Kategoriarkiv: Bönen

Var placerar man händerna under bönens gång?

Publicerad den av

En del lärda anser att man ska hålla händerna på bröstkorgen.

Deras argument är följande;

1- Tawus säger: ”Allahs Sändebud ﷺ brukade placera sin högra hand över sin vänstra. Han pressade ihop sina händer och lade dem på sin bröstkorg. Detta gjorde han när han befann sig i bönen.” [Abu Dawud, nr. 759]

759 حَدَّثَنَا أَبُو تَوْبَةَ حَدَّثَنَا الْهَيْثَمُ يَعْنِي ابْنَ حُمَيْدٍ عَنْ ثَوْرٍ عَنْ سُلَيْمَانَ بْنِ مُوسَى عَنْ طَاوُسٍ قَالَ كَانَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَضَعُ يَدَهُ الْيُمْنَى عَلَى يَدِهِ الْيُسْرَى ثُمَّ يَشُدُّ بَيْنَهُمَا عَلَى صَدْرِهِ وَهُوَ فِي الصَّلَاةِ. [رواه أبو داود]

Den här hadithen är svag på grund av avbrott i kedjan. Tawus ibn Kaysan (död, H.106) är tabi’i. Han har inte träffat eller hört Allahs Budbärare.

Sulayman ibn Musa – som finns i kedjan – har kritiserats av; al-Bukhari, Abu Hatim ar-Razi och Nasai’.

2- Wa’il ibn Hujr säger: ”När jag bad tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ lade han sin högra hand över sin vänstra, på hans bröstkorg.” [Sahih Ibn Khuzaymah, nr. 479]

479 أَخْبَرَنَا أَبُو طَاهِرٍ ، نَا أَبُو بَكْرٍ ، نَا أَبُو مُوسَى ، نَا مُؤَمَّلٌ ، نَا سُفْيَانُ ، عَنْ عَاصِمِ بْنِ كُلَيْبٍ ، عَنْ أَبِيهِ ، عَنْ وَائِلِ بْنِ حُجْرٍ قَالَ : صَلَّيْتُ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ، وَوَضَعَ يَدَهُ الْيُمْنَى عَلَى يَدِهِ الْيُسْرَى عَلَى صَدْرِهِ. [رواه ابن خزيمة فِي صحيحه]

Den här hadithen är inte autentisk. Mu’ammal ibn Isma’il som finns i kedjan är svag. Han anses vara svag enligt; al-Bukhari, Abu Hatim ar-Razi, Abu Dawud, Nasai’, Daraqutni, Dhahabi, m.fl.

Ibn al-Qayyim säger: ”Ingen annan återberättar (den här hadithen) med orden ”på hans bröstkorg”, förutom Mu’ammal ibn Isma’il.” [I’lam al-Muwaqq’in; 2/290]

قَالَ إبْن القَيّم : وَلَمْ يَقُلْ عَلَى صَدْرِهِ غَيْرُ مُؤَمَّلِ بْنِ إسْمَاعِيلَ. [إعْلَام المُوَقِّعِينَ ؛ 2/290]

3- Qabisah ibn Hulb återberättar att hans far sade: ”Jag såg Profeten ﷺ vända sig mot sin högra och sin vänstra sida (taslim), och jag såg också hur han placerade ”det här” på bröstet.” Yahya (en av återberättarna) illustrerade genom att lägga sin högra hand på sin vänstra, över handleden.” [Musnad Imam Ahmad, nr. 21460]

21460 حَدَّثَنَا يَحْيَى بْنُ سَعِيدٍ عَنْ سُفْيَانَ حَدَّثَنِي سِمَاكٌ عَنْ قَبِيصَةَ بْنِ هُلْبٍ عَنْ أَبِيهِ قَالَ رَأَيْتُ النَّبِيَّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَنْصَرِفُ عَنْ يَمِينِهِ وَعَنْ يَسَارِهِ وَرَأَيْتُهُ قَالَ يَضَعُ هَذِهِ عَلَى صَدْرِهِ وَصَفَّ يَحْيَى الْيُمْنَى عَلَى الْيُسْرَى فَوْقَ الْمِفْصَلِ. [رواه أحمد في مسنده]

Den här hadithen är också svag.

Ali ibn al-Madani och Nasai’ säger: Qabisah ibn Hulb är okänd (مجهول) som återberättare.

Andra anser att man bör hålla händerna strax naveln.

