Kategoriarkiv: Ramadān

Menstruation tar slut under fastedag i Ramadān – al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān tillfrågades:

”En kvinna blev ren från sin menstruation under en fastedag i Ramadān. Är det obligatoriskt för henne att fasta resten av dagen?”

Shaykhen svarade: 

”Detta har sagts av Imām Abū Hanīfa och även Ahmad ibn Hanbal i en återberättelse (dvs att det även återberättas en annan åsikt från honom). Mālik sa däremot att hon inte ska fasta om hon har blivit ren. Han sa även om den som återvänder från sin resa medan han inte är fastande och hans fru inte heller fastar eftersom hon blev ren från sin menstruation under [fastedag i] Ramadān, att det är tillåtet för hennes man att ha samlag med henne om han vill. Och detta är även Imām Ahmads åsikt, må Allāhs barmhärtighet vara över honom, enligt den andra återberättelsen [från honom] och det är det korrekta. ‘Abdullāh ibn Mas’ūd, må Allāh vara nöjd med honom, sa: ‘Den som åt i början av dagen, låt honom då [även] äta i dess slut.’ Återberättad av Ibn abī Shayba i al-Musannaf från Wakī’ från Ibn ‘Awn från Ibn Muhayrīz som sa: Ibn Mas’ūd sa… Och Allāh vet bäst.”

 السؤال: امرأة طهرت من الحيض في صيام رمضان فهل يجب عليها الإمساك بقية يومها؟

– الإجابة: قال بذلك الإمام أبو حنيفة وأحمد بن حنبل في رواية. وقال مالك لا تمسك إذا طهرت وقال في الذي يقدم من سفره وهو مفطر وامرأته مفطرة حين طهرت من حيضها في رمضان أن لزوجها أن يصيبها إن شاء. وهذا قول الإمام أحمد رحمه الله في الرواية الثانية وهو الصحيح وقد قال عبد الله بن مسعود رضي الله عنه: ”من أكل أول النهار فليأكل آخره” (رواه ابن أبي شيبة في المصنف عن وكيع عن ابن عون عن ابن محيريز قال قال ابن مسعود) والله أعلم.

– الشيخ سليمان العلوان

••┈┈┈┈┈┈┈┈┈┈┈••

✦ t.me/alalwand

Samlag under Ramadān för den resande – Imām Ahmad

Publicerad den av

Abū Dāwūd al-Sijistānī sa: 

”Jag sa till Ahmad [ibn Hanbal]: ‘Får man ha samlag med sin fru under dagen i Ramadān om man är resande?’

Han tog lätt på det och sa: ‘Han äter ju.'” [*]

[Masā’il al-Imām Ahmad – Riwāyat Abī Dāwūd – Bāb al-Sawm fī al-Safar, nr. 652] 

Översättarens fotnot: 

[*] Dvs: Han fastar ju inte så varför ska han inte kunna ha samlag?

Imām Ahmad ansåg att man inte ska fasta om man är resande.

Matrester mellan tänderna under fastan

Publicerad den av

Ibn ul-Mundhir (242-318 H.) sa: ”Det råder konsensus om att det inte åligger den fastande någon skuld eller börda för det han råkar svälja tillsammans med sin saliv, som har fastnat mellan tänderna, om han inte kan förhindra det.” [al-Ijmā’ li Ibn il-Mundhir, nr. 151]

قال ابن المنذر (٢٤٢-٣١٨ هـ): ”وأجمعوا على أن لا شيء على الصائم فيما يزدرده (أي الإبتلاع) مما يجري مع الريق مما بين الأسنان، فيما لا يقدر على الإمتناع منه.” [الإجماع لابن المنذر ، رقم ١٥١]

Att fasta när man är på resande fot under Ramadān – Imām Ahmad

Publicerad den av

Abū Dāwūd al-Sijistānī sa: 

”Jag hörde Ahmad ibn Hanbal säga: 

‘Det är bättre att inte fasta om man är på resande fot.'”

[Masā’il al-Imām Ahmad Riwāyat Abī Dāwūd – Bāb al-Sawm fī al-Safar, nr. 650] 

Abū Dāwūd sa även: 

”Jag hörde Ahmad bli tillfrågad om den som fastar när han är på resande fot under Ramadān och han svarade:

‘Jag tycker inte om det varken under Ramadān eller utanför Ramadān. Jag anser att man inte ska fasta om man är på resande fot, men om han väljer att fasta så är hans fasta giltig.'”

