Kategoriarkiv: Fiqh

Är avsikt ett villkor för att ens wudū’ ska vara giltig?

Publicerad den av

I ”Bidāyat ul-Mujtahid” 1/42, så nämns det:

”Så en grupp bland dem ansåg att det är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: ash-Shāfi’ī, Mālik, Ahmad [ibn Hanbal], Abū Thawr och Dāwūd [adh-Dhāhirī].”

Och en annan grupp ansåg att det inte är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: Abū Hanīfa och ath-Thawrī [*].”

Översättarens fotnoter:

[*] I bokens fotnoter så nämns det: ”al-Awzā’ī och al-Hasan ibn Hayy ansåg till och med att ens wudū’, ghusl och tayammum är giltig utan niyyah. Se åsikten om att det inte krävs niyyah i wudū’ i al-Istidhkār [av Ibn ‘Abd il-Barr] 3/68.”

Ibn ‘Abd il-Barr sa: “Det korrekta i denna fråga är åsikten att rening för bönen inte är giltig utan en avsikt för den och ett medvetet beslut att utföra den. Detta eftersom obligatoriska handlingar endast kan utföras med avsikt och vilja, och en handling kan inte verkligen tillskrivas en person utan att denne avsiktligt utför den. Det är omöjligt att en handling ska räknas som utförd av en person om denne inte avsåg att utföra den och hade avsikt i sitt handlande. En handling blir endast en handling där man närmar sig Allāh (qurba) om den utförs av någon som har avsikten att närma sig Allāh [genom den handlingen], och där hans hjärta har inrymt dess syfte och det är uppriktighet (ikhlās) som Allāh har beordrat sina tjänare att ha.” (al-Istidhkār 3/68)

قال ابن عبد البر: ”الصحيح في هذا الباب: قول من قال: لا تجزئ طهارة للصلاة إلا بنية لها وقصد إليها؛ لأن المفترضات لا تؤدى إلا بقصد وإرادة، ولا يُسمى الفاعل فاعلاً حقيقة إلا بقصد منه إلى الفعل. ومُحال أن يتأدى عن المرء ما لم يقصد إلى أدائه، وينويه بفعله؛ لأنه لا تكون قربة إلا من متقرب بها، قد انطوى ضميره عليها، وهو الإخلاص الذي أمر الله به عباده .” (الإستذكار ٣ / ٦٨)

Att fasta när man är på resande fot under Ramadān – Imām Ahmad

Publicerad den av

Abū Dāwūd al-Sijistānī sa: 

”Jag hörde Ahmad ibn Hanbal säga: 

‘Det är bättre att inte fasta om man är på resande fot.'”

[Masā’il al-Imām Ahmad Riwāyat Abī Dāwūd – Bāb al-Sawm fī al-Safar, nr. 650] 

Abū Dāwūd sa även: 

”Jag hörde Ahmad bli tillfrågad om den som fastar när han är på resande fot under Ramadān och han svarade:

‘Jag tycker inte om det varken under Ramadān eller utanför Ramadān. Jag anser att man inte ska fasta om man är på resande fot, men om han väljer att fasta så är hans fasta giltig.'”

[Masā’il al-Imām Ahmad Riwāyat Abī Dāwūd – Bāb al-Sawm fī al-Safar, nr. 651] 

Turordning i Wudoo’

Publicerad den av

Är det obligatoriskt att tvätta kroppsdelarna i Wudoo’ i den turordning som nämns i Qur’anen?

Såhär står det i Fiqh boken Bidaayat al-Mujtahid, 1/104-105 (som studeras i Medina universitetet):

”De hade olika åsikter om huruvida det är obligatoriskt att följa ordningen för tvagningshandlingarna enligt versens ordning.

En grupp sa: Det är sunnah. 

Detta är vad de senare lärda bland Maliks följare sa är rättsskolans åsikt. Även Abu Hanifa, al-Thawri och Dawood [al-Dhaahiri] höll denna åsikt. [1]

En grupp sa: Det är obligatoriskt.

al-Shafi’i, Ahmad och Abu ’Ubayd höll denna åsikt. [2]”

_____________

Fotnoter från ‘Abdullah al-Zaahem:

[1] Detta är även återberättat från ’Ali [Ibn Abi Talib] och Ibn Mas’ood, må Allah vara nöjd med dem. Även Ibn al-Musayyab, al-Hasan, ‘Ataa’, Mak-hool, al-Nakha’i, al-Zuhri, al-Awzaa’i, al-Layth [Ibn Sa’d] och al-Muzani. Det är även Ibn ul-Mundhirs åsikt och det är även en av återberättelserna från Ahmad [Ibn Hanbal].