Deras argument;

1- Abu Juhayfah återberättar att Ali sade: ”Det tillhör Profetens ﷺ tradition (sunnah) att hålla händerna (höger över vänster) under naveln i bönen.” [Abu Dawud, nr. 756]

756 حَدَّثَنَا مُحَمَّدُ بْنُ مَحْبُوبٍ حَدَّثَنَا حَفْصُ بْنُ غِيَاثٍ عَنْ عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ إِسْحَقَ عَنْ زِيَادِ بْنِ زَيْدٍ عَنْ أَبِي جُحَيْفَةَ أَنَّ عَلِيًّا رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ قَالَ مِنْ السُّنَّةِ وَضْعُ الْكَفِّ عَلَى الْكَفِّ فِي الصَّلَاةِ تَحْتَ السُّرَّةِ. [رواه أبو داود]

2- Abu Hurayrah säger: ”Man ska hålla den ena handen över den andra i bönen, under naveln. Abu Dawud sade: ”Jag hörde Ahmed ibn Hanbal säga, ”Abdurahman ibn Ishaq al-Kufi är svag.” [Abu Dawud, nr. 758]

758 حَدَّثَنَا مُسَدَّدٌ حَدَّثَنَا عَبْدُ الْوَاحِدِ بْنُ زِيَادٍ عَنْ عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ إِسْحَقَ الْكُوفِيِّ عَنْ سَيَّارٍ أَبِي الْحَكَمِ عَنْ أَبِي وَائِلٍ قَالَ قَالَ أَبُو هُرَيْرَةَ أَخْذُ الْأَكُفِّ عَلَى الْأَكُفِّ فِي الصَّلَاةِ تَحْتَ السُّرَّةِ قَالَ أَبُو دَاوُد سَمِعْت أَحْمَدَ بْنَ حَنْبَلٍ يُضَعِّفُ عَبْدَ الرَّحْمَنِ بْنَ إِسْحَقَ الْكُوفِيَّ. [رواه أبو داود]

Dessa hadither är svaga. I båda kedjor finns en och samma återberättare vid namn Abdurahman ibn Ishaq al-Kufi. Han är svag enligt; al-Bukhari, Ahmed ibn Hanbal, Abu Hatim ar-Razi, Yahya ibn Ma’in, al-Bayhaqi, m.fl.

En del anser att man ska hålla händerna strax ovanför naveln.

Deras argument;

1- Ibn Jarir Dabiyy återberättar att hans far såg Ali hålla sin vänstra hand med sin högra över handleden, ovanför naveln.” Abu Dawud säger, ”Det sägs att Sa’id ibn Jubayr ska ha sagt, ”Ovanför naveln”, medan Abu Mijlaz sade, ”Under naveln”, och detta berättas också som ett svagt utlåtande från Abu Hurayrah.” [Abu Dawud, nr. 757]

757 حَدَّثَنَا مُحَمَّدُ بْنُ قُدَامَةَ يَعْنِي ابْنَ أَعْيَنَ عَنْ أَبِي بَدْرٍ عَنْ أَبِي طَالُوتَ عَبْدِ السَّلَامِ عَنْ ابْنِ جَرِيرٍ الضَّبِّيِّ عَنْ أَبِيهِ قَالَ رَأَيْتُ عَلِيًّا رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ يُمْسِكُ شِمَالَهُ بِيَمِينِهِ عَلَى الرُّسْغِ فَوْقَ السُّرَّةِ قَالَ أَبُو دَاوُد وَرُوِيَ عَنْ سَعِيدِ بْنِ جُبَيْرٍ فَوْقَ السُّرَّةِ قَالَ أَبُو مِجْلَزٍ تَحْتَ السُّرَّةِ وَرُوِيَ عَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ وَلَيْسَ بِالْقَوِيِّ. [رواه أبو داود]

Den här återberättelsen är inte heller autentisk.

Det finns inga autentiska argument som talar om var man ska hålla händerna under bönens gång. Det mest autentiska (bland alla svaga återberättelser) är det som Tawus nämner (på bröstkorgen). Shaykh Sulayman al-Ulwan nämner också detta på en av sina föreläsningar.

Ibn al-Mundhir säger: ”Inget av det som tillskrivs Allahs Sändebud ﷺ kring ämnet, är autentiskt. Man kan själv välja var man ska placera sina händer.” [Awn al-Ma’boud]

قَالَ ابْنُ الْمُنْذِرِ : لَمْ يَثْبُتْ عَنِ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ فِي ذَلِكَ شَيْءٌ فَهُوَ مُخَيَّر. [عون المعبود]

Det är tillåtet att placera händerna på bröstkorgen, på magen ovanför naveln, eller strax under naveln.

