”Vem har endast rätt till att göra takfīr på en specifik person? Och är det tillåtet för en vanlig person (dvs lekman) att göra specifik takfīr på en person som har hamnat i klar och tydlig otro (kufr) om han känner till reglerna för takfīr och dess legitima hinder (mawāni’)? Eller säger vi till honom: ’nej, gör inte det och lämna detta till domaren [i en islamisk domstol], eller muftin eller den lärde med följare?’.”
Shaykhen svarade:
”Precis som du nämnde så är det tillåtet för den vanlige personen som känner till reglerna för takfīr och dess legitima hinder att göra takfīr och detta är vad man har gjort ända sedan profetens ﷺ tid och fram till vår nuvarande tid.
Däremot är det inte tillåtet för den som inte har kunskap om detta (dvs takfīrs regler och hinder) på grund av hadīthen: ’När någon säger ’åh kāfir’ till sin broder, så har en av dem hamnat i det.’ [1]
Och takfīr är inte något exklusivt för domaren, eller muftin eller den lärde med följare. Detta är fel.” [2]
[200 Q & A i Muntada al-Salafiyyūn, fråga nr. 61]
Även Shaykh Nāsir al-Fahd svarade på denna missuppfattning och sa:
”Alla som har kunskap inom ett [specifikt] ämne får döma i det [ämnet], även om man bara är en lekman. Ett exempel på det är att den som vet att den som inte ber är kāfir, har rätt till att göra takfīr om han ser en person som inte ber. Ett annat exempel är den som hör någon göra narr av religionen och liknande.” [3] [Dawābit al-Takfīr]
___________
Översättarens fotnoter:
[1] Shaykh ’Alī al-Khudayr förklarade innebörden av denna hadīth och sa: ”Detta betyder inte att den som säger ‘åh kāfir’ till sin bror har begått kufr (otro) som tar en ut ur religionen. Nej, detta är fel. Det är inte detta som är betydelsen av texterna (d.v.s. hadītherna). Det har nämnts av al-Nawawī, Abdullāh Abā Butayn och andra lärda att detta tillhör hadītherna om wa’īd (d.v.s. Allāhs hot om ett straff i det nästkommande livet). Så den som säger ‘åh kāfir’ till en muslim som inte har begått en handling av kufr, för honom finns det en allvarlig och stor wa’īd. Men detta betyder inte att han har lämnat religionen”.
[Sharh Kitāb al-Haqāiq fī al-Tawhīd, Lektion #12, Min. 1.20.35- 1.22.20]
[2] Ni kan läsa Shaykh al-Khudayrs fatwa på arabiska om ni klickar på länken nedan:
وكل من لديه علم بمسألة فله أن يحكم فيها، حتى لو كان من العامة، وذلك مثل الذي يعلم أن تارك الصلاة كافر ثم يرى من لا يصلي فله أن يكفره، ومثل الذي يسمع من يستهزيء بالدين، ونحو ذلك.
”Det finns ingen autentisk hadīth gällande antalet profeter och sändebud [*]”
——————————-
Översättarens fotnot:
[*]Det är återberättat att det har funnits 124 000 profeter, men shaykhen anser alltså att det inte finns någon autentisk återberättelse gällande detta. Även andra både klassiska och nutida lärda och har sagt att hadītherna är svaga.
Han säger; ”Religion som ej kan hantera KRITIK, Ifrågasättande och intellektuellt tänkande är inte en religion VÄRD ATT FÖLJA. ISLAM ÄR INGET UNDANTAG..
Jag: Enligt honom ska Islam och andra religioner kunna kritiseras och ifrågasättas, men inte han. När muslimer respektfullt ställer objektiva frågor som han inte vill besvara (har inga svar på) och som han upplever som kritik och påhopp, brukar han besvara med att; blockera, håna och förminska. Varför kan han inte besvara enkla och ”känsliga” frågor om han nu är så säker och trygg i sig själv? Verkar som att han lider av Gudskomplex. Gud ska kunna ifrågasättas, men inte han!
Att icke troende kritiserar Islam är inget som förvånar. De är trots allt icke troende av en anledning, men vem ska Islam kunna kritiseras av? Honom, eller andra muslimer?
