Kategoriarkiv: Bönen

Fredagsbönen – Shaykh al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān:

● Att parfymera sig är rekommenderat generellt och det är extra rekommenderat på fredagar.

● Om imamen gör du’ā under fredagen, så ska de som lyssnar säga ‘āmīn’ tyst för sig själv och inte högt.

● Den som vill be [sunnah] bönen som bes efter fredagsbönen i moskén, ska be fyra rak’ah och den som ber den hemma ska be två rak’ah. 

مسائل في الجمعة:

■‏الطــيب مسـتحب مـطلـقاً ، ويـــــوم الجمعة يتأكد .

■‏إذا دعا الإمام يوم الجمعة .. يؤمن المستمعون سراً لا جهراً 

■‏من أراد أن يصلي الصلاة البعدية بعد الجمعة في المسجد

فإنه يصلي 4 ركعات ، ومن صلاها في البيت فإنه يصليها ركعتين.

#سليمان_بن_ناصر_العلوان ثبته الله وفك أسره

Antalet rak’ah som man kan be under Salāt al-Tarāwīh – Shaykh al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa:

”…och alla återberättelser som nämner att ‘Omar brukade be 23 [rak’ah] [1] är ma’lūla [2] (dvs svaga).”

[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa även:

”Ibn ‘Abdel Barr nämnde i ‘al-istidhkār’ att det råder konsensus (ijmā’) gällande att det är tillåtet att överstiga 11 rak’ah i Ramadān [under Tarāwīh].”

Sedan sa Shaykh al-‘Alwān även:

”Även Ibn Taymiyya nämnde enigheten [bland de lärda gällande att det är tillåtet]. Oenigheten är gällande vilken av dessa åsikter som är bättre. Vissa anser att man ska be 11 [rak’ah], vissa ber 13, vissa ber mer än 20, vissa brukade be mer än 30 och vissa brukade be mer än 40. Denna oenighet är alltså en oenighet gällande vad som är bättre och inte gällande halāl och harām. Det korrekta gällande detta är att man ber 11 rak’ah eftersom ‘Omar, må Allāh vara nöjd med honom, brukade be 11 rak’ah med följeslagarna.”

[Sharh Kitāb al-Sawm min Jāmi’ al-Tirmidhī li al-Shaykh Sulaymān al-‘Alwān, kap. 38, s.143]

_______________________________

Översättarens fotnoter:

[1] Dvs 20 rak’ah + 3 med shaf’ och witr.

[2] Hadīthen som är ma’lūl är en hadīth som ytligt verkar vara autentisk, men som efter en närmare granskning visar sig ha en skadlig defekt (‘illa qādiha), men är dold.

Lyfta händerna under ‘Eid-bönen vid extra takbīr – Shaykh al-‘Alwān

Publicerad den av

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān:

”Lyftandet av händerna vid de extra takbīrāt (d.v.s. efter takbīrat al-ihrām*) under ‘Eid är inte återberättat från profeten ﷺ och inte heller från följeslagarna. Detta är en ijtihād-fråga som Ahmad [ibn Hanbal] och andra än honom har valt och folket av al-Kūfa höll inte med honom.”

قال الشيخ سليمان العلوان:

رفع اليدين في التكبيرات الزوائد في العيدين لم يرد عن النبي ﷺ ولا عن الصحابة فالمسألة اجتهادية قال به احمد وغيره وخالفه أهل الكوفة. 

___

Översättarens kommentar:

* Takbīrat al-ihrām = Öppningstakbīren som man utför när man ska påbörja bönen.

Att be ’Eidbönen i sitt hem – Shaykh Abu al-Baraa’ al-Tunusi

Publicerad den av

Shaykh Abu al-Baraa’ Noor al-Haqq al-Tunusi sa:

”Det är tillåtet att be ’Eidbönen hemma i de länder där det är förbjudet att uträtta den i moskéerna eller i bönelokalerna.

I Mukhtasar al-Muzani nämns det att al-Shafi’i sa: ‘’Den som är ensam, den resande, kvinnorna och slavarna ber de två ’Eidbönerna i sitt hem”.

Och han ber den i sitt hem, på samma sätt som han [vanligtvis] ber den med imamen och det är två rak’aat (bönenheter) med de extra takbiraat, och han ber den utan khutbah (predikan) eftersom det återberättas i Musannaf ‘Abd ul-Razzaaq om Anas Ibn Malik (följeslagaren): ‘’När han var i sitt hem i al-Zaawiyah (ett område i Irak), och inte bevittnade ’Eid (bönen) i al-Basra (en stad i Irak), samlade han sin familj, barn och tjänare och befallde sedan sin tjänare ‘Abdullah Ibn Abi ‘Utbah att leda dem i bönen med två rak’aat”. Det som är uppenbart från återberättelsen är att han inte höll någon predikan för dem. Denna återberättelse, fastän den kommer genom Hashim Ibn Bashir och han är en mudallis (en person som döljer en brytning i berättarkedjan) [1], och återberättade genom ’an’ana det [2], så stärks han genom en annan väg (kedja) hos Ibn Abi Shayba från Isma’il Ibn ’Aliyya från Yunus Ibn ’Ubayd från vissa från Anas familj. Och Yunus träffade Anas Ibn Malik och han har återberättat från en av hans söner.

Om någon säger: Du har tidigare sagt att man inte kan be fredagsbönen hemma och att grundregeln är att man ber den i moskén eller på en plats som folket har tillgång till.

Då svarar jag att det är korrekt och att det där är fredagsbönen och detta är ’Eidbönen och att ta ’Eidbönen och utföra en analogi (Qiyaas) på fredagsbönen är en felaktig analogi. ’Eidbönen skiljer sig från fredagsbönen på många sätt, bland dem är domen för bönen. Alla är överens om att fredagsbönen är obligatorisk medan det råder oenighet angående om ’Eidbönen är en individuell obligation, kommunal obligation eller sunnah. En annan skillnad är att fredagsbönen ersätter Dhuhrbönen medan ’Eidbönen inte ersätter någon bön, även om vissa sa att den ersätter Duhabönen, men detta är en svag åsikt. En annan skillnad är att fredagspredikan är obligatorisk medan det råder en enighet angående att ’Eidpredikan inte är obligatorisk etc.

Alltså är inte allt som är bekräftat för fredagsbönen även bekräftat för ’Eidbönen, utan varje bön har sina egna regler som är specