Kategoriarkiv: Ibn Taymiyya

al-Walā’ wal Barā’ – Ibn Taymiyya

Publicerad den av

Ibn Taymiyya sa:

”Man bör veta att den troende har rätt till lojalitet även om han har begått orätt- eller en överträdelse mot dig. Och den icke-troende förtjänar hat även om han ger dig något och behandlar dig väl. Detta eftersom Allāh, den Upphöjde, sände sändebuden och uppenbarade skrifterna för att hela religionen ska tillhöra Allāh, så att kärleken riktas till Hans allierade och hatet till Hans fiender.

Och om en och samma person har både gott och ont inom sig, omoral och lydnad, synd och sunnah, samt bid‘a, då förtjänar han lojalitet och belöning i den mån han har gott, och han förtjänar fiendskap och bestraffning i den mån han har ont. Hos en och samma person kan därför finnas orsaker till både att hedra honom och att förnedra honom.

Som den fattige tjuven vars hand huggs av på grund av hans stöld, men han får också ur statskassan det som täcker hans behov. Detta är den grundprincip som Ahl us-Sunnah wal Jamā‘ah är överens om.”

[Majmū’ ul-Fatāwa, 28/209] 

قال شيخ الإسلام ابن تيمية: ”وليُعلم أن المؤمن تجب موالاته وإن ظلمك واعتدى عليك، والكافر تجب معاداته وإن أعطاك وأحسن إليك، فإن الله تعالى بعث الرسل وأنزل الكتب ليكون الدين كله لله، فيكون الحب لأوليائه والبغض لأعدائه، وإذا اجتمع في الرجل الواحد خير وشر، وفجور وطاعة، ومعصية وسنة وبدعة، استحق من الموالاة والثواب بحسب ما فيه من الخير، واستحق من المعادات والعقاب بحسب ما فيه من الشر، فيجتمع في الشخص الواحد موجبات الإكرام والإهانة له من هذا وهذا، كاللص الفقير تقطع يده لسرقته، ويعطى من بيت المال ما يكفيه لحاجته، هذا هو الأصل الذي اتفق عليه أهل السنة والجماعة.” (مجموع الفتاوى لابن تيمية، ٢٨\٢٠٩)

Den bästa profeten efter Muhammad (ﷺ)

Publicerad den av

Ibn Taymiyya, må Allāh förbarma sig över honom, sa:

”Och den bästa av profeterna efter Muhammad (ﷺ) är Ibrāhīm al-Khalīl, såsom det är fastställt i Sahīh Muslim från Anas, från profeten (ﷺ) att han är: ‘Den bästa av skapelsen’ [1]. Och så har även de lärda sagt. Bland dem är al-Rabī’ ibn Khuthaym som sa: ’Jag föredrar ingen över vår profet, och jag föredrar ingen över Ibrāhīm efter vår profet.’”

(Majmū’ al-Fatāwā, 4/317–318)

قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :

” أَفْضَلُ الْأَنْبِيَاءِ بَعْدَ مُحَمَّدٍ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ: ” إبْرَاهِيمُ الْخَلِيلُ ” كَمَا ثَبَتَ فِي صَحِيحِ مُسْلِمٍ عَنْ أَنَسٍ عَنْ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ (أَنَّهُ خَيْرُ الْبَرِيَّةِ). وَكَذَلِكَ قَالَ الْعُلَمَاءُ: مِنْهُمْ الرَّبِيعُ بْنُ خُثَيْم قَالَ: ” لَا أُفَضِّلُ عَلَى نَبِيِّنَا أَحَدًا، وَلَا أُفَضِّلُ عَلَى إبْرَاهِيمَ بَعْدَ نَبِيِّنَا أَحَدًا.”

مجموع الفتاوى (4 / 317-318)

Översättarens fotnoter:

[1] Anas ibn Mālik sa: ”Det kom en man till Allāhs sändebud (ﷺ) och sa: ‘Åh den bästa av skapelsen.’ Då sa Allāhs sändebud (ﷺ): ‘Det är Ibrāhīm, frid vare över honom.'”