[2] Detta är även återberättat från ’Othman [Ibn ‘Affan], ’Ali [Ibn Abi Talib] och Ibn ’Abbas. Även Qatada, Ishaq, Abu Thawr, Abu Mus’ab från Maliks följare och han nämnde att det är folket i Medinas åsikt och Ibn Ziyad sa att det är Maliks åsikt. Även Ibn Hazm valde denna åsikt och al-Qurtubi ansåg det vara den mer korrekta åsikten.  

Är bönen giltig om man inte strök (مسح) över hela ansiktet när man utförde tayammum?

Publicerad den av

ash-Shālanjī sa:

”‘Jag frågade Ahmad ibn Hanbal om den som inte stryker över hela ansiktet när han utför tayammum.’

Han sa: ‘Han måste ta om sin bön.’

Jag sa: ‘Hur kommer det sig att att det är tillräckligt att stryka över en del av huvudet [1] (d v s, i wudū’) men att det inte är tillåtet att utelämna något när man stryker över ansiktet i tayammum?’

Han sa: ‘Det har inte nått mig att någon utelämnade det i sin tayammum.'” [2]

(Fath ul-Bārī (2/246) av Ibn Rajab)

Översättarens fotnoter:

[1] D v s att man inte behöver stryka över hela huvudet.

[2] Vissa lärda ansåg att man inte behöver ta om sin bön om man bad utan ha strykit över hela ansiktet eller händerna när man utförde tayammum och orsaken är att de jämförde det med att stryka över huvudet i wudū’.

Andra lärda sa att man inte medvetet ska utelämna att stryka över hela ansiktet men att om man råkar utelämna något av ansiktet så behöver man inte ta om sin bön.

Det minsta man bör memorera från Qur’ānen – Imām Ahmad

Publicerad den av

‘Abdullāh ibn Ahmad sa: ”Jag läste för min far (dvs Ahmad ibn Hanbal) och sa: ‘Vad är det minsta man bör recitera från Qur’ānen i bönen?’ Han svarade: ‘al-Fātiha och en till Sūra.'” (Masā’il al-Imām Ahmad – Riwāyat ‘Abdillāh, återberättelse nr. 277)

I en annan återberättelse nämns det att Imām Ahmad ska ha sagt: ”Det minsta man måste lära sig från Qur’ānen är al-Fātiha och två Sūra.” (Tabaqāt al-Hanābila – Ibn abī Ya’la, 1/104)

Ibn Muflih nämnde den sista återberättelsen i sin bok ”al-Ādāb al-Shar’iyya” (2/34) och kommenterade efter det: ”Jag fann den (dvs citatet) sådär, men det kanske egentligen ska stå ‘och en Sūra’, annars vet jag inte vad som menas med det.”

Ibn Muflih nämnde samma återberättelse (dvs om två Sūra) i sin bok ”al-Furū'” (2/341) och efter det kommenterade han: ”Och det är långsökt. Jag finner ingen mening med det. Det kanske är ett misstag.”

Domen på att recitera/sjunga du’ā’

Publicerad den av

De flesta av dagens imamer reciterar du’ā’ i al-Witr under Tarāwīh på samma sätt som de reciterar qur’ānen, men de lärda har sagt att man inte ska göra det.

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Grunden (al-asl) i du’ā’ al-Qunūt är att den inte ska reciteras med tartīl (på ett melodiaktigt sätt likt qur’ān recitation) [1]. Man ska göra du’ā’ med khushū’, på ett ödmjukt och vädjande sätt inför sin Herre, Den majestätiske, Den upphöjde. Eftersom al-tartīl är en anledning till bristen på khushū’.”

Shaykhen sa även: ”Hur som helst så känner jag inte till att det finns någon grund för att recitera du’ā’ al-Qunūt med tartīl. Och den är orsak till att ens khushū’ försvinner och därför är det bättre att inte göra det.”

[Sharh Sahīh al-Bukhārī, del 30 av 47, Min. 34.35-34.50 och 35.15-35.25]

Shaykh Ibn ‘Uthaymīn fick samma fråga.

Programledaren: ”Hon frågar: Är det tillåtet att recitera du’ā’ al-qunūt med tartīl?”

Shaykh Ibn ‘Uthaymīn: ”Nej, du’ā’ al-qunūt är du’ā’.”

(Sekund 27)

Flera andra lärda har sagt liknande.

_____________________

Översättarens fotnoter:

[1] D v s att man ska säga du’ā’ normalt utan att recitera/sjunga likt en melodi.

Sammanslagning av bönerna när man är på resande fot

Publicerad den av

Ibn Taymiyya frågades: ‘Är det bättre att slå ihop två böner när man är på resande fot eller är det bättre att [endast] förkorta [bönen]?’