[Masā’il al-Imām Ahmad Riwāyat Abī Dāwūd – Bāb al-Sawm fī al-Safar, nr. 651] 

Domen på att recitera/sjunga du’ā’

Publicerad den av

De flesta av dagens imamer reciterar du’ā’ i al-Witr under Tarāwīh på samma sätt som de reciterar qur’ānen, men de lärda har sagt att man inte ska göra det.

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Grunden (al-asl) i du’ā’ al-Qunūt är att den inte ska reciteras med tartīl (på ett melodiaktigt sätt likt qur’ān recitation) [1]. Man ska göra du’ā’ med khushū’, på ett ödmjukt och vädjande sätt inför sin Herre, Den majestätiske, Den upphöjde. Eftersom al-tartīl är en anledning till bristen på khushū’.”

Shaykhen sa även: ”Hur som helst så känner jag inte till att det finns någon grund för att recitera du’ā’ al-Qunūt med tartīl. Och den är orsak till att ens khushū’ försvinner och därför är det bättre att inte göra det.”

[Sharh Sahīh al-Bukhārī, del 30 av 47, Min. 34.35-34.50 och 35.15-35.25]

Shaykh Ibn ‘Uthaymīn fick samma fråga.

Programledaren: ”Hon frågar: Är det tillåtet att recitera du’ā’ al-qunūt med tartīl?”

Shaykh Ibn ‘Uthaymīn: ”Nej, du’ā’ al-qunūt är du’ā’.”

(Sekund 27)

Flera andra lärda har sagt liknande.

_____________________

Översättarens fotnoter:

[1] D v s att man ska säga du’ā’ normalt utan att recitera/sjunga likt en melodi.

Olika bönetider under Ramadān

Publicerad den av

Fråga till Shaykh al-’Alwān: ”Utefter vilka bönetider bör man påbörja sin fastan (imsāk) och är Umm al-Quras tider legitima?”

Shaykh al-Alwān svarade: ”Det bästa för den fastande är att man påbörjar sin fastan (imsāk) utefter Umm al-Quras bönetider. Jag känner pålitliga kunskapssökare som har gått ut och sett att Umm al-Quras tider är korrekta. Man bör dock be [Fajr] utefter ISNA:s (Islamic Society of North America) tider för att vara säker på att tiden verkligen har slagit in. ISNA:s tider är cirka 20 minuter senare än Umm al-Quras tider.”

Shaykhen sa även: ”Man bör påbörja sin fastan (imsāk) utefter Umm al-Quras tider för att vara på den säkra sidan, men man bör dock avvakta [en stund] med bönen för att [även där] vara på den säkra sidan eftersom att bönetiden är för tidig.”

على ماذا يمسك الصائم ؟ وهل تقويم أم القرى معتبر؟

قال الشيخ سليمان العلوان: الأولى للصائم أن يمسك على تقويم أم القرى ، لأني أعرف من طلاب العلم الثقات من خرج ووجد تقويم أم القرى صحيحا ، ويصلي على تقويم أسنا احتياطا لدخول الوقت (وتقويم أسنا بعد تقويم أم القرى بحوالي عشرين دقيقة.

وقال أيضا: بالنسبة لتقويم أم القرى فإن الصائم يمسك على هذا التقويم احتياطا , وأما الصلاة فإنه يتأخر احتياطا لأن التقويم متقدم .

فتاوى_الصيام_الشيخ_سليمان_العلوان_

https://t.me/salafsforstaelse2

Ska barn fasta under Ramadān?

Publicerad den av

Abū Dāwūd al-Sijistānī sa: ”Jag sa till Ahmad [ibn Hanbal]: ’När ska pojken beordras att fasta?’ Han svarade: ’När han klarar av det.’ Då sa man [till Ahmad]: ’Även om han inte har kommit in i puberteten?’ Han svarade: ‘Ja.’” [1]

[Masā’il al-Imām Ahmad, Riwāyat Abī Dāwūd, nr. 660 – Bāb mata yu’mar al-Ghulām bi al-Siyām]

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Det är bra att träna barnen på att fasta. Exempelvis att de fastar till dhuhr eller ‘asr, så att de vänjer sig. Det har återberättats att en grupp bland följeslagarna brukade göra detta.” [2]

______________________________

Översättarens fotnoter:

[1]

قال أبو داود السجستاني : قلت لأحمد : متى يُؤمر الغلام بالصيام ؟ قال : إذا أطاقه . قيل : وإن لم يحتلم ؟ قال : نعم .