Det är enkelt. Om man inte vill vara muslim behöver man inte vara det, men man räknas inte som troende om man tvivlar på eller kritiserar Islam som muslim. Det vet både han, och nästan alla muslimer väldigt väl. Vad är det som döljer sig bakom hans vilja och rättighet att kunna kritisera Islam? – Avsky mot Islam och muslimer.
Han säger; ”VI MUSLIMER MÅSTE BÖRJA STÄRKA VÅR TRO GENOM ATT SÄTTA DEN PÅ PROV. DET ÄR MÄNSKLIGT ATT TVEKA. Tvekandemekanismen finns där av en anledning..
Jag: Han vill ”stärka” sin tro genom att tvivla och sätta Islam och Allah på prov. Han verkar inte ha koll på att det är Allah som prövar människor, inte tvärtom.
Allah ta’la säger: ”Ingen kan ställa Honom till svars för Hans handlande, men människor skall stå till svars [för sina handlingar].” (al-Anbiya, 23)
قال تعالى: لَا يُسْأَلُ عَمَّا يَفْعَلُ وَهُمْ يُسْأَلُونَ. [الأنبياء: 23]
Det är naturligt att man inte kan och förstår sig på allt, men att ha tvivel om Allah och Hans makt (vad Anas vill att muslimer ska göra) innebär att man hamnar i otro.
Tvivel kring Allahs existens eller makt leder till otro (Kufr-Shakk).
Allah ta’la säger: ”[Med sitt övermodiga skryt] hade han redan vållat sig själv skada, men så gick han runt [med sin vän] i vingården och fortsatte: ”Jag tror inte att denna [vingård] någonsin kommer att förtorka; INTE HELLER TROR JAG ATT DEN YTTERSTA STUNDEN KOMMER, MEN OM DEN KOMMER [Tvivel] också jag förs inför min Herre, skall jag säkert få något ännu bättre i dess ställe!” Samtalet fortgick och vännen sade: ”FÖRNEKAR DU Honom som har skapat dig av jord, därefter av en droppe [säd] och till sist format dig till en människa? (al-Kahf, 35-37)
Allah ta’la säger: ”Riktiga troende är de som tror på Allah, Hans Sändebud, och som INTE HYSER TVIVEL OM TRON och kämpar för Allahs sak med sina ägodelar och med livet som insats – dessa är de som är uppriktiga [i sin bekännelse av tron].” (al-Hujuraat, 15)
Abu Hurayrah återberättar att Allahs Sändebud (ﷺ) vid ett tillfälle sade; ”Jag vittnar om att det inte finns någon Gud utom Allah, och att jag är Hans Budbärare. Den tjänare som möter Allah med dessa två (Trosbekännelsen) utan att tvivla, kommer att inträda Paradiset.” (Muslim, 27)
Ibn al-Qayyim säger; ”Den stora formen av otro (Kufr al-Akbar) är av fem sorter; förnekelse, högmod och stolthet med att man erkänner sanningen*, likgiltighet, tvivel och hyckleri.” (Maadarij as-Saalikin, 1/346)
*Tro på att Islam är sanning men vägran att underkasta sig och följa på grund av högmod, precis som Iblis gjorde.
قال ابن القيم: ”وأما الكفر الأكبر، فخمسة أنواع: كفر تكذيب، وكفر استكبار وإباء مع التصديق، وكفر إعراض، وكفر شك، وكفر نفاق.” مدارج السالكين (1/346)
Hans lögn och förtal mot Profeten Ibrahim ‘alayhi salam.
Han citerar följande vers och kommenterar därefter;
”Koranen berättar om en Profeternas fader, Abraham, och säger: [Minns också] Abraham som sade: ”Herre! Visa mig hur Du återuppväcker de döda.” [Gud] frågade: ”Tror du då inte?” [Abraham] svarade: ”Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro.”
..Tvekar att någon av oss har en starkare tro än Abraham. Han är ett sändebud. Trots detta ber Abraham Gud att visa (BEVISA) hur Gud återupplivar döda. Argumentet är att han vill känna ro. HAN VILL INTE HA DESSA TVEKSAMHETER.