Han svarade: ‘Att be varje bön inom dess bestämda tid är bättre så länge personen inte är i behov av att slå ihop. Detta eftersom att profeten (ﷺ) i majoriteten av fallen brukade be sina böner inom dess bestämda tid när han var på resande fot. Däremot slog han ihop sina böner endast vid ett fåtal tillfällen.’ [Majmū’ al-Fatāwa, 24/19] [1]

Ibn Taymiyya sa även: ”Detta bevisar att sammanslagning av bönerna inte är en del av sunnahn för den som är på resande fot såsom det dock är när det kommer till att förkorta dem. Det (sammanslagning av bönerna) är något som ska göras vid behov oavsett om man är på resande fot eller befinner sig i sin hemstad.” [Majmū’ al-Fatāwa, 24/64] [2]

_________________

Översättarens fotnoter:

[1]

وسئل شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :

هَلْ الْجَمْعُ بَيْنَ الصَّلَاتَيْنِ فِي السَّفَرِ أَفْضَلُ أَمْ الْقَصْرُ ؟

فَأَجَابَ :

”بَلْ فِعْلُ كُلِّ صَلَاةٍ فِي وَقْتِهَا أَفْضَلُ إذَا لَمْ يَكُنْ بِهِ حَاجَةٌ إلَى الْجَمْعِ ، فَإِنَّ غَالِبَ صَلَاةِ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ الَّتِي كَانَ يُصَلِّيهَا فِي السَّفَرِ إنَّمَا يُصَلِّيهَا فِي أَوْقَاتِهَا . وَإِنَّمَا كَانَ الْجَمْعُ مِنْهُ مَرَّاتٍ قَلِيلَةً” انتهى .

”مجموع الفتاوى” (24/19) .

[2]

قال ابن تيمية :

”وَهَذَا يُبَيِّنُ أَنَّ الْجَمْعَ لَيْسَ مِنْ سُنَّةِ السَّفَرِ كَالْقَصْرِ ؛ بَلْ يُفْعَلُ لِلْحَاجَةِ سَوَاءٌ كَانَ فِي السَّفَرِ أَوْ الْحَضَرِ” انتهى .

”مجموع الفتاوى” (24 / 64) .

Placerandet av händerna efter rukou’

Publicerad den av

Ska man hålla om sina händer (höger över vänster) när man reser sig efter rukou’, innan man går ner till sujoud, eller ska man släppa ner dem och låta dem hänga?

En del lärda anser att man ska hålla om sina händer. De använder sig av generella argument. De menar på att när man reser sig efter rukou’ så räknas det som qiyam, och när man befinner sig på qiyam, ska man hålla om sina händer. De gör ingen skillnad på qiyam efter Takbir al-Ihram när man inleder bönen, eller när man står upp efter rukou’.

Det finns dock inga detaljerade återberättelser som styrker att Allahs Sändebud ﷺ brukade hålla om sina händer efter rukou’.

Andra menar på att man ska släppa ner sina händer. Deras motargument är, ”Hur kommer det sig att ingen av Profetens ﷺ följeslagare som beskriver hans bön i detalj, inte nämner att han brukade hålla om sina händer efter rukou’?. Hade han hållit om sina händer hade det varit dokumenterat, och det hade nått oss.”

Med det sagt, finns det inga argument.

Detta är utan tvekan ett starkt motargument.

Man kan hålla om sina händer efter rukou’, eller släppa ner dem om man vill.

Salih ibn Ahmad säger: ”Jag frågade min far, ”Var ska man hålla händerna när man reser sig efter rukou’, ska man lägga sin högra hand över sin vänstra, eller ska man släppa ner dem? Ahmad sade, ”Jag hoppas att båda är godtagbara – In sha Allah.” [Masaa’il Salih ibn Ahmad; 615]

قَالَ صَالِح بْنُ أَحْمَد : قُلْت لِأَبِي: كيفَ يضعُ الرجلُ يَدهُ بعدَ مَا يَرْفَعُ رَأْسَهُ مِنْ الرُّكُوعِ، أَيَضَع الْيُمْنَى عَلَى الشِّمَالِ، أَم يُسدِلها؟ قَالَ أَحْمَد : أرجوا أَنْ لَا يَضِيقَ ذَلِك – إنْ شَاءَ اللَّهُ.