Abu Isa (Tirmidhi) säger: ”Lärda från Profetens ﷺ följeslagare, tabi’in och de som kom efter, anser att man ska hålla sin högra hand över sin vänstra under bönens gång. En del anser att man ska placera händerna ovanför naveln, medan andra säger att man ska placera dem strax under naveln. Båda dessa (sätt) är godtagbara hos dem.” [Tirmidhi Hadith; 252]

قَالَ أَبُو عِيسَى وَالْعَمَلُ عَلَى هَذَا عِنْدَ أَهْلِ الْعِلْمِ مِنْ أَصْحَابِ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ وَالتَّابِعِينَ وَمَنْ بَعْدَهُمْ يَرَوْنَ أَنْ يَضَعَ الرَّجُلُ يَمِينَهُ عَلَى شِمَالِهِ فِي الصَّلَاةِ وَرَأَى بَعْضُهُمْ أَنْ يَضَعَهُمَا فَوْقَ السُّرَّةِ وَرَأَى بَعْضُهُمْ أَنْ يَضَعَهُمَا تَحْتَ السُّرَّةِ وَكُلُّ ذَلِكَ وَاسِعٌ عِنْدَهُمْ. [الترمذي الحديث ؛ 252]

Imam Ahmed anser att man kan välja om man vill hålla sina händer ovanför naveln, eller strax under naveln. Han brukade dock placera sina händer ovanför naveln.

Abu Dawud säger: ”Jag hörde när han (Ahmed) blev frågad om var man ska placera sina händer. Han sade, ”Strax ovanför naveln, men om man skulle placera dem under naveln är det ingen fara.” [Masaa’il Abu Dawud; 220]

قَالَ أَبُو دَاوُد: سَمِعْتُه سُئِلَ عَنْ وَضْعِهِ فَقَال : فَوْقَ السُّرَّةِ قليلاً، وَإِنْ كَانَتْ تَحْتَ السُّرَّةِ فَلَا بَأْسَ. [مسائل أَبُو دَاوُد ؛ 220]

Abdullah säger: ”Jag såg min far lägga hans ena hand över den andra när han bad. Han placerade sina händer ovanför naveln.” [Masaa’il Abdullah ibn Ahmed; 260]

قَالَ عَبْدُ اللَّهِ : رَأَيْتُ أَبِي إذَا صَلَّى وَضَعَ يَدَيْهِ إِحْدَاهُمَا عَلَى الْأُخْرَى فَوْقَ السُّرَّةِ. [مسائل عَبدِلله ابْنُ أَحْمَد ؛ 260]

al-Balqani

1 eller 2 taslim under begravningsbönen?

Publicerad den av

Avslutar man begravningsbönen genom att säga taslim på både höger och vänster sida eller enbart på höger sida?

al-Sha’bi, Ibrahim al-Nakha’i, Hanafi- och Shafi’i-skolan (i en av deras åsikter inom skolan), anser att man ska avsluta bönen med taslim på både höger och vänster sida.

En överväldigande majoritet av de lärda anser att man avslutar bönen med en taslim på höger sida.

De som håller denna åsikt är; Sa’id ibn Jubayr, al-Hasan al-Basri, Muhammad ibn Sirin, Sufyan at-Thawri, Sufyan ibn ’Uyaynah, ’Abdullah ibn al-Mubarak, Abdurahman ibn Mahdi, Ishaq ibn Rahawayh, Malik, Imam Ahmad med flera.

1 – Ibn ’Abd al-Barr säger: ”En stor majoritet bland lärda från Salaf och Khalaf (lärda som kom efter Salaf) anser att man avslutar bönen med endast en taslim.” [al-Istidhkaar; 3/32]

2 – al-Hakim al-Naysaburi säger: ”Det finns autentiska återberättelser som styrker att ’Ali ibn abi Talib, ’Abdullah Ibn ’Umar, ’Abdullah ibn ’Abbas, Jabir ibn ’Abdillah, Ibn abi Awfa och Abu Hurayrah, brukade avsluta begravningsbönen med endast en taslim.” [al-Mustadrak ‘ala al-Sahihayn; 1/479]

3 – Ibn al-Qayyim säger: ”Ahmad ibn al-Qasim återberättar att någon frågade Abu ’Abdillah [Imam Ahmad], ”Känner du till att någon av profetens ﷺ följeslagare brukade avsluta begravningsbönen med att säga taslim på både höger och vänster sida?. Han sade, ”Nej, det gör jag inte, men det återberättas att sex följeslagare brukade avsluta bönen med en lätt taslim på höger sida. Han nämnde följande följeslagare; Ibn ’Umar, Ibn ’Abbas, Abu Hurayrah, Wathilah ibn al-Asqa’, Ibn abi Awfa och Zayd ibn Thabit.” Ibn al-Qayyim sa sedan, ”al-Bayhaqi nämner ytterligare fyra följeslagare; ’Ali ibn abi Talib, Jabir ibn ’Abdillah, Anas ibn Malik och Abu Umamah ibn Sahl ibn Hunayf – vilket summerar det till tio följeslagare sammanlagt.” [Zaad al-Ma’ad; 1/490]

4 – Ibn Qudamah säger: ”Begravningsbönen avslutar man med endast en taslim. Detta nämns från sex av profetens ﷺ följeslagare. Det är inte känt att någon av dem hade en annan åsikt – vilket innebär att det råder enighet kring detta. Imam Ahmad sade, ”Det finns ingen oenighet kring detta, förutom det som tillskrivs Ibrahim [al-Nakha’i].” [al-Mughni; 3/418]

5 – Abu Dawud säger: ”Jag hörde när Ahmad blev frågad om taslim under begravningsbönen. Han sade, ”Så här, han vände därefter huvudet mot höger sida och sade: as-Salam ’alaykum wa rahmatullah.” [Abu Dawud al-Masaa’il; 1025]

6 – Ibn al-Mubarak säger: ”Den som avslutar begravningsbönen med två taslim [höger och vänster sida], är förvisso okunnig. Han är okunnig.” [Abu Dawud, al-Masaa’il; 1030]

Om man ber med en imam som har en vana att avsluta begravningsbönen med taslim på höger och vänster sida, ska man följa honom.

