”En kvinna blev ren från sin menstruation under en fastedag i Ramadān. Är det obligatoriskt för henne att fasta resten av dagen?”
Shaykhen svarade:
”Detta har sagts av Imām Abū Hanīfa och även Ahmad ibn Hanbal i en återberättelse (dvs att det även återberättas en annan åsikt från honom). Mālik sa däremot att hon inte ska fasta om hon har blivit ren. Han sa även om den som återvänder från sin resa medan han inte är fastande och hans fru inte heller fastar eftersom hon blev ren från sin menstruation under [fastedag i] Ramadān, att det är tillåtet för hennes man att ha samlag med henne om han vill. Och detta är även Imām Ahmads åsikt, må Allāhs barmhärtighet vara över honom, enligt den andra återberättelsen [från honom] och det är det korrekta. ‘Abdullāh ibn Mas’ūd, må Allāh vara nöjd med honom, sa: ‘Den som åt i början av dagen, låt honom då [även] äta i dess slut.’ Återberättad av Ibn abī Shayba i al-Musannaf från Wakī’ från Ibn ‘Awn från Ibn Muhayrīz som sa: Ibn Mas’ūd sa… Och Allāh vet bäst.”
السؤال: امرأة طهرت من الحيض في صيام رمضان فهل يجب عليها الإمساك بقية يومها؟
– الإجابة: قال بذلك الإمام أبو حنيفة وأحمد بن حنبل في رواية. وقال مالك لا تمسك إذا طهرت وقال في الذي يقدم من سفره وهو مفطر وامرأته مفطرة حين طهرت من حيضها في رمضان أن لزوجها أن يصيبها إن شاء. وهذا قول الإمام أحمد رحمه الله في الرواية الثانية وهو الصحيح وقد قال عبد الله بن مسعود رضي الله عنه: ”من أكل أول النهار فليأكل آخره” (رواه ابن أبي شيبة في المصنف عن وكيع عن ابن عون عن ابن محيريز قال قال ابن مسعود) والله أعلم.
Ibn ul-Mundhir (242-318 H.) sa: ”Det råder konsensus om att det inte åligger den fastande någon skuld eller börda för det han råkar svälja tillsammans med sin saliv, som har fastnat mellan tänderna, om han inte kan förhindra det.” [al-Ijmā’ li Ibn il-Mundhir, nr. 151]
قال ابن المنذر (٢٤٢-٣١٨ هـ): ”وأجمعوا على أن لا شيء على الصائم فيما يزدرده (أي الإبتلاع) مما يجري مع الريق مما بين الأسنان، فيما لا يقدر على الإمتناع منه.” [الإجماع لابن المنذر ، رقم ١٥١]
”As-Salāmu ‘alaykum wa rahmatullāhi wa barakātuh, vår ädle shaykh. Är det tillåtet att be bakom en person som rakar sitt skägg och har sina kläder nedanför anklarna (isbāl)?”
⸻
Svar från Shaykh al-Sādiq Abū ‘Abdillāh al-Hāshimī:
”Wa ‘alaykum us-Salām wa rahmatullāhi wa barakātuh. Detta är fisq. [1] Be inte bakom honom om du hittar någon annan. Och en sådan person bör inte vara imam [i bönen]. Och Allāh vet bäst.” [2]
Översättarens fotnoter:
[1] Fisq: En fāsiq är en muslim som har begått en stor synd utan att ångra sig eller som envisas med att ständigt begå små synder.
الفسق: الإقرار على كبيرة والإصرار على صغيرة.
Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Khawāridj förstår inte denna sanning. De lägger orättvisa (dhulm), kufr och fisq på samma nivå. Men Allāh, den Upphöjde, har gjort åtskillnad mellan dessa saker, såsom i Hans, den Upphöjdes, ord: ‘Och Han har gjort kufr, fusūq och ‘isyān (olydnad) avskyvärda för er’ (al-Hujurāt, vers 7). Så fisq är en nivå under kufr, och ‘isyān är en nivå under fisq.”
(Sharh Sahīh al-Bukhārī, lektion 26, min. 4)
قال الشيخ سليمان العلوان:
”الخوارج لا يفقهون هذه الحقيقة. فيجعلون الظلم والكفر والفسق مرتبة واحدة. وقد فرّق الله تعالى بين هذه الأمور كما في قوله تعالى:
‘Abd ur-Rahmān ibn ‘Abdillāh al-Ba’lī al-Hanbalī (dog år 1192 hijrī) sa: ”Det är harām att prata medan imamen predikar (khutba).”