{ مسائل الإمام أحمد ، رواية أبي داود ، رقم ٦٦٠ – باب متى يُؤمر الغلام بالصيام }

[2]

قال الشيخ سليمان العلوان: من الأفضل تدريب الأطفال على الصيام ، كأن يصوم إلى الظهر أو العصر ، حتى يتعودوا ، وقد ورد ذلك عن طائفة من الصحابة.

Antalet rak’ah som man kan be under Salāt al-Tarāwīh – Shaykh al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa:

”…och alla återberättelser som nämner att ‘Omar brukade be 23 [rak’ah] [1] är ma’lūla [2] (dvs svaga).”

[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa även:

”Ibn ‘Abdel Barr nämnde i ‘al-istidhkār’ att det råder konsensus (ijmā’) gällande att det är tillåtet att överstiga 11 rak’ah i Ramadān [under Tarāwīh].”

Sedan sa Shaykh al-‘Alwān även:

”Även Ibn Taymiyya nämnde enigheten [bland de lärda gällande att det är tillåtet]. Oenigheten är gällande vilken av dessa åsikter som är bättre. Vissa anser att man ska be 11 [rak’ah], vissa ber 13, vissa ber mer än 20, vissa brukade be mer än 30 och vissa brukade be mer än 40. Denna oenighet är alltså en oenighet gällande vad som är bättre och inte gällande halāl och harām. Det korrekta gällande detta är att man ber 11 rak’ah eftersom ‘Omar, må Allāh vara nöjd med honom, brukade be 11 rak’ah med följeslagarna.”

[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]

_______________________________

Översättarens fotnoter:

[1] Dvs 20 rak’ah + 3 med shaf’ och witr.

[2] Hadīthen som är ma’lūl är en hadīth som ytligt verkar vara autentisk, men som efter en närmare granskning visar sig ha en skadlig defekt (‘illa qādiha), men är dold.

De tio första dagarna av Dhul Hijjah eller de tio sista dagarna av Ramadān?

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa följande i sin förklaring av kapitlet ”īmān” i Sahīh Al-Bukhārī:

”De lärda, må Allāh ha barmhärtighet över dem, var oense gällande vilken som har större dygd: de tio sista av Ramadān eller de tio [första] av Dhul Hijjah.

En grupp bland Fuqahā’ (lärda inom fiqh) sa att de tio sista av Ramadān har större dygd.
Och en grupp sa att de tio första dagarna av Dhul Hijjah har större dygd.

En annan grupp förklarade mer detaljerat och sa att de tio nätterna av Ramadān har större dygd än de tio nätterna av Dhul Hijjah, och att de tio dagarna (dvs under dagtid) av Dhul Hijjah har större dygd än de tio dagarna av Ramadān. Denna åsikt valde Shaykh ul-islām Ibn Taymiyya och en grupp [bland de lärda]. Denna [åsikt] är tveksam, eftersom profeten sa, och hadithen finns i al-Bukhārī och är återberättad av Ibn ‘Abbās: ”Det finns inga dagar [som har större dygd än de tio första av Dhul Hijjah]” [1]. Och här nämns ”dag” allmänt, vilket inkluderar både natten och dagen.

Och det mest korrekta att säga är att de tio [första] dagarna av Dhul Hijjah har större dygd än de tio [sista] dagarna av Ramadān, och det finns ingen skillnad mellan natten och dagen. Och Laylat ul-Qadr när den inträffar har större dygd än de tio [dagarna och nätterna] av Dhul Hijjah, därför har denna natt självständigt större dygd än de tio [första dagarna och nätterna] av Dhul Hijjah och när det gäller resten av nätterna, nej [de har inte större dygd].”

Översättarens fotnoter:

[1] Hadīthen: ”Det finns inga dagar där de rättfärdiga gärningarna är mer omtyckta av Allāh än under dessa tio dagar (dvs de tio första dagarna av Dhul Hijjah)”. Återberättad av Al-Bukhārī (969).

Att be ’Eidbönen i sitt hem – Shaykh Abu al-Baraa’ al-Tunusi

Publicerad den av

Shaykh Abu al-Baraa’ Noor al-Haqq al-Tunusi sa:

”Det är tillåtet att be ’Eidbönen hemma i de länder där det är förbjudet att uträtta den i moskéerna eller i bönelokalerna.

I Mukhtasar al-Muzani nämns det att al-Shafi’i sa: ‘’Den som är ensam, den resande, kvinnorna och slavarna ber de två ’Eidbönerna i sitt hem”.

Och han ber den i sitt hem, på samma sätt som han [vanligtvis] ber den med imamen och det är två rak’aat (bönenheter) med de extra takbiraat, och han ber den utan khutbah (predikan) eftersom det återberättas i Musannaf ‘Abd ul-Razzaaq om Anas Ibn Malik (följeslagaren): ‘’När han var i sitt hem i al-Zaawiyah (ett område i Irak), och inte bevittnade ’Eid (bönen) i al-Basra (en stad i Irak), samlade han sin familj, barn och tjänare och befallde sedan sin tjänare ‘Abdullah Ibn Abi ‘Utbah att leda dem i bönen med två rak’aat”. Det som är uppenbart från återberättelsen är att han inte höll någon predikan för dem. Denna återberättelse, fastän den kommer genom Hashim Ibn Bashir och han är en mudallis (en person som döljer en brytning i berättarkedjan) [1], och återberättade genom ’an’ana det [2], så stärks han genom en annan väg (kedja) hos Ibn Abi Shayba från Isma’il Ibn ’Aliyya från Yunus Ibn ’Ubayd från vissa från Anas familj. Och Yunus träffade Anas Ibn Malik och han har återberättat från en av hans söner.

Om någon säger: Du har tidigare sagt att man inte kan be fredagsbönen hemma och att grundregeln är att man ber den i moskén eller på en plats som folket har tillgång till.

Då svarar jag att det är korrekt och att det där är fredagsbönen och detta är ’Eidbönen och att ta ’Eidbönen och utföra en analogi (Qiyaas) på fredagsbönen är en felaktig analogi. ’Eidbönen skiljer sig från fredagsbönen på många sätt, bland dem är domen för bönen. Alla är överens om att fredagsbönen är obligatorisk medan det råder oenighet angående om ’Eidbönen är en individuell obligation, kommunal obligation eller sunnah. En annan skillnad är att fredagsbönen ersätter Dhuhrbönen medan ’Eidbönen inte ersätter någon bön, även om vissa sa att den ersätter Duhabönen, men detta är en svag åsikt. En annan skillnad är att fredagspredikan är obligatorisk medan det råder en enighet angående att ’Eidpredikan inte är obligatorisk etc.

Alltså är inte allt som är bekräftat för fredagsbönen även bekräftat för ’Eidbönen, utan varje bön har sina egna regler som är specifik för den.

Och angående att fredagsbönens obligation försvinner på grund av ’Eidbönen och att reglerna för dem två i så fall måste vara samma, så är svaret att det råder oenighet angående detta eftersom vissa lärda klassade haditherna som nämner detta, som svaga och de sa inte att fredagsbönens obligation försvinner på grund av ’Eidbönen. Och OM de är autentiska, så är det mesta som man kan få ut från dem, att man begränsar sig till den domen utan att expandera det genom att ta villkoren för fredagsbönen och applicera det på villkoren för ’Eidbönen i och med de många skillnaderna”. [3]

_____________________________

Översättarens fotnoter:

[1] En mudallis är en person som utför tadlis. En form av tadlis är att någon av återberättarna i hadithkedjan till exempel döljer namnet på den person i kedjan som återberättade hadithen till honom så att de hadithlärda inte kan lista ut vem han verkligen är och sedan kanske klassa hadithen som svag. Han kanske kallar återberättaren för något annat än vad han är känd som så att de hadithlärda kanske blandar ihop honom med någon annan som är pålitlig. En annan form av tadlis är till exempel att han helt och hållet hoppar över personen som berättade hadithen till honom och istället påstår att han hörde hadithen från personen som var ovanför honom i kedjan. Orsaken till att man gör detta kan till exempel vara att personen som man försöker dölja har blivit kritiserad av andra hadithlärda.