Profeten ﷺ sade: ”Imamen är till för att följas (under bönens gång), avvik därför inte från honom.” (Sahih al-Bukhari, nr. 722)

(إنَّما جُعِلَ الإمَامُ لِيُؤْتَمَّ به، فلا تَخْتَلِفُوا عليه) (صحيح البخاري ، رقم ٧٢٢)

_________

1 – قال إبن عبد البر : فَجُمْهُورُ أَهْلِ الْعِلْمِ ، مِنَ السَّلَفِ وَالْخَلْفِ عَلَى تَسْلِيمَةٍ وَاحِدَةٍ. [الاستذكار؛ 3/32]

2 – قال الحاكم النيسابوري : قَدْ صَحَّتِ الرِّوَايَةُ فِيهِ ، عَنْ عَلِيِّ بْنِ أَبِي طَالِبٍ ، وَعَبْدِ اللَّهِ بْنِ عُمَرَ ، وَعَبْدِ اللَّهِ بْنِ عَبَّاسٍ ، وَجَابِرِ بْنِ عَبْدِ اللَّهِ ، إبْنِ أَبِي أَوْفَى ، وَأَبِي هُرَيْرَةَ ، أَنَّهُمْ كَانُوا يُسَلِّمُونَ عَلَى الْجِنَازَةِ تَسْلِيمَةً وَاحِدَةً. [المستدرك على الصحيحين؛ 1/479]

3 – قَالَ إبن القيم : ..قَالَ أَحْمَدُ بْنُ الْقَاسِمِ ، قِيلَ لأبي عبد الله أَتَعْرِفُ عَنْ أَحَدٍ مِنَ الصَّحَابَةِ أَنَّهُ كَانَ يُسَلِّمُ عَلَى الْجِنَازَةِ تَسْلِيمَتَيْنِ ؟ قَالَ : لَا وَلَكِنْ عَنْ سِتَّةٍ مِنَ الصَّحَابَةِ أَنَّهُمْ كَانُوا يُسَلِّمُونَ تَسْلِيمَةً وَاحِدَةً خَفِيفَةً عَنْ يَمِينِهِ ، فَذَكَرَ ابْنَ عُمَرَ وَابْنَ عَبَّاسٍ وَأَبَا هُرَيْرَةَ ، وَوَاثِلَةَ بْنَ الْأَسْقَعِ ، وَابْنَ أَبِي أَوْفَى ، وَزَيْدَ بْنَ ثَابِتٍ. وَزَادَ البيهقي : عَلِيَّ بْنَ أَبِي طَالِبٍ ، وَجَابِرَ بْنَ عَبْدِ اللَّهِ ، وَأَنَسَ بْنَ مَالِكٍ ، وأبا أمامة بن سهل بن حنيف ، فَهَؤُلَاءِ عَشَرَةٌ مِنَ الصَّحَابَةِ. [زاد المعاد; 1/490]

4 – قال إبن قدامة : التَّسْلِيمُ عَلَى الْجِنَازَةِ تَسْلِيمَةٌ وَاحِدَةٌ ، عَنْ سِتَّةٍ مِنْ أَصْحَابِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم… وَلَمْ يُعْرَفْ لَهُمْ مُخَالِفٌ فِي عَصْرِهِمْ ، فَكَانَ إجْمَاعًا .قَالَ أَحْمَدُ : لَيْسَ فِيهِ اخْتِلَافٌ إلَّا عَنْ إبْرَاهِيمَ [النخعي]. [المغني; 3/418]

5 – قال أبو داود : سمعت أحمد سئل عن التسليم على الجنازة , فقال: هكذا، ولوى عنقه عن يمينه وقال: السلام عليكم ورحمة الله. [أبو داود في المسائل؛ 1025]

6 – قال إبن المبارك : من سلم على الجنازة بتسليمتين فهو جاهل جاهل. [أبو داود في المسائل؛ 1030]

När brukade profeten ﷺ lyfta sina händer under bönen?

