Vissa okunniga människor tror att bara för att en hadīth nämns i en bok så anser författaren av boken att hadīthen är autentisk, men så är nödvändigtvis inte fallet.
Sulaymān ibn ‘Abdillāh ibn Muhammad ibn ‘Abd il-Wahhāb sa:
“De lärda återberättar svaga och fabricerade hadīther för att klargöra deras status och kedja, inte för att förlita sig på dem eller för att de tror på dem. De hadīthlärdas böcker är fyllda med sådant.
Vissa av dem nämner hadīthens defekt och klargör dess status och svaghet om den är svag, eller dess fabricering om den är fabricerad. Andra nöjer sig med att endast nämna hadīthen med dess kedja och anser att de då har gjort sig fria från ansvar genom att nämna den med dess kedja, då återberättarnas status är tydlig. Detta är något som exempelvis al-Hāfidh Abū Nu’aym, Abū al-Qāsim ibn ‘Asākir och andra gör.
Så bara för att någon nämner en hadīth och förblir tyst om den så är det inte ett bevis på att han anser att den är autentisk eller godkänd (hasan) eller svag. Den kan till och med vara fabricerad enligt honom. Därför betyder inte hans tystnad kring hadīthen att han anser att det är tillåtet att implementera den.”
(Taysīr il-‘Azīz il-Hamīd fī Sharh Kitāb it-Tawhīd, s. 82)
قال سليمان بن عبد الله بن محمد بن عبد الوهاب:
أهل العلم يروون الأحاديث الضعيفة والموضوعة لبيان حالها وإسنادها لا للاعتماد عليها واعتقادها، وكتب المحدثين مشحونة بذلك، فبعضهم يذكر علة الحديث، ويبين حاله وضعفه إن كان ضعيفًا، ووضعه إن كان موضوعًا، وبعضهم يكتفي بإيراد الحديث بإسناده ويرى أنه قد برئ من عهدته إذا أورده بإسناده لظهور حال رواته، كما يفعل ذلك الحافظ أبو نعيم، وأبو القاسم بن عساكر وغيرهما، فليس في رواية من رواه وسكوته عنه دليل على أنه عنده صحيح أو حسن أو ضعيف، بل قد يكون موضوعًا عنده، فلا يدل سكوته عنه على جواز العمل به عنده.
(تيسير العزيز الحميد في شرح كتاب التوحيد، ص 82)