Sedan sa han: ”Och det är tillåtet när han är tyst mellan dem [1] eller under tiden han gör du’ā’.” [2] [3]
(Bidāyat ul-‘Ābid wa Kifāyat uz-Zāhid, s. 80)
Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Det är tillåtet att prata när imamen inte predikar. Exempelvis mellan de två predikningarna. Mellan de två predikningarna är det tillåtet att prata, besvara salām, påbjuda det goda och förbjuda det onda, dricka och liknande. Men när imamen predikar så ska man inte sysselsätta sig med något annat än att lyssna.”
(Min. 03.00-03.22)
ما حكم الأكل والشرب والإمام يخطب في الجمعة || العلامة سليمان العلوان
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs mellan de två predikningarna när imamen sätter sig ner och är tyst i några sekunder.
Ibn Muflih sa: ”Det som Ahmad [ibn Hanbal] har återberättat i al-Musnad [1], utan att uttryckligen nämna något som går emot det, räknas det då som hans åsikt? Det finns en meningsskiljaktighet bland följeslagarna (dvs de hanbalitiska lärda) om detta, men det mest framträdande är att han inte motsätter sig det.” (al-Ādāb al-Shar’iyya, 1/58) Slutciterat från Ibn Muflih. [2]
Dvs att om Imām Ahmad nämner en eller flera hadīther om en specifik fråga och han inte nämner något annat om samma fråga som går emot det som nämns i dessa hadīther, då anses detta vara hans åsikt.
Samma sak gäller för Imām Mālik i hans hadīthsamling ”al-Muwatta'” (4/393).
Och Allāh vet bäst.
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs i hadīthsamlingen ”Musnad al-Imām Ahmad”.
[2]
قال ابن مفلح: ”ما رواه أحمد في المسند ولم يصرّح بخلافه، فهل يكون مذهبًا له؟ فيه خلاف بين الأصحاب، والظاهر أنه لا يخالفه.” (الآداب الشرعية، ١ / ٥٨)
Ibn Rajab al-Hanbalī (må Allāh förbarma sig över honom) sa:
”När det gäller att be i ett plagg med bilder på, så finns det två åsikter bland de lärda och de baserade det (dvs sin åsikt) på om det [allmänt] är tillåtet att bära sådant eller inte. En grupp [lärda] tillät det, däribland Ahmad [ibn Hanbal] enligt al-Shālanjis återberättelse. Samma sak sa Abū Khaythama och Sulaymān ibn Dāwūd al-Hāshimī.”
Det är tillåtet utan någon oenighet bland de lärda, att prata mellan adhān och iqāma. Det är även tillåtet att prata efter iqāma innan man påbörjar bönen.
Beviset är ḥadīthen där Abū Bakr ledde följeslagarna i bönen när profeten (ﷺ) blev sjuk kort innan han dog. I hadīthen nämns följande: ”Så böneutroparen kom till Abū Bakr och sa: ‘Ska du leda folket i bönen så att jag kan göra iqāma?’ Han svarade: ‘Ja.'” (Sahīh al-Bukhārī, 684, Bāb: Man dakhala liya’umma al-Nās fajāʾa al-Imām al-Awwal) (Sahīh Muslim, 421)
Här ser vi att böneutroparen redan hade gjort adhān och kom sedan till Abū Bakr efteråt och frågade om han skulle göra iqāma.
Om man pratar mycket under tiden man gör adhān så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab eftersom det inte längre finns någon muwālāt. Muwālāt betyder att det inte ska vara för lång tid (dvs paus) mellan varje sekvens.
Om man pratar lite men säger något som är harām som exempelvis svordomar eller liknande så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab och enligt majoritetens åsikt inom rättsskolan eftersom den som hör honom kan tro att han gör narr av adhān.
Det som gäller i adhān gäller även i iqāma.
När det kommer till lätt tal som inte är harām så har det återberättats olika uttalanden från Ahmad ibn Hanbal.
al-Nasawīs återberättelse:
”Jag frågade Ahmad om böneutroparen kan prata under adhān. Han sa: ‘Nej.’ Då sa man till honom: ‘Kan han besvara någons salām?’ Han sa: ‘Att ge salam är tal.'” (al-Ādāb al-Sharʿiyya av Ibn Muflih, 1/253)
Detta är en återberättelse som tyder på att det är ogillat att prata under adhān, även om det finns ett behov för det, som exempelvis att besvara någons salām.