(Sahīh Muslim, Kitāb al-Fadā’il, 2369)

عَنْ أَنَسِ بْنِ مَالِكٍ، قَالَ جَاءَ رَجُلٌ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقَالَ يَا خَيْرَ الْبَرِيَّةِ ‏.‏ فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم ‏ ”‏ ذَاكَ إِبْرَاهِيمُ عَلَيْهِ السَّلاَمُ.” (صحيح مسلم، كتاب الفضائل، ٢٣٦٩)

Sammanslagning av bönerna när man är på resande fot

Publicerad den av

Ibn Taymiyya frågades: ‘Är det bättre att slå ihop två böner när man är på resande fot eller är det bättre att [endast] förkorta [bönen]?’

Han svarade: ‘Att be varje bön inom dess bestämda tid är bättre så länge personen inte är i behov av att slå ihop. Detta eftersom att profeten (ﷺ) i majoriteten av fallen brukade be sina böner inom dess bestämda tid när han var på resande fot. Däremot slog han ihop sina böner endast vid ett fåtal tillfällen.’ [Majmū’ al-Fatāwa, 24/19] [1]

Ibn Taymiyya sa även: ”Detta bevisar att sammanslagning av bönerna inte är en del av sunnahn för den som är på resande fot såsom det dock är när det kommer till att förkorta dem. Det (sammanslagning av bönerna) är något som ska göras vid behov oavsett om man är på resande fot eller befinner sig i sin hemstad.” [Majmū’ al-Fatāwa, 24/64] [2]

_________________

Översättarens fotnoter:

[1]

وسئل شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :

هَلْ الْجَمْعُ بَيْنَ الصَّلَاتَيْنِ فِي السَّفَرِ أَفْضَلُ أَمْ الْقَصْرُ ؟

فَأَجَابَ :

”بَلْ فِعْلُ كُلِّ صَلَاةٍ فِي وَقْتِهَا أَفْضَلُ إذَا لَمْ يَكُنْ بِهِ حَاجَةٌ إلَى الْجَمْعِ ، فَإِنَّ غَالِبَ صَلَاةِ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ الَّتِي كَانَ يُصَلِّيهَا فِي السَّفَرِ إنَّمَا يُصَلِّيهَا فِي أَوْقَاتِهَا . وَإِنَّمَا كَانَ الْجَمْعُ مِنْهُ مَرَّاتٍ قَلِيلَةً” انتهى .

”مجموع الفتاوى” (24/19) .

[2]

قال ابن تيمية :

”وَهَذَا يُبَيِّنُ أَنَّ الْجَمْعَ لَيْسَ مِنْ سُنَّةِ السَّفَرِ كَالْقَصْرِ ؛ بَلْ يُفْعَلُ لِلْحَاجَةِ سَوَاءٌ كَانَ فِي السَّفَرِ أَوْ الْحَضَرِ” انتهى .

”مجموع الفتاوى” (24 / 64) .

Makthavarnas lärda – Ibn Taymiyya

Publicerad den av

Ibn Taymiyya sa:

”Och när en lärd lämnar det han känner till i Allāhs bok och Hans sändebuds sunnah och istället följer makthavarens dom som skiljer sig från Allāhs och Hans sändebuds dom, så blir han en murtadd kāfir som förtjänar bestraffning i detta liv och i det nästkommande.

Den upphöjde (dvs Allāh) sa:

المص

Alif Lām Mīm Sād.

كِتَابٌ أُنزِلَ إِلَيْكَ فَلاَ يَكُن فِي صَدْرِكَ حَرَجٌ مِّنْهُ لِتُنذِرَ بِهِ وَذِكْرَى لِلْمُؤْمِنِينَ

En skrift har uppenbarats för dig – ängslas inte i ditt hjärta över detta – för att du med den skall varna [de icke-troende] och förmana de troende:

اتَّبِعُوا مَا أُنْزِلَ إلَيْكُمْ مِنْ رَبِّكُمْ وَلَا تَتَّبِعُوا مِنْ دُونِهِ أَوْلِيَاءَ قَلِيلًا مَا تَذَكَّرُونَ

”Följ det som har uppenbarats för er av er Herre, och följ inte [andra som ni har tagit till] beskyddare i Hans ställe.” – Men det är sällan ni ägnar någon eftertanke [åt Våra varningar]! [1]

Och om han blir slagen, fängslad och utsatt för olika sorters skada för att lämna det som han känner till av Allāhs- och Hans sändebuds lagar som måste följas och istället följer andras domar, så är han förtjänt av Allāhs straff. Han måste ha tålamod även om han utsätts för skada för Allāhs sak eftersom detta är Allāhs sunnah när det kommer till profeterna och deras följare.

