اللقاء المفتوح الحادي عشر لفضيلة الشيخ سليمان العلوان

[2] Ibn Sirins ord återberättas i förordet till Sahih Muslim.

[3] قال أيضاً: تساهل الناس اليوم جداً في الاستماع لشيوخ الضلال، ومشاهدة الفضائيات، والقراءة للمنحرفين والضالين، وهم ليس لديهم حصانة علمية، فيقرؤون لمن هب ودب! وقد قال الإمام محمد بن سيرين: (إن هذا العلم دين فانظروا عمن تأخذون دينكم!).

اللقاء المفتوح السابع عشر لفضيلة الشيخ سليمان العلوان