Publicerad den av

al-Bukhārī sa: ”Nāfi’ sa att Ibn ’Omar [1] brukade säga Allāhu akbar och lyfta sina händer när han påbörjade bönen och om han gick ner i rukū’ så lyfte han även då sina händer. Han lyfte även sina händer när han sa ’sami’a Allāhu liman hamidah’ och även när han ställde sig upp från sin andra rak’a [2]. Ibn ’Omar sa att profeten ﷺ brukade göra på det här viset. [3]

[Sahīh al-Bukhārī, ”Kapitel (86): Att lyfta händerna när man går upp från sin andra rak’a”, nr. 739]

_____________________________

Översättarens fotnoter:

[1] Följeslagaren ’Abdullāh ibn ’Omar som är son till följeslagaren och muslimernas andra khalīfa ’Omar ibn al-Khattāb.

[2] Dvs när han ställde sig upp efter första tashahhud-sittningen för att påbörja sin tredje rak’a.

[3] Hadīthen på arabiska:

قال البخاري : باب رَفْعِ الْيَدَيْنِ إِذَا قَامَ مِنَ الرَّكْعَتَيْنِ

حَدَّثَنَا عَيَّاشٌ، قَالَ حَدَّثَنَا عَبْدُ الأَعْلَى، قَالَ حَدَّثَنَا عُبَيْدُ اللَّهِ، عَنْ نَافِعٍ، أَنَّ ابْنَ عُمَرَ، كَانَ إِذَا دَخَلَ فِي الصَّلاَةِ كَبَّرَ وَرَفَعَ يَدَيْهِ، وَإِذَا رَكَعَ رَفَعَ يَدَيْهِ، وَإِذَا قَالَ سَمِعَ اللَّهُ لِمَنْ حَمِدَهُ‏.‏ رَفَعَ يَدَيْهِ، وَإِذَا قَامَ مِنَ الرَّكْعَتَيْنِ رَفَعَ يَدَيْهِ‏.‏ وَرَفَعَ ذَلِكَ ابْنُ عُمَرَ إِلَى نَبِيِّ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم‏.‏ رَوَاهُ حَمَّادُ بْنُ سَلَمَةَ عَنْ أَيُّوبَ عَنْ نَافِعٍ عَنِ ابْنِ عُمَرَ عَنِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم‏.‏ وَرَوَاهُ ابْنُ طَهْمَانَ عَنْ أَيُّوبَ وَمُوسَى بْنِ عُقْبَةَ مُخْتَصَرًا‏.‏

Fredagsbönen – Shaykh al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān:

● Att parfymera sig är rekommenderat generellt och det är extra rekommenderat på fredagar.

● Om imamen gör du’ā under fredagen, så ska de som lyssnar säga ‘āmīn’ tyst för sig själv och inte högt.

● Den som vill be [sunnah] bönen som bes efter fredagsbönen i moskén, ska be fyra rak’ah och den som ber den hemma ska be två rak’ah. 

مسائل في الجمعة:

■‏الطــيب مسـتحب مـطلـقاً ، ويـــــوم الجمعة يتأكد .

■‏إذا دعا الإمام يوم الجمعة .. يؤمن المستمعون سراً لا جهراً 

■‏من أراد أن يصلي الصلاة البعدية بعد الجمعة في المسجد

فإنه يصلي 4 ركعات ، ومن صلاها في البيت فإنه يصليها ركعتين.

#سليمان_بن_ناصر_العلوان ثبته الله وفك أسره

Antalet rak’ah som man kan be under Salāt al-Tarāwīh – Shaykh al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa:

”…och alla återberättelser som nämner att ‘Omar brukade be 23 [rak’ah] [1] är ma’lūla [2] (dvs svaga).”

[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa även:

”Ibn ‘Abdel Barr nämnde i ‘al-istidhkār’ att det råder konsensus (ijmā’) gällande att det är tillåtet att överstiga 11 rak’ah i Ramadān [under Tarāwīh].”

Sedan sa Shaykh al-‘Alwān även:

”Även Ibn Taymiyya nämnde enigheten [bland de lärda gällande att det är tillåtet]. Oenigheten är gällande vilken av dessa åsikter som är bättre. Vissa anser att man ska be 11 [rak’ah], vissa ber 13, vissa ber mer än 20, vissa brukade be mer än 30 och vissa brukade be mer än 40. Denna oenighet är alltså en oenighet gällande vad som är bättre och inte gällande halāl och harām. Det korrekta gällande detta är att man ber 11 rak’ah eftersom ‘Omar, må Allāh vara nöjd med honom, brukade be 11 rak’ah med följeslagarna.”

[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]

_______________________________

Översättarens fotnoter:

[1] Dvs 20 rak’ah + 3 med shaf’ och witr.

[2] Hadīthen som är ma’lūl är en hadīth som ytligt verkar vara autentisk, men som efter en närmare granskning visar sig ha en skadlig defekt (‘illa qādiha), men är dold.