Allāh, Den upphöjde, sa:

الم

Alif Lām Mīm.

أَحَسِبَ النَّاسُ أَن يُتْرَكُوا أَن يَقُولُوا آمَنَّا وَهُمْ لَا يُفْتَنُونَ

Tror människorna att de efter att ha förklarat ”Vi tror” skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar.

وَلَقَدْ فَتَنَّا الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ فَلَيَعْلَمَنَّ اللَّهُ الَّذِينَ صَدَقُوا وَلَيَعْلَمَنَّ الْكَاذِبِينَ

Vi satte också deras föregångare på prov. Ja, Allāh ska ge till känna dem som talar sanning och Han skall ge till känna de lögnaktiga. [2]

Den upphöjde (dvs Allāh) sa även:

وَلَنَبْلُوَنَّكُمْ حَتَّى نَعْلَمَ المُجَاهِدِينَ مِنْكُمْ والصَّابِرِينَ وَنَبْلُوَ أَخْبَارَكُمْ

Vi skall helt visst pröva er tills vi gett till känna vilka kämparna (al-Mujāhidīn) och de tålmodiga bland er är, och Vi skall pröva era påståenden. [3]

Och Allāh, Den upphöjde, sa även:

أَمْ حَسِبْتُمْ أَنْ تَدْخُلُوا الْجَنَّةَ وَلَمَّا يَأْتِكُمْ مَثَلُ الَّذِينَ خَلَوْا مِنْ قَبْلِكُمْ مَسَّتْهُمُ الْبَأْسَاءُ وَالضَّرَّاءُ وَزُلْزِلُوا حَتَّى يَقُولَ الرَّسُولُ وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ مَتَى نَصْرُ اللَّهِ أَلَا إنَّ نَصْرَ اللَّهِ قَرِيبٌ

Eller räknar ni med att träda in i paradiset utan att först ha gått igenom detsamma som de som levde före er? De drabbades av fattigdom och lidande och skakades så mycket att sändebudet och de med honom som hade antagit tron sade: ”När kommer Allāhs hjälp?” Men Allāhs hjälp är alltid nära.” [4] [5]

[Majmū’ al-Fatāwa, 35/372]

___________

Översättarens fotnoter:

[1] Sūrat ul-A’rāf [7], verser 1-3.

[2] Sūrat ul-‘Ankabūt [29], verser 1-3.

[3] Sūrat Muhammad [47], vers 31.

[4] Sūrat al-Baqara [2], vers 214.

[5] OBS! Syftet med publiceringen av denna fatwa är inte att uppmuntra till takfīr på alla lärda och imamer som är anställda hos staten eller som försvarar makthavarna. Det finns regler och villkor för takfīr som måste uppfyllas innan man kan göra takfīr på en specifik individ. Syftet är endast att visa hur farligt det är att som lärd förvränga religionen för att göra makthavaren nöjd såsom vissa av dagens lärda gör som exempelvis madākhila och även andra som exempelvis många sūfis.

