Shaykh ’Abd ul-‘Azīz al-Tarīfī ^[1] sa:

”Denna dom (kufr dūna kufr, d v s mindre kufr) har återberättats från vissa av Salaf ^[2] och man syftar på den som lagstiftar i enlighet med Allāhs styre, men är bristfällig när det kommer till praktiken. Han informerar folket om att Allāh lagstiftade si och så och att det är obligatoriskt [att styra i enlighet med sharī’ah], men begår själv överträdelser. Hans överträdelse är därför praktisk. Det är återberättat från vissa av Salaf som till exempel ‘Abdullāh ibn ‘Abbās, Ibn Jarīr al-Tabarī, Qatāda och Mujāhid bin Jabar att detta är kufr dūna kufr. Det återberättas även från ‘Abdullāh ibn ‘Abbās att han sa: ‘Det är inte den kufr som ni syftar på’. Detta inkluderar två situationer:

● När det gäller lagstiftning (tashrī’), så menar man att det är förnekelse av Allāh och kufr akbar (stor kufr).

● När det gäller att praktisera/implementera lagstiftningen eller att man har bristfälligheter i vissa delar, så inkluderas det i denna cirkel (d.v.s. kufr dūna kufr).

Därför säger vi att en stat befinner sig i en av två situationer:

● En stat som lagstiftar i enlighet med Allāhs styre och varken överskrider eller går emot Allāhs styre i fundamenten av Hans lagstiftning, men som begår fel i implementeringen [av vissa lagar]. Detta är då en islamisk stat och dess ledare är muslim. Men hans (d.v.s. ledarens) dom fastställs beroende på omfattningen av hans överträdelser och överskridande i implementeringen av det som Allāh har lagstiftat åt honom. Om han ökar i dhulm (orättvisa) gällande detta, så ökar därmed också hans straff och kritiken gentemot honom.

● Den andra staten och den andra situationen handlar om en stat som lagstiftar i enlighet med något annat än Allāhs styre, vare sig det är helt och hållet eller delvis, även om det vore endast en enda lag. Exempelvis att de förklarar zina vara tillåtet om båda personerna är okej med det. Vi säger då att detta inte är en islamisk stat eller ett islamiskt styre och att ledaren inte heller är muslim.”

Shaykh al-Tarīfī sa även vid ett annat tillfälle:

”Bland det som det inte finns någon tvekan om är att stiftandet av lagar (tashrī’) och att påtvinga folket till att dömas (tahākum) inom det är tydlig kufr, även om det utifrån verkar som att makthavaren erkänner trosbekännelsen. Detta på grund av att hans handling förnekar detta erkännande. Därför är det omöjligt att en muwahhid (monoteist) påtvingar kufr.” ^[3]

_______________

Översättarens fotnoter:

^{[1] Jag vill tillägga att bara för att jag delar något från al-Tarīfī så betyder det inte att jag delar samma manhaj som honom.}

^[2] De tre första generationerna som inkluderar generationen av profetens (ﷺ) följeslagare och de två generationerna som kom efter dem.


^[3]
 قال الطريفي: ”ومما لا ريب فيه أن تشريع قوانين وإجبار الناس على التحاكم إليها كفر بين، وإن أقر الحاكم بالشهادتين ظاهراً، فإن عمله هذا ينفي ذلك الإقرار، إذ يستحيل الإكراه على الكفر من موحد.”