Lyfta händerna under ‘Eid-bönen vid extra takbīr – Shaykh al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān:

”Lyftandet av händerna vid de extra takbīrāt (d.v.s. efter takbīrat al-ihrām*) under ‘Eid är inte återberättat från profeten ﷺ och inte heller från följeslagarna. Detta är en ijtihād-fråga som Ahmad [ibn Hanbal] och andra än honom har valt och folket av al-Kūfa höll inte med honom.”

قال الشيخ سليمان العلوان:

رفع اليدين في التكبيرات الزوائد في العيدين لم يرد عن النبي ﷺ ولا عن الصحابة فالمسألة اجتهادية قال به احمد وغيره وخالفه أهل الكوفة. 

___

Översättarens kommentar:

* Takbīrat al-ihrām = Öppningstakbīren som man utför när man ska påbörja bönen.

Att be ’Eidbönen i sitt hem – Shaykh Abu al-Baraa’ al-Tunusi

Publicerad den av

Shaykh Abu al-Baraa’ Noor al-Haqq al-Tunusi sa:

”Det är tillåtet att be ’Eidbönen hemma i de länder där det är förbjudet att uträtta den i moskéerna eller i bönelokalerna.

I Mukhtasar al-Muzani nämns det att al-Shafi’i sa: ‘’Den som är ensam, den resande, kvinnorna och slavarna ber de två ’Eidbönerna i sitt hem”.

Och han ber den i sitt hem, på samma sätt som han [vanligtvis] ber den med imamen och det är två rak’aat (bönenheter) med de extra takbiraat, och han ber den utan khutbah (predikan) eftersom det återberättas i Musannaf ‘Abd ul-Razzaaq om Anas Ibn Malik (följeslagaren): ‘’När han var i sitt hem i al-Zaawiyah (ett område i Irak), och inte bevittnade ’Eid (bönen) i al-Basra (en stad i Irak), samlade han sin familj, barn och tjänare och befallde sedan sin tjänare ‘Abdullah Ibn Abi ‘Utbah att leda dem i bönen med två rak’aat”. Det som är uppenbart från återberättelsen är att han inte höll någon predikan för dem. Denna återberättelse, fastän den kommer genom Hashim Ibn Bashir och han är en mudallis (en person som döljer en brytning i berättarkedjan) [1], och återberättade genom ’an’ana det [2], så stärks han genom en annan väg (kedja) hos Ibn Abi Shayba från Isma’il Ibn ’Aliyya från Yunus Ibn ’Ubayd från vissa från Anas familj. Och Yunus träffade Anas Ibn Malik och han har återberättat från en av hans söner.

Om någon säger: Du har tidigare sagt att man inte kan be fredagsbönen hemma och att grundregeln är att man ber den i moskén eller på en plats som folket har tillgång till.

Då svarar jag att det är korrekt och att det där är fredagsbönen och detta är ’Eidbönen och att ta ’Eidbönen och utföra en analogi (Qiyaas) på fredagsbönen är en felaktig analogi. ’Eidbönen skiljer sig från fredagsbönen på många sätt, bland dem är domen för bönen. Alla är överens om att fredagsbönen är obligatorisk medan det råder oenighet angående om ’Eidbönen är en individuell obligation, kommunal obligation eller sunnah. En annan skillnad är att fredagsbönen ersätter Dhuhrbönen medan ’Eidbönen inte ersätter någon bön, även om vissa sa att den ersätter Duhabönen, men detta är en svag åsikt. En annan skillnad är att fredagspredikan är obligatorisk medan det råder en enighet angående att ’Eidpredikan inte är obligatorisk etc.

Alltså är inte allt som är bekräftat för fredagsbönen även bekräftat för ’Eidbönen, utan varje bön har sina egna regler som är specifik för den.

Och angående att fredagsbönens obligation försvinner på grund av ’Eidbönen och att reglerna för dem två i så fall måste vara samma, så är svaret att det råder oenighet angående detta eftersom vissa lärda klassade haditherna som nämner detta, som svaga och de sa inte att fredagsbönens obligation försvinner på grund av ’Eidbönen. Och OM de är autentiska, så är det mesta som man kan få ut från dem, att man begränsar sig till den domen utan att expandera det genom att ta villkoren för fredagsbönen och applicera det på villkoren för ’Eidbönen i och med de många skillnaderna”. [3]

_____________________________

Översättarens fotnoter:

[1] En mudallis är en person som utför tadlis. En form av tadlis är att någon av återberättarna i hadithkedjan till exempel döljer namnet på den person i kedjan som återberättade hadithen till honom så att de hadithlärda inte kan lista ut vem han verkligen är och sedan kanske klassa hadithen som svag. Han kanske kallar återberättaren för något annat än vad han är känd som så att de hadithlärda kanske blandar ihop honom med någon annan som är pålitlig. En annan form av tadlis är till exempel att han helt och hållet hoppar över personen som berättade hadithen till honom och istället påstår att han hörde hadithen från personen som var ovanför honom i kedjan. Orsaken till att man gör detta kan till exempel vara att personen som man försöker dölja har blivit kritiserad av andra hadithlärda.