يقول شيخ الإسلام ابن تيمية: ”ومتى ترك العَالِمُ مَا عَلِمَهُ من كتاب الله وسنة رسوله، واتبع حكم الحاكم المُخالف لحكم الله ورسوله كان مرتدًا كافرًا يستحق العقوبة في الدنيا والآخرة. قال تعالى: {المص. كِتَابٌ أُنْزِلَ إلَيْكَ فَلَا يَكُنْ فِي صَدْرِكَ حَرَجٌ مِنْهُ لِتُنْذِرَ بِهِ وَذِكْرَى لِلْمُؤْمِنِينَ} {اتَّبِعُوا مَا أُنْزِلَ إلَيْكُمْ مِنْ رَبِّكُمْ وَلَا تَتَّبِعُوا مِنْ دُونِهِ أَوْلِيَاءَ قَلِيلًا مَا تَذَكَّرُونَ}. وَلَوْ ضُرِبَ وَحُبِسَ وَأُوذِيَ بأنواع الأذى ليدع ما علمه من شرع الله ورسوله الذي يجب اتباعه واتبع حكم غيره كان مستحقًا لعذاب الله، بل عليه أن يصبر وإن أوذي في الله فهذه سنة الله في الأنبياء وأتباعهم . قال الله تعالى: {الم. أَحَسِبَ النَّاسُ أَنْ يُتْرَكُوا أَنْ يَقُولُوا آمَنَّا وَهُمْ لَا يُفْتَنُونَ} {وَلَقَدْ فَتَنَّا الَّذِينَ مِنْ قَبْلِهِمْ فَلَيَعْلَمَنَّ اللَّهُ الَّذِينَ صَدَقُوا وَلَيَعْلَمَنَّ الْكَاذِبِينَ}، وقال تَعَالَى: {وَلَنَبْلُوَنَّكُمْ حَتَّى نَعْلَمَ المُجَاهِدِينَ مِنْكُمْ والصَّابِرِينَ وَنَبْلُوَ أَخْبَارَكُمْ} وقالَ تَعَالى: {أَمْ حَسِبْتُمْ أَنْ تَدْخُلُوا الْجَنَّةَ وَلَمَّا يَأْتِكُمْ مَثَلُ الَّذِينَ خَلَوْا مِنْ قَبْلِكُمْ مَسَّتْهُمُ الْبَأْسَاءُ وَالضَّرَّاءُ وَزُلْزِلُوا حَتَّى يَقُولَ الرَّسُولُ وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ مَتَى نَصْرُ اللَّهِ أَلَا إنَّ نَصْرَ اللَّهِ قَرِيبٌ}”. (مجموع الفتاوى, 35 / 372)

Den bästa Tafsīr boken

Publicerad den av

Ibn Taymiyya sa: ”Den bästa tafsīr boken bland tafsīr böckerna som finns tillgängliga bland folket är Tafsīr Muhammad ibn Jarīr al-Tabarī [*]. Han nämner salafs åsikter genom bekräftade kedjor, den innehåller inga innovationer och han nämner inte återberättelser från personer som har blivit anklagade för att ljuga.”

(Majmū’ al-Fatāwa, 13/385)

Översättarens fotnot:

[*] al-Tabarī föddes antingen år 224 eller 225 Hijrī och dog år 310 Hijrī.

قال ابن تيمية: ”وأما التفاسير ، التي في أيدي الناس فأصحها تفسير محمد بن جرير الطبري ، فإنه يذكر مقالات السلف بالأسانيد الثابتة ، وليس فيه بدعة ، ولا ينقل عن المتهمين …” (مجموع الفتاوى ، ١٣ / ٣٨٥)

Den första innovationen inom islām.

Publicerad den av

Ibn Taymiyya sa: ”Den första innovationen som uppstod inom islām var innovationen hos Khawāridj och Shī’a. Båda [innovationerna] uppstod under Amīr al-Mu’minīn ’Alī Ibn Abī Tālibs kalifat och han straffade båda grupperna. När det kommer till Khawāridj så krigade de mot honom och han dödade dem. Men när det kommer till Shī’a så brände han de extrema bland dem och efterlyste att ’Abdullāh ibn Saba’ [1] skulle dödas, men han flydde från honom. Han beordrade också att den som föredrog honom framför Abū Bakr och ’Omar skulle bli piskad.” [2]

[Majmū’ al-Fatāwa (3/279)]

______________

Admins fotnoter:

[1] Ibn Saba’ var grundaren till shī’ismen och hans följare påstod att ’Alī var ’Allāh och det var orsaken till att han dödade dem.

Ibn Taymiyya sa: ”Den första personen att introducera åsikten om ‘Alīs ofelbarhet och att han borde ha varit [den första] kalifen var dessa hycklares ledare, ‘Abdullāh ibn Saba’, som var en jude som utgav sig för att vara muslim och hade som mål att korrumpera islām på samma sätt som Paulus hade korrumperat de kristnas religion.” [Majmū’ al-Fatāwa (4/518)]

يقول شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله : ”وأول من ابتدع القول بالعصمة لعلي وبالنص عليه في الخلافة : هو رأس هؤلاء المنافقين عبد الله بن سبأ ، الذي كان يهوديا فأظهر الإسلام وأراد إفساد دين الإسلام كما أفسد بولص دين النصارى ” انتهى من ”مجموع الفتاوى” (4 /518).