Jag: Anas påstår och ljuger om att Ibrahim tvivlade på Allah, och att Allah var ”tvungen” att visa och BEVISA Sin makt för Ibrahim! Vad är det Allah ska behöva bevisa för människor? Han är inte beroende av oss. Vi är i behov av Honom.
Allah ta’la säger: ”Och Musa sade: ”Om ni och alla på denna jord förnekar Honom, skall ni tänka på att Allah är Sig själv nog [oberoende av skapelsen], och att allt lov och pris tillhör Honom.” ( Ibrahim, 8 )
När han säger, ”Han (Ibrahim) vill inte ha dessa tveksamheter”, så låter det mer troligt att han pratar om sig själv med tanke på det som hänt på sistone, inte Ibrahim. Han försöker dölja sina egna tvivel genom att förtala Profeten Ibrahim. Vilka ”tveksamheter” hade Ibrahim – att Allah inte finns, eller att Han inte är allsmäktig? Att påstå att Allah inte är allsmäktig, eller tvivla, är lika med att tro att Han inte finns. En Gud som inte är allsmäktig kan inte vara Gud.
Allah ta’la säger; ”Och när Ibrahim sade: ”Herre! Visa mig HUR Du återuppväcker dem döda.” [Allah] frågade: ”Tror du inte?” [Ibrahim] svarade: ”Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro.. (al-Baqarah, 260)
1- Ibrahim ‘alayhi salam säger ”HUR”, inte, ”Är Du kapabel”, eller ”Har Du makt att kunna göra det”. Ibrahim vet om att Allah kan, och att Han är allsmäktig. Han frågar av nyfikenhet och för att stärka sitt band till Allah ännu mer. Ibrahim frågar inte för att han tvivlar.
2- Allahs fråga till Ibrahim, ”Tror du inte”, Allah vet om att Ibrahim är stadig i sin tro, men Han väljer att testa Ibrahim. Tänk på det jag sa tidigare, Allah testar människor och Profeter, inte tvärtom. Enligt Anas ska människor testa Skaparen genom att tvivla och Gud har en ”skyldighet” att bevisa sin makt.
3- Ibrahim ‘alayhi salam bekräftar sin tro genom att säga; ”Jo, jag tror”, men Anas påstår att Ibrahim hade sina tvivel om Allah.
Allah ta’la säger: ”Har du inte hört om den man som tvistade med Ibrahim om hans Herre? Allah hade skänkt honom kunglig makt. Och Ibrahim sade: ”MIN HERRE ÄR DEN SOM SKÄNKER LIV OCH SKÄNKER DÖD.. (al-Baqarah, 258)
Versen visar tydligt att Ibrahim vet och är övertygad om att Allah skänker liv och död.
Ibn Hazm säger: ”Den som påstår att al-Khalil (Ibrahim) – ‘Alayhi salam – tvivlade, anklagar honom för otro, och den som anser att någon Profet har begått otro är själv otrogen.” (al-Fisal fi al-Milal wa al-Ahwa’i wa an-Nihal, 18/4)
قال ابن حزم: ”ومن نسب إلى الخليل – عليه السلام – الشك فقد نسب إليه الكفر، ومن كفر نبيا فقد كفر.” (الفصل في الملل و الأهواء والنحل، 4 /18)
Ibn Taymiyyah säger: ”Många (lärda) från Ahli Sunnah anser att Profeter inte kan hamna i otro, även innan de får sitt Budskap. Detta anser; al-Anbari, az-Zujaaj, Ibn ‘Atiyyah, Ibn al-Jawzi och al-Bagawi.
al-Bagawi säger: ”Ahlul al-Usoul (lärda) anser att Profeter är troende innan de får sitt Budskap.” (Tafsir ayaat ashkalat ‘ala kathir min al-‘Ulama’, 181/1)
قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله: ”وكثير من أهل السنة يقولون: إن الأنبياء معصومون من الكفر قبل النبوة، كما قال ذلك ابن الأنباري والزجاج وابن عطية وابن الجوزي والبغوي. قال البغوي: وأهل الأصول على أن الأنبياء كانوا مؤمنين قبل الوحي.” (تفسير آيات أشكلت على كثير من العلماء, 1/ 181)
Lärda är enade kring att Profeter inte kan; hamna i otro, hyckleri, tvivel, begå skamlösa handlingar (ljuga, stjäla, bedra, begå otukt), begå misstag när det kommer till att förmedla Budskap, och allmänt begå stora synder.
Lärda hävdar att Profeter är skyddade mot att hamna i otro innan de får sitt Budskap, medan Anas påstår att Ibrahim tvivlade när han hade fått sitt Budskap, och när han var som stadigast i tron! Det är uppenbart att Anas vill få muslimer att ”stärka” sin tro genom att tvivla, för att på så sätt kunna finna ”Gud” (begå otro).
Ibrahims dygder och status hos Allah.
Allah ta’la säger: ”Redan som liten gav Vi Ibrahim vägledning och vi visste att han var [värdig Våra gåvor].” (al-Anbiya, 51)
Mujahid säger: ”Allah gav honom vägledning som liten.” (Tafsir at-Tabari)
عن مجاهد ( آتَيْنَا إِبْرَاهِيمَ رُشْدَهُ مِنْ قَبْلُ) قال: هداه صغيرا. [تفسير الطبري]
Allah ta’la säger: ”Vem uppfyller religionens krav bättre än den som i allt underordnar sig Allahs vilja, som gör det goda och det rätta, och som följer Ibrahims rena, ursprungliga tro? – Ibrahim som Allah utvalde till Sin nära och förtrogna vän.” (an-Nisa’a, 125)
Allah ta’la säger: ”Ibrahim [ensam] var som en hel nation som underkastade sig Allah som monoteist – han som inte satte någon vid Allahs sida. Han var alltid tacksam mot [Allah] för Hans välsignelser, Han som hade utvalt honom och lett honom till den raka vägen. Och Vi skänkte honom det goda i denna värld, och i det nästkommande är hans plats bland de rättfärdiga. Och Vi uppenbarade för dig [Muhammad] att du ska följa Ibrahim i hans rena och ursprungliga lära [Monoteism], han som inte avgudade [andra än Allah] i sin dyrkan.” (an-Nahl, 120-123)
Anas ibn Malik återberättar att en man kom till Allahs Sändebud (ﷺ) och ropade; ”Du är den bästa skapelsen”. Profeten (ﷺ) svarade; ”Det är Ibrahim [som är den bästa skapelsen].” (Muslim, 2369)
Efter tjugo år av ”kunskapssökande” och ”massvis av studier” med lärda, påstår Anas att Profeten Ibrahim hade sina tvivel om Allah. Pinsamt!
Han säger; ”OM MAN INTE TVEKAR KAN MAN INTE KOMMA FRAM TILL TRON. Det är först när man TVEKAR, undrar, frågar och söker svar som man KOMMER FRAM TILL TRON PÅ GUD, eller inte. Att ha tankar och funderingar kring GUDS EXISTENS är alltså naturligt. Skräms inte av dessa tankar. Omfamna dem och gör din resa. Och du som orkar läsa allt detta.”
Jag: Hur kommer man fram till Gud tvekandes på Gud? Man kommer fram till Gud när man är övertygad, inte om man tvekar. Att man undrar och ställer frågor är naturligt. Man kan tveka och ifrågasätta innan man antar en trosuppfattning, men man kan inte kalla sig för troende och samtidigt tvivla.
Det råder dock inga tvivel om att Anas är Dajjal (charlatan/lögnare) och en kallare till Helvetets portar. Hans villfarelser och lögner om Islam är många, och är numera kända för allt fler. Hans arrogans, storhetsvansinne, självbelåtenhet, jakt på bekräftelse och uppmärksamhet, är några av flera skäl till varför han hamnat där han är idag.
”…och alla återberättelser som nämner att ‘Omar brukade be 23 [rak’ah] [1] är ma’lūla [2] (dvs svaga).”
[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]
Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa även:
”Ibn ‘Abdel Barr nämnde i ‘al-istidhkār’ att det råder konsensus (ijmā’) gällande att det är tillåtet att överstiga 11 rak’ah i Ramadān [under Tarāwīh].”
Sedan sa Shaykh al-‘Alwān även:
”Även Ibn Taymiyya nämnde enigheten [bland de lärda gällande att det är tillåtet]. Oenigheten är gällande vilken av dessa åsikter som är bättre. Vissa anser att man ska be 11 [rak’ah], vissa ber 13, vissa ber mer än 20, vissa brukade be mer än 30 och vissa brukade be mer än 40. Denna oenighet är alltså en oenighet gällande vad som är bättre och inte gällande halāl och harām. Det korrekta gällande detta är att man ber 11 rak’ah eftersom ‘Omar, må Allāh vara nöjd med honom, brukade be 11 rak’ah med följeslagarna.”
[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]
_______________________________
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs 20 rak’ah + 3 med shaf’ och witr.
[2] Hadīthen som är ma’lūl är en hadīth som ytligt verkar vara autentisk, men som efter en närmare granskning visar sig ha en skadlig defekt (‘illa qādiha), men är dold.
”Lyftandet av händerna vid de extra takbīrāt (d.v.s. efter takbīrat al-ihrām*) under ‘Eid är inte återberättat från profeten ﷺ och inte heller från följeslagarna. Detta är en ijtihād-fråga som Ahmad [ibn Hanbal] och andra än honom har valt och folket av al-Kūfa höll inte med honom.”
قال الشيخ سليمان العلوان:
رفع اليدين في التكبيرات الزوائد في العيدين لم يرد عن النبي ﷺ ولا عن الصحابة فالمسألة اجتهادية قال به احمد وغيره وخالفه أهل الكوفة.
___
Översättarens kommentar:
* Takbīrat al-ihrām = Öppningstakbīren som man utför när man ska påbörja bönen.
1. Är det tillåtet att ropa Adhaan och Iqamah utan Wudu`?
Abu Hurayrah återberättar att Allahs Budbärare (ﷺ) sade: ”Den som är utan Wudu` ska inte ropa Adhaan”. (Tirmidhi)
Hadithen är svag enligt Tirmidhi och andra Hadith-experter.
Hadithen har flera brister i kedjan.
a- Mu`awiya ibn Yahya Sadafi är svag som återberättare
b- al-Walid ibn Muslim är Mudallis*
c- Zuhri har inte hört Hadither från Abu Hurayrah
*Tadlees kan översättas till bedrägeri eller förvillelse. Det finns olika former av Tadlees. En av dessa är när man med avsikt skippar att nämna en återberättare som är svag, och som befinner sig mellan två pålitliga återberättare i kedjan, för att på så sätt framställa Hadithen som autentisk. Detta kallas för Tadlees Taswiyah. Detta är något al-Walid ibn Muslim var känd för.
Tirmidhi återberättar även Hadithen som Abu Hurayrah`s ord (Mawqouf). Även den är svag.
Det är tillåtet att ropa Adhaan och Iqamah utan Wudu`. Majoriteten av dem lärda anser det vara tillåtet, bland annat; Ahmed, Ibn Mubarak, Sufyan Thawri m.fl. Shafi’ och Ishaq anser det vara orekommenderat.
2. Är det ett krav att den som ropar Adhaan även måste ropa Iqamah?
Ziyad ibn al-Harith Suda`i säger: ”Profeten (ﷺ) befallde mig att ropa Adhaan för Fajr-bönen. När jag skulle läsa Iqamah ville Bilal läsa den istället. Profeten (ﷺ) sade till honom: ”Suda`i har redan ropat Adhaan. Den som ropar Adhaan ska även ropa Iqamah”. (Tirmidhi)
Hadithen är svag på grund av Ziyad ibn An`um al-Afriqi som befinner sig i kedjan. Han är svag enligt; Yahya ibn Sa`id al-Qattan och Ahmed.
Majoriteten av dem lärda anser att den som läser Adhaan även ska ropa Iqamah. Detta är mer som en rekommendation, inte ett måste då Hadithen är svag. Det är tillåtet för två olika personer att läsa Adhaan och Iqamah för en och samma bön.