Återberättelser som skiljer sig från al-Nasawīs återberättelse:
1 – Ibn Mansūr sa: ”Jag frågade Abū ʿAbdillāh (Ahmad ibn Hanbal): ‘När böneutroparen gör adhān, kan han gå runt eller prata?’ Han sa: ‘Nej, men ett undantag är om han befinner sig uppe på ett minaret och han vill att folket ska höra. Och det är ingen fara om han pratar.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Ibn Mansūr, 2/493)
2 – Abū Dāwūd sa: ”Jag hörde Ahmad bli tillfrågad om en person som pratar medan han gör adhān och då svarade han: ‘Jag hoppas att det inte är någon fara.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Abī Dāwūd, 42-44)
3 – Sālih sa: ”Jag frågade min far (Imām Ahmad) om att prata medan man gör adhān. Han sa: ‘Det är inget fel med det, men det är mer känsligt när det kommer till iqāma.’ Han sa även: ‘Jag tycker inte om att man pratar medan man gör iqāma.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Sālih, 1/159)
Dessa återberättelser tyder på att det är tillåtet att prata lite medan man gör adhān om det finns ett behov för det. Och detta är Hanbalī rättsskolans position. (Se: al-Muntaha, 1/144. al-Iqnāʾ, 1/121. al-Tanqīh, s. 86)
al-Mardāwī sa: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att man kan svara på salām utan att det anses vara ogillat.” (al-Insāf, 3/87)
al-Mardāwī sa också: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att lätt tal som är tillåtet i sig och kort tystnad är ogillat om det inte finns något behov för det.” (al-Insāf, 3/87)
Bevis för detta:
Från Sunnahn:
Det återberättas från Ibn ‘Abbās att han sa till sin böneutropare en regnig dag: ”När du säger: ’Jag vittnar att Muhammad är Allāhs sändebud’, säg inte: ’Kom till bönen’ utan säg: ’Be i era hem.’” Folk förvånades över detta, så han sa: ”Detta gjordes av den som är bättre än mig (dvs. Profeten (ﷺ)). Fredagsbönen är en skyldighet, men jag ogillade att tvinga er att gå ut och gå i lera och hal mark.” (Sahīh al-Bukhārī, 901) (Sahīh Muslim, 1637)
Beviset från hadithen ovan:
När profeten (ﷺ) sa att man ska säga ‘be i era hem’ i adhān så tillade han ord som vanligtvis inte är en del av adhān och orsaken var att det fanns ett behov för det.
Från Sahāba:
Det återberättas att följeslagaren Sulaymān ibn Surad gjorde adhān i militärlägret och bad sin tjänare om något medan han gjorde adhān. (Återberättad som mu’allaq men med jazm, i Sahīh al-Bukhārī, 1/208)
Logiska argument:
1. Att tala lätt under adhān för ett behov förstör inte syftet med adhān, som är att meddela om tiden för bönen. (Se: “Sharh al-‘Umda” av Ibn Taymiyya, s. 131)
2. Att göra en lätt handling i bönen för ett behov är tillåtet, och likaså att tala lätt under adhān. (Samma källa som ovan)
3. Det är rekommenderat för den bedjande att besvara salām, så i adhān är det i så fall än mer rekommenderat. (Se: “al-Adāb al-Shar’iyya” av Ibn Muflih (1/253))
4. Predikan (khutba) ogiltigförklaras inte av lätt tal för ett behov, därför är det i adhān än mer prioriterat. (Se: “al-Kāfī” (1/227))
”De är oense gällande att skölja munnen (madmada) och dra upp vatten i näsan (istinshāq) i wudū’ och de splittrades i tre olika åsikter:
• Åsikten att det är sunnah i wudū’. Denna åsikt hålls av Mālik, ash-Shāfi’ī och Abū Hanīfa. [1]
• Åsikten att det är obligatoriskt (fard). Denna åsikt hålls av Ibn Abī Layla och en grupp från Dāwūds [adh-Dhāhirī] kompanjoner. [2]
• Åsikten att det är obligatorisk (fard) att dra upp vatten i näsan och sunnah att skölja munnen. Denna åsikt hålls av Abū Thawr och en grupp bland Ahl udh-Dhāhir.” [3]
Översättarens fotnoter:
[1] I fotnoterna så nämns det att majoriteten höll denna åsikt och att andra lärda som även höll denna åsikt är al-Hasan al-Basrī, al-Hakam ibn ‘Utayba, Qatāda, Rabī’a, al-Awzā’ī, al-Layth ibn Sa’d, ath-Thawrī och Ibn Jarīr at-Tabarī och en av återberättelserna från ‘Atā’ och az-Zuhrī.