[2] Första citatet på arabiska:

قال شيخ الإسلام ابن تيمية : ”وأول بدعة حدثت في الإسلام بدعة الخوارج والشيعة ، حدثتا في أثناء خلافة أمير المؤمنين علي بن أبي طالب ، فعاقب الطائفتين . أما الخوارج فقاتلوه فقتلهم ، وأما الشيعة فحرق غاليتهم بالنار وطلب قتل عبد الله بن سبأ فهرب منه ، وأمر بجلد من يفضله على أبي بكر وعمر .”

”مجموع الفتاوى” (3/ 279) .

Svar på Anas Khalifas lögn om att Ibn Taymiyya ska ha tillåtit firandet av kuffārs högtider

Publicerad den av

Anas Khalifa spred en stor lögn (oavsett om det var avsiktligt eller inte) i en av sina live-sändningar om varför han lämnade salafismen (del 3, min 41.15). 

Han påstod nämligen att Ibn Taymiyya i sin bok ”Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm” tillät firandet av icke-muslimers högtider om man befinner sig i icke-muslimska länder.

Jag kommer först börja med att visa Ibn Taymiyyas citat som Anas syftar på och sedan kommer jag också att visa vad Ibn Taymiyya har sagt gällande firandet av icke-muslimers högtider eller att man deltar i dem på något sätt.

Nedan har vi citatet som Anas felaktigt försökte citera:

Ibn Taymiyya sa: ”Om en muslim befinner sig i Dār ul-Harb [1] eller Dār ul-Kufr [2] som inte är Dār Harb så är han inte befalld att urskilja sig [från icke-muslimerna] i sitt yttre utseende på grund av skadan som kan inträffa i och med detta. Ibland kan det till och med vara rekommenderat eller obligatoriskt för honom att se ut som dem i deras yttre utseende om det finns en religiös nytta i detta, som exempelvis att kalla dem till religionen och liknande goda ändamål. Men i de islamiska länderna där Allāh har gett ära till Sin religion och förödmjukat de icke-troende och tvingat dem att betala jizya (skyddsskatten), så måste man urskilja sig från dem”. [3] [Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm, 1/471-472]

Ni ser alltså att Ibn Taymiyya inte nämnde något om att fira icke-muslimers högtider och att det enda han nämnde var att man inte behöver urskilja sig från icke-muslimer när det kommer till utseende om man befinner sig i icke-muslimska länder och det finns en nytta med det och även risk för att utsättas för skada.

Nedan har vi Ibn Taymiyyas åsikt om domen på att fira icke-muslimers högtider:

Ibn Taymiyya sa: ”Det är inte tillåtet för muslimerna att efterlikna dem i något som är unikt för deras högtider, vare sig när det kommer till mat, klädsel, tvättning, tända ljus, avstå från vardagliga sysslor eller i dyrkan etc. Det är inte heller tillåtet att anordna festmåltider, utbyta gåvor eller sälja saker som hjälper dem i det (dvs i firandet av deras högtider). Inte heller är det tillåtet att låta barnen och andra delta i lekarna som leks under dessa högtider eller att sätta upp utsmyckningar/dekorationer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/329] 

Ibn Taymiyya säger sedan något intressant typ 4-5 rader längre ner i texten:

”Det finns ingen oenighet bland de lärda gällande utförandet av dessa ovannämnda handlingar och en grupp bland de lärda ansåg till och med att den som utför dessa handlingar har begått KUFR (otro) eftersom dessa handlingar innebär glorifiering av kufr ritualer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/330]  

Fatwan från Majmū’ al-Fatāwa kan ni se på arabiska i de bifogade bilderna längst ner. [4]

Vi ser alltså att Ibn Taymiyya sa att det INTE är tillåtet att fira icke-muslimers högtider och att vissa lärda till och med ansåg det vara kufr!