3. Måste den som ropar Adhaan hålla sina fingrar i öronen?
Det är rekommenderat att hålla fingrar i sina öron om man ropar Adhaan, men är inte ett krav. Man kan välja att hålla fingrar i sina öron om man ropar Adhaan, eller låta bli. Båda är tillåtna.
Bilal brukade ha sina fingrar i öronen när han ropade Adhaan, medan Ibn Umar brukade ropa Adhaan utan att hålla sina fingrar i sina öron. (Bukhari)
Madaakhila och Jaamiyya påstår att det inte är kufr akbar (större otro) att alliera sig med kuffar mot muslimer så länge man inte gör det med avsikten att förstöra islam eller på grund av kärlek till kuffars religion och liknande. De anser till och med att det är Khawaridj och Takfiris som anser motsatsen.
I och med att de påstår att de har samma ‘aqida som Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab, så tycker jag därför att vi ska läsa vad Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab har sagt om detta.
Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab sa:
”Låt oss [för argumentationens skull] säga att ash-Shaams [1] meningsskiljaktigheter med Ali [Ibn Abi Taalib] motiverade dem (dvs ash-Shaam) till att alliera sig med dem [2] och att komma på ursäkter åt dem och strida på deras sida om de [3] vägrade [den islamiska domen]. Kan du då föreställa dig att någon av följeslagarna hade tvivlat på otron (kufr) av de (dvs ash-Shaam) som gick över till dem [4], även om de visade att de tar avstånd från deras trosuppfattning och att de endast gick över till dem och förfinade deras metodologi för att kunna hämnas på ’Othmaans mördare? [5]Du bör därför fundera djupt över denna fråga, eftersom detta endast förblir en tveksamhet för den som Allah vill utsätta för prövning (fitna).” [6]
[al-Durar al-Saniyya, 10/79-80, Taarikh Najd, s. 338]
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs följeslagaren Mu’aawiya Ibn Abi Sufyaan och de som var med honom.
[2] Dvs gruppen som Ali Ibn Abi Taalib brände till döds när de vägrade sluta säga att Ali är Allah.
[3] Dvs gruppen som dyrkade Ali.
[4]Dvs gruppen som dyrkade Ali.
[5]Konflikten mellan Ali Ibn Abi Taalib och Mu’aawiya (dvs ash-Shaam) inträffade efter att Khalifan Othmaan Ibn ’Affaan blev mördad och Ali blev därefter den nya Khalifan. Mu’aawiya och de som var med honom ville hämnas direkt på mördarna, men Ali ville avvakta lite. Då inträffade konflikten mellan dessa två läger.
[6] Vi ser att shaykhen säger att Mu’awiya hade begått kufr om han allierade sig med dessa shi’a mushrikoon mot ‘Ali även om de gjorde det endast för att hämnas ‘Othmans död utan att göra det på grund av kärlek till kufr eller kuffar eller liknande. Han säger även att sahaba inte hade tvekat på att göra takfir på honom och att de som säger annat har blivit utsatta för fitna d v s att de är på fel väg.
Anas Khalifa spred en stor lögn (oavsett om det var avsiktligt eller inte) i en av sina live-sändningar om varför han lämnade salafismen (del 3, min 41.15).
Han påstod nämligen att Ibn Taymiyya i sin bok ”Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm” tillät firandet av icke-muslimers högtider om man befinner sig i icke-muslimska länder.
Jag kommer först börja med att visa Ibn Taymiyyas citat som Anas syftar på och sedan kommer jag också att visa vad Ibn Taymiyya har sagt gällande firandet av icke-muslimers högtider eller att man deltar i dem på något sätt.
Nedan har vi citatet som Anas felaktigt försökte citera:
Ibn Taymiyya sa: ”Om en muslim befinner sig i Dār ul-Harb [1] eller Dār ul-Kufr [2] som inte är Dār Harb så är han inte befalld att urskilja sig [från icke-muslimerna] i sitt yttre utseende på grund av skadan som kan inträffa i och med detta. Ibland kan det till och med vara rekommenderat eller obligatoriskt för honom att se ut som dem i deras yttre utseende om det finns en religiös nytta i detta, som exempelvis att kalla dem till religionen och liknande goda ändamål. Men i de islamiska länderna där Allāh har gett ära till Sin religion och förödmjukat de icke-troende och tvingat dem att betala jizya (skyddsskatten), så måste man urskilja sig från dem”. [3] [Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm, 1/471-472]
Ni ser alltså att Ibn Taymiyya inte nämnde något om att fira icke-muslimers högtider och att det enda han nämnde var att man inte behöver urskilja sig från icke-muslimer när det kommer till utseende om man befinner sig i icke-muslimska länder och det finns en nytta med det och även risk för att utsättas för skada.