Synvinkeln hos de som ansåg att det inte är obligatoriskt:
I fotnoterna så nämns det att Ibn ‘Abd il-Barr al-Mālikī (368-463 Hijrī) sa: ”Argumentet hos de som inte anser att det är obligatoriskt är att Allāh inte nämnde dessa två i Sin bok och inte heller sa Hans sändebud att det är obligatoriskt och inte heller var alla överens om att det är obligatoriskt och de obligatoriska handlingarna kan inte bekräftas förutom genom dessa sätt.” (al-Istidhkār, 2/12)
قال ابن عبد البر : ”وحجة من لم يوجبهما : أن الله لم يذكرهما في كتابه، ولا أوجبهما رسوله، ولا اتفق الجميع إيجابهما . والفرائض إلا من هذه الوجوه .” (الإستذكار ، ٢ / ١٢)
[2] I fotnoterna så nämns det att denna åsikt även hålls av Ahmad ibn Hanbal, Abdullāh ibn ul-Mubārak, Hammād, Ishāq och en av återberättelserna från ‘Atā’ och az-Zuhrī.
Synvinkeln hos de som ansåg att det är obligatoriskt:
Ibn Qudāma al-Hanbalī (541-620 Hijrī) sa: “Varenda en som har beskrivit Allāhs sändebuds (ﷺ) wudū’ i detalj har nämnt att han sköljde munnen och drog in vatten i näsan. Faktumet att han kontinuerligt gjorde dessa två handlingar visar på att det är obligatoriskt, eftersom hans handling är ett detaljerat tydliggörande av den wudū’ som beordras i Allāhs bok.” (al-Mughnī, 1/83)
قال ابن قدامة في ”المغني” (1/83): ”كُلَّ مَنْ وَصَفَ وُضُوءَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مُسْتَقْصِيًا ذَكَرَ أَنَّهُ تَمَضْمَضَ وَاسْتَنْشَقَ , وَمُدَاوَمَتُهُ عَلَيْهِمَا تَدُلُّ عَلَى وُجُوبِهِمَا ; لِأَنَّ فِعْلَهُ يَصْلُحُ أَنْ يَكُونَ بَيَانًا وَتَفْصِيلًا لِلْوُضُوءِ الْمَأْمُورِ بِهِ فِي كِتَابِ اللَّهِ” انتهى.
[3] I fotnoterna så nämns det att denna åsikt även hålls av Abū ‘Ubayd al-Qāsim ibn Sallām. När det kommer till Ahl udh-Dhāhir så är Ibn Hazm en av de som håller denna åsikt. Även Ibn ul-Mundhir ash-Shāfi’ī har denna åsikt. Enligt en av flera åsikter som tillskrivs Ahmad ibn Hanbal i denna fråga så nämns det att även han hade denna åsikt.
”Så en grupp bland dem ansåg att det är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: ash-Shāfi’ī, Mālik, Ahmad [ibn Hanbal], Abū Thawr och Dāwūd [adh-Dhāhirī].”
Och en annan grupp ansåg att det inte är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: Abū Hanīfa och ath-Thawrī [*].”
Översättarens fotnoter:
[*] I bokens fotnoter så nämns det: ”al-Awzā’ī och al-Hasan ibn Hayy ansåg till och med att ens wudū’, ghusl och tayammum är giltig utan niyyah. Se åsikten om att det inte krävs niyyah i wudū’ i al-Istidhkār [av Ibn ‘Abd il-Barr] 3/68.”
Ibn ‘Abd il-Barr sa: “Det korrekta i denna fråga är åsikten att rening för bönen inte är giltig utan en avsikt för den och ett medvetet beslut att utföra den. Detta eftersom obligatoriska handlingar endast kan utföras med avsikt och vilja, och en handling kan inte verkligen tillskrivas en person utan att denne avsiktligt utför den. Det är omöjligt att en handling ska räknas som utförd av en person om denne inte avsåg att utföra den och hade avsikt i sitt handlande. En handling blir endast en handling där man närmar sig Allāh (qurba) om den utförs av någon som har avsikten att närma sig Allāh [genom den handlingen], och där hans hjärta har inrymt dess syfte och det är uppriktighet (ikhlās) som Allāh har beordrat sina tjänare att ha.” (al-Istidhkār 3/68)
قال ابن عبد البر: ”الصحيح في هذا الباب: قول من قال: لا تجزئ طهارة للصلاة إلا بنية لها وقصد إليها؛ لأن المفترضات لا تؤدى إلا بقصد وإرادة، ولا يُسمى الفاعل فاعلاً حقيقة إلا بقصد منه إلى الفعل. ومُحال أن يتأدى عن المرء ما لم يقصد إلى أدائه، وينويه بفعله؛ لأنه لا تكون قربة إلا من متقرب بها، قد انطوى ضميره عليها، وهو الإخلاص الذي أمر الله به عباده .” (الإستذكار ٣ / ٦٨)
SALAF NU 