[مَسَائِلُ صَالِح إبنُ أَحْمَد ؛ 615]

al-Mardawi säger: ”Ahmad sade, ”När man reser sig efter rukou’ kan man släppa ner sina händer, eller placera sin högra över sin vänstra om man så vill.” [al-Insaf; 2/47]

قَال المَرداويُّ : قَالَ الْإِمَامُ أَحْمَد : إذَا رفَع رَأْسَهُ مِنْ الرُّكُوعِ ، إنْ شَاءَ أرسَلَ يَدَيْه ، وَإِنْ شَاءَ وضَع يَمِينَهُ عَلَى شِمَالِه. [الإنصاف ؛ 2/47]

Finner vatten efter att ha utfört tayammum

Publicerad den av

Ibn ul-Mundhir (242-318 H.) sa:

”De [lärda] är överens om att den som utför tayammum och ber och sedan finner vatten efter att bönens tid har passerat, inte behöver upprepa bönen. De är även överens om att den som utför tayammum precis så som han har blivit beordrad att göra och sedan finner vatten innan han påbörjar bönen, att hans tahāra (rena tillstånd) har brytits och han måste göra om sin tahāra [1] [2] och sedan be.”

[al-Ijmā’ li Ibn il-Mundhir, nr. 31-32]

Fotnoter:

[1] Dvs genom att använda vattnet för att utföra wudū’.

[2] I en annan bok som heter ”Ikhtilāf al-’Ulamā’” så säger dock Ibn ul-Mundhir: ”Med undantag av ett par ord som nämndes av Abū Salama ibn ’Abd il-Rahmān, där det har nått mig att han ska ha sagt att den som befinner sig i ett tillstånd av janāba (större orenhet efter samlag etc) och utför tayammum och sedan finner vatten, inte behöver utföra ghusl.”

Firandet av Mawlid är en bid’a

Publicerad den av

Shaykh Sulayman al-‘Alwan sa:

”Exempelvis profetens ﷺ födelsedag. Man ska inte specificera det med någonting. Inte med firande och inte med att komma närmare Allah och inget annat än det heller. Detta har ingen grund eftersom att profeten ﷺ inte brukade göra detta och han ﷺ vet bäst gällande saker som han gör och saker som han låter bli att göra. Om en specifik dyrkan var tillåten så skulle profeten ﷺ ha gjort det. Och när profeten ﷺ dog, var hans följeslagare de som var mest noggranna med hans sunnah och de gjorde ingenting av det här. Det var bland annat Abu Bakr, ’Omar, ’Othman och ’Ali och resterande av de tio som är lovade paradiset. Ingen av de specificerade hans (ﷺ) födelsedag med någon typ av dyrkan. Därför vet man att detta är en bid’a (innovation).” Slutciterat från shaykhen. [1] [2]

_________

Översättarens fotnoter:

[1] Det finns inget i islām som kallas för ”god innovation” (bid’a hasana).

Ibn al-Mājishūn sa: ”Jag hörde Mālik (93-179 H.) säga: ‘den som inför en innovation i islām och anser det vara en god innovation, har då påstått att Muhammad ﷺ svek budskapet, eftersom Allāh säger:

الْيَوْمَ أَكْمَلْتُ لَكُمْ دِينَكُمْ (المائدة : ٣)

Idag har Jag fullbordat er religion (al-Mā’ida: 3).

Därför är det som på den tiden inte var [en del av vår] religion, inte heller [en del av vår] religion idag’.”

Se: [al-I’tisām av al-Shātibī, vol.1, s.62] och [Tahdhīb al-Furūq, vol.4, s.225]

قال إبن الماجشون: سمعت مالكا يقول: {من إبتدع في الإسلام بدعة يراها حسنة فقد زعم أن محمدا ﷺ خان الرسالة؛ لأن الله يقول 》الْيَوْمَ أَكْمَلْتُ لَكُمْ دِينَكُمْ《 (المائدة : ٣) فما لم يكن يومئذ دينا؛ فلا يكون اليوم دينا} اه أنظر (الإعتصام) (٦٢/١)، و(تهذيب الفروق) (٢٢٥/٤).

[2] Shaykh al-Alwans ord på arabiska:

حكم الاحتفال بمولد النبي ﷺ .

قال الشيخ سليمان العلوان: كمولد النبي ﷺ لا يخصص بشيء لا باحتفال، ولا بزيادة تقرب إلى الله جل وعلا، ولا بغير ذلك، فإن هذا لا أصل له لأن النبی ﷺ ما فعل ذلك، وهو أدرى بما يفعل وبما يذر. ولو كانت العبادة مشروعة لفعل النبي ﷺ ذلك. وحين توفي النبي ﷺ کان أحرص الناس على السنة هم صحابته، وما كانوا يفعلون شيء من هذا. فهذا ابو بكر وعمر وعثمان وعلي وبقية العشرة المبشرين بالجنة.. ما كانوا يخصون يوم مولده بشيء من العبادات ،فعُلِم أن ذلك من البدع.