[2] ’An’ana innebär att någon av återberättarna i hadithkedjan säger ”från Omar” eller ”från Ahmad” istället för att vara tydlig med att han verkligen hörde hadithen från Omar genom att säga ”Omar sa till mig” eller ”Ahmad sa till mig”.

Shaykh Al-’Alwaan sa:

”Det är inte känt från någon av imamerna att de sa att en hadith innehåller en defekt (’illa) på grund av en återberättelse genom ’an’ana från mudallis eller en person som tillskrivs tadlis. Istället sa de tidiga lärda ’han utförde tadlis’ och de sa inte ’han återberättade med ’an’ana’. Så om det bevisas att han utförde tadlis, så säger vi att hadithen har en defekt eftersom detta är en brytning (inqitaa’). Och om han återberättade genom ’an’ana’ och inte utförde tadlis, endast ’an’ana’, så påverkar det inte [hadithens autenticitet]. Detta var vad de tidiga lärda följde och detta är en av de stora skillnaderna mellan de lärda från de tidiga generationerna och senare generations lärda”.

[3] Fatwan på arabiska:

”صلاة العيد في البيوت”

تشرع صلاة العيد في البيوت في البلاد التي منعت من إقامتها في المساجد أو المصليات.

قال الشافعي كما في مختصر المزني ”ويصلي العيدين الْمُنْفَرِدُ فِي بَيْتِهِ، وَالْمَسَافِرُ وَالْمَرْأَةُ وَالْعَبْدُ”.

ويصليها في بيته كصلاته مع الإمام وهي ركعتان مع التكبيرات الزوائد، ويصليها من غير خطبة لما جاء في مصنف عبد الرزاق عن أنس بن مالك ”أَنَّهُ كَانَ يَكُونُ فِي مَنْزِلِهِ بِالزَّاوِيَةِ، فَإِذَا لَمْ يَشْهَدِ الْعِيدَ بِالْبَصْرَةِ جَمَعَ أَهْلَهُ وَوَلَدَهُ وَمَوَالِيَهُ، ثُمَّ يَأْمُرُ مَوْلَاهُ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ أَبِي عُتْبَةَ فَصَلَّى بِهِمْ رَكْعَتَيْنِ” فالظاهر من النقل أنه لم يخطب بهم، وهذا الأثر وإن كان من طريق هشيم بن بشير وهو مدلس وقد عنعن إلا أنه يتقوى بطريق أخرى عند ابن أبي شيبة عن إسماعيل بن علية عن يونس بن عبيد عن بعض آل أنس، ويونس قد رأى أنس بن مالك وله رواية عن بعض أبنائه.

فإن قال قائل قلت سابقا أن صلاة الجمعة لا تشرع في البيوت والأصل أن تصلى في المسجد أو في مكان يمكن أن يرتاده الناس.

قلت هذا صحيح فتلك صلاة الجمعة وهذه صلاة العيد، وقياس صلاة العيد على صلاة الجمعة قياس مع الفارق، فصلاة العيد تختلف عن الجمعة من وجوه كثيرة منها حكم الصلاة فالجمعة واجبة اتفاقا والعيد مختلف فيها بين الوجوب العيني والكفائي والسنية ومنها أن الجمعة بدل من الظهر والعيد ليست بدلا من أي صلاة وإن قال بعضهم أنها بدل من صلاة الضحى لكنه قول ضعيف، ومنها أن الخطبة في الجمعة واجبة وفي العيد ليست واجبة اتفاقا…إلخ

فليس كل ما ثبت للجمعة يثبت للعيد بل تأخذ كل صلاة الأحكام التي تختص بها.

وكون صلاة العيد تسقط صلاة الجمعة وعليه فأحكامهما لا بد أن تكون واحدة فهذا أصلا متنازع فيه لأن بعض العلماء ضعفوا الأحاديث الواردة في ذلك ولم يقولوا بإسقاط العيد لصلاة الجمعة، ولو ثبت ذلك فغاية ما فيه هو الاقتصار على ذلك الحكم دون توسع بسحب شروط الجمعة على شروط العيد للفروق الكثيرة.

الشيخ أبو البراء نور الحق التونسي