Nedan har vi Ibn Taymiyyas åsikt om domen på att fira icke-muslimers högtider:
Ibn Taymiyya sa: ”Det är inte tillåtet för muslimerna att efterlikna dem i något som är unikt för deras högtider, vare sig när det kommer till mat, klädsel, tvättning, tända ljus, avstå från vardagliga sysslor eller i dyrkan etc. Det är inte heller tillåtet att anordna festmåltider, utbyta gåvor eller sälja saker som hjälper dem i det (dvs i firandet av deras högtider). Inte heller är det tillåtet att låta barnen och andra delta i lekarna som leks under dessa högtider eller att sätta upp utsmyckningar/dekorationer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/329]
Ibn Taymiyya säger sedan något intressant typ 4-5 rader längre ner i texten:
”Det finns ingen oenighet bland de lärda gällande utförandet av dessa ovannämnda handlingar och en grupp bland de lärda ansåg till och med att den som utför dessa handlingar har begått KUFR (otro) eftersom dessa handlingar innebär glorifiering av kufr ritualer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/330]
Fatwan från Majmū’ al-Fatāwa kan ni se på arabiska i de bifogade bilderna längst ner. [4]
Vi ser alltså att Ibn Taymiyya sa att det INTE är tillåtet att fira icke-muslimers högtider och att vissa lärda till och med ansåg det vara kufr!
________
Översättarens fotnoter:
[1] Dār Harb = Ett icke-muslimskt land som inte har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför vara ett fiendeland i ett krigstillstånd med muslimerna även om det inte pågår något krig mellan dem för tillfället.
[2]Dār Kufr = Ett icke-muslimskt land som till skillnad från Dār ul-Harb har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför inte befinna sig i ett krigstillstånd med muslimerna.
[3]
قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :
” لو أن المسلم بدار حرب ، أو دار كفر غير حرب ؛ لم يكن مأمورا بالمخالفة لهم في الهدي الظاهر ، لما عليه في ذلك من الضرر .
بل قد يستحب للرجل ، أو يجب عليه ، أن يشاركهم أحيانا في هديهم الظاهر إذا كان في ذلك مصلحة دينية : من دعوتهم إلى الدين ، ونحو ذلك من المقاصد الصالحة .
فأما في دار الإسلام والهجرة ، التي أعز الله فيها دينه ، وجعل على الكافرين بها الصغار والجزية ، ففيها شرعت المخالفة ” انتهى من ” اقتضاء الصراط المستقيم ” (١ / ٤٧١-٤٧٢).
När Mar’ī al-Karmī (dog år 1033 H.) radade upp vad som är inkluderat i Sunan al-Fitra enligt Hanbalī rättsskolan så nämnde han bland annat:
”Att låta skägget växa och det är harām att raka det. Men det gör inget om man tar bort den del av skägget som är längre än en knytnäve [1].” [2] [3]
[Dalīl ut-Tālib, s. 69, kap. 3:1: Sunan ul-Fitra]
_____________________
Översättarens fotnoter:
[1]Dvs att det inte är tillåtet att korta skägget så att det blir kortare än sin knytnäve.
[2]Dalīl al-Tālib är en sammanfattad fiqh bok som anses vara en av Hanbalī rättsskolans ”officiella” fiqh böcker.
[3]Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Det har inte återberättats från en enda följeslagare att någon av dem brukade ta bort det som var kortare än en knytnäveslängd. Det som dock har nämnts är gällande det som är längre än en knytnäveslängd.”
قال الشيخ سليمان العلوان: فإنه لم يُذكر عن صحابي قط أنه كان يأخذ ما دون القبضة! إنما جاء الكلام فيما زاد على القبضة .
SALAF NU 