[2] ’An’ana innebär att någon av återberättarna i hadithkedjan säger ”från Omar” eller ”från Ahmad” istället för att vara tydlig med att han verkligen hörde hadithen från Omar genom att säga ”Omar sa till mig” eller ”Ahmad sa till mig”.

Shaykh Al-’Alwaan sa:

”Det är inte känt från någon av imamerna att de sa att en hadith innehåller en defekt (’illa) på grund av en återberättelse genom ’an’ana från mudallis eller en person som tillskrivs tadlis. Istället sa de tidiga lärda ’han utförde tadlis’ och de sa inte ’han återberättade med ’an’ana’. Så om det bevisas att han utförde tadlis, så säger vi att hadithen har en defekt eftersom detta är en brytning (inqitaa’). Och om han återberättade genom ’an’ana’ och inte utförde tadlis, endast ’an’ana’, så påverkar det inte [hadithens autenticitet]. Detta var vad de tidiga lärda följde och detta är en av de stora skillnaderna mellan de lärda från de tidiga generationerna och senare generations lärda”.

[3] Fatwan på arabiska:

”صلاة العيد في البيوت”

تشرع صلاة العيد في البيوت في البلاد التي منعت من إقامتها في المساجد أو المصليات.

قال الشافعي كما في مختصر المزني ”ويصلي العيدين الْمُنْفَرِدُ فِي بَيْتِهِ، وَالْمَسَافِرُ وَالْمَرْأَةُ وَالْعَبْدُ”.

ويصليها في بيته كصلاته مع الإمام وهي ركعتان مع التكبيرات الزوائد، ويصليها من غير خطبة لما جاء في مصنف عبد الرزاق عن أنس بن مالك ”أَنَّهُ كَانَ يَكُونُ فِي مَنْزِلِهِ بِالزَّاوِيَةِ، فَإِذَا لَمْ يَشْهَدِ الْعِيدَ بِالْبَصْرَةِ جَمَعَ أَهْلَهُ وَوَلَدَهُ وَمَوَالِيَهُ، ثُمَّ يَأْمُرُ مَوْلَاهُ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ أَبِي عُتْبَةَ فَصَلَّى بِهِمْ رَكْعَتَيْنِ” فالظاهر من النقل أنه لم يخطب بهم، وهذا الأثر وإن كان من طريق هشيم بن بشير وهو مدلس وقد عنعن إلا أنه يتقوى بطريق أخرى عند ابن أبي شيبة عن إسماعيل بن علية عن يونس بن عبيد عن بعض آل أنس، ويونس قد رأى أنس بن مالك وله رواية عن بعض أبنائه.

فإن قال قائل قلت سابقا أن صلاة الجمعة لا تشرع في البيوت والأصل أن تصلى في المسجد أو في مكان يمكن أن يرتاده الناس.

قلت هذا صحيح فتلك صلاة الجمعة وهذه صلاة العيد، وقياس صلاة العيد على صلاة الجمعة قياس مع الفارق، فصلاة العيد تختلف عن الجمعة من وجوه كثيرة منها حكم الصلاة فالجمعة واجبة اتفاقا والعيد مختلف فيها بين الوجوب العيني والكفائي والسنية ومنها أن الجمعة بدل من الظهر والعيد ليست بدلا من أي صلاة وإن قال بعضهم أنها بدل من صلاة الضحى لكنه قول ضعيف، ومنها أن الخطبة في الجمعة واجبة وفي العيد ليست واجبة اتفاقا…إلخ

فليس كل ما ثبت للجمعة يثبت للعيد بل تأخذ كل صلاة الأحكام التي تختص بها.

وكون صلاة العيد تسقط صلاة الجمعة وعليه فأحكامهما لا بد أن تكون واحدة فهذا أصلا متنازع فيه لأن بعض العلماء ضعفوا الأحاديث الواردة في ذلك ولم يقولوا بإسقاط العيد لصلاة الجمعة، ولو ثبت ذلك فغاية ما فيه هو الاقتصار على ذلك الحكم دون توسع بسحب شروط الجمعة على شروط العيد للفروق الكثيرة.