________

Översättarens fotnoter: 

[1] Dār Harb = Ett icke-muslimskt land som inte har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför vara ett fiendeland i ett krigstillstånd med muslimerna även om det inte pågår något krig mellan dem för tillfället.  

[2] Dār Kufr = Ett icke-muslimskt land som till skillnad från Dār ul-Harb har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför inte befinna sig i ett krigstillstånd med muslimerna.

[3]

قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :

” لو أن المسلم بدار حرب ، أو دار كفر غير حرب ؛ لم يكن مأمورا بالمخالفة لهم في الهدي الظاهر ، لما عليه في ذلك من الضرر .

بل قد يستحب للرجل ، أو يجب عليه ، أن يشاركهم أحيانا في هديهم الظاهر إذا كان في ذلك مصلحة دينية : من دعوتهم إلى الدين ، ونحو ذلك من المقاصد الصالحة .

فأما في دار الإسلام والهجرة ، التي أعز الله فيها دينه ، وجعل على الكافرين بها الصغار والجزية ، ففيها شرعت المخالفة ” انتهى من ” اقتضاء الصراط المستقيم ” (١ / ٤٧١-٤٧٢).

[4]

Att varna för innovatörer – Ahmad ibn Hanbal

Publicerad den av

Ibn Taymiyya sa: ”Vissa personer sa till Ahmad ibn Hanbal: ’Det är svårt för mig att säga: ’Den personen är si och den där personen är så’. Han svarade: ’Om du är tyst och jag är tyst, hur ska den okunnige då veta vem som är autentisk och vem som är svag?!’”.

Ibn Taymiyya fortsätter: ”Muslimerna är överens om att det är obligatoriskt att varna ummahn för innovatörernas imamer som bär på uttalanden som går emot qur’ānen och sunnahn, eller som utför dyrkan som går emot qur’ānen och sunnahn och att klargöra deras tillstånd. Till den grad att det sades till Ahmad ibn Hanbal: ’Vad är mer kärt för dig: en person som fastar, ber och isolerar sig själv i moskén för dyrkan eller en person som varnar för innovatörerna?’. Han svarade: ’Om han ber och isolerar sig själv i moskén för dyrkan så är det [endast] han själv som drar nytta av det, men om han varnar för innovatörerna så drar muslimerna nytta av det och det är bättre’”.

Ibn Taymiyya fortsätter: ”Han klargjorde alltså att nyttan med detta omfattar muslimerna överlag i deras religion och att detta är en typ av jihād för Allāhs sak eftersom det är en kollektiv obligation att rena Allāhs väg, religion, metodik, lag och att stå emot dessa människors överträdelser och angrepp på detta. Det här är något som muslimerna är enade kring. Och om inte Allāh hade orsakat att någon står emot dessa människors skada så hade det skett sedefördärv i religionen. Och denna skada hade varit värre än skadan som hade orsakats av fienden om de hade tagit över [muslimernas länder] i krig. Orsaken är att dessa människor (den externa fienden) inte hade orsakat fördärv i [muslimernas] hjärtan och religion förutom med tiden. Men de andra däremot (innovatörerna) fördärvar [muslimernas] hjärtan redan från första början”.

[Majmū’ al-Fatāwa, 28/231-232]

Är kyrkor Guds hus? – Ibn Taymiyya

Publicerad den av

Ibn Taymiyya blev tillfrågad: ”Kan man säga att det (dvs kyrkor) är Allāhs hus eller inte?”

Han svarade: ”Det är INTE Allāhs hus, det är moskéerna som är Allāhs hus. Det är däremot hus som man begår kufr (otro) i, även om Han (dvs Allāh) åkallas i dem. Man bedömer hus utefter dess folk och dess folk är kuffār (icke-troende) och det är hus för kuffārs dyrkan”.

[al-Fatāwa al-Kubra 2/59]

هل الكنائس بيوت الله؟

سئل إبن تيمية رحمه الله : هل يقال إنها بيوت الله أم لا؟

فأجاب : ليست بيوت الله ، وإنما بيوت الله المساجد ، بل هي بيوت يكفر فيها بالله ، وإن كان قد يذكر فيها ؛ فالبيوت بمنزلة أهلها ، وأهلهاكفار ، فهي بيوت عبادة الكفار .

 ”الفتاوى الكبرى” (2/ 59) .