الشيخ أبو البراء نور الحق التونسي

Domen på att be i en moské som har en grav inuti – Shaykh Sulaymān al-‘Alwān

Publicerad den av

Det återberättas från Ibn Mas’ūd (må Allāh vara nöjd med honom) att profeten ﷺ sa: ”Bland de värsta människorna är de som lever när ‘timmen’ (d.v.s. domedagen) inträffar och de som tar gravar som moskéer (d.v.s. platser för dyrkan)”. [Återberättad av imām Ahmad]

روى الإمام أحمد (3844) عَنْ عَبْدِ اللَّهِ بن مسعود رضي الله عنه قَالَ : سَمِعْتُ رَسُولَ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَقُولُ : ( إِِنَّ مِنْ شِرَارِ النَّاسِ مَنْ تُدْرِكُهُ السَّاعَةُ وَهُمْ أَحْيَاءٌ وَمَنْ يَتَّخِذُ الْقُبُورَ مَسَاجِدَ ) 

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān kommenterade denna hadīth och sa:

”Shaykh ul-Islām Ibn Taymiyyah och al-Hāfidh adh-Dhahabī sa att dess kedja är hasan (acceptabel). Den relevanta delen från denna hadīth är ‘och de som tar gravar som moskéer (d.v.s. platser för dyrkan)’. Detta är ett bevis på att det inte är tillåtet att ta gravar som platser för dyrkan och att en moské och en grav inte kan kombineras i islām. Därför måste man ta bort den som kom till efter den andra* och det är därför harām att be i en moské som har en grav. Det är delade åsikter bland al-fuqahā’ (de lärda inom fiqh) gällande den som ber [i en sådan moské]:

Är hans bön ogiltig och måste han be om den igen?

Eller är den giltig, men att det är en synd?

Det finns två åsikter hos al-fuqahā’:

● Den första åsikten: att bönen är ogiltig och att han måste be om den. Imām Ahmad och Abū Muhammad Ibn Hazm, må Allāh vara barmhärtig över dem, höll denna åsikt.

● Imām ash-Shāfi’ī, Mālik och en grupp bland de lärda, och det är till och med majoritetens åsikt, anser att bönen är giltig. En grupp [bland dem] ansåg att det är ogillat (makrūh) och den andra gruppen ansåg att det är harām. Detta är Shaykh ul-Islām Ibn Taymiyyahs åsikt, må Allāh vara barmhärtig över honom, att bönen är giltig, men att det är harām.

Men oavsett vilken åsikt man följer, den första eller den andra, så ska man inte ens be [där] överhuvudtaget, eftersom oenigheten råder gällande bönens giltighet och inte gällande om man ska be där till att börja med. De tillåter inte att man ber i en moské som har en grav inuti, men det finns två åsikter gällande om bönen är giltig eller inte OM man väl ber där. Men till att börja med, så ska man inte ens be där och man ska inte ens gå in i den moskén, även om det innebär att man i så fall kommer att be ensam. Att du ber ensam är bättre än att du ber i en moské där det finns en grav, även om det till och med är bön i församling (jamā’ah). Orsaken till detta är att skydda statusen av tawhīd och att om man ber i en moské som har en grav, så kan det vara en väg som leder till att man börjar glorifiera denna grav. Eftersom de som placerar gravarna i moskéerna tror att bönen i en sådan moské är mer rekommenderad än i andra moskéer [utan gravar]. Och att det som accepteras [av Allāh] i denna moské, kanske inte accepteras i andra moskéer [utan gravar]. Och [de tror även] att du’ā’ är accepterad eftersom att det finns en waliy (‘helgon’) i denna moské. Därför ser vi idag hur utspritt det är med gravar i den muslimska världen och i synnerhet i de afrikanska länderna. I länder som tillskrivs islām, finns det tusentals gravar inuti moskéer, med syftet att glorifiera dem. Om en person som de tror är en waliy dör, så bygger de en kupol och en moské över honom. De gör även det till en plats för besök och tawāf som de anser vara en bättre plats att göra tawāf runt än al-Bayt al-‘Atīq (Ka’ba). Den som säger/gör någonting mot denna ‘waliy’ blir utsatt för hårda attacker eller på ett sätt som inte går att beskriva. Och tusentals okunniga människor gör tawāf (cirkulerar i dyrkan) runt denna grav, ber till den, utför nadhr** (löften) till den och gör sujūd på den. De hoppas på att de ska få någon nytta från denna ‘waliy’ och få något av hans barakah (välsignelse). Därför är det obligatoriskt för de lärda att klargöra tawhīd och det som sändebuden kom med, eftersom denna handling är en annullering av det som sändebuden kom med och det som skrifterna har sänts ner med. Denna handling är bātil (felaktig) och Allāh, Den glorifierade och upphöjde, skickade sändebuden och skrifterna för att klargöra tawhīd och för att klargöra det som är i enlighet med fitra (människans naturliga tillstånd som han föds med) och sunt förnuft. Dessa människor gick emot det som sändebuden kom med och gick emot fitra och gick även emot sunt förnuft.”

Källa: Sharh Kitāb Tajrīd al-Tawhīd al-Mufīd li al-Shaykh Sulaymān ibn Nāsir al-‘Alwān, Lektion 9, Min. 20.35 – 24.30.

________________

Översättarens fotnoter:

* D.v.s. riva moskén om den byggdes ovanpå graven eller flytta på graven om den blev placerad i moskén.

** Nadhr = Till exempel att man säger: om si och så händer, så ska jag fasta för din skull (d.v.s. för någon annan än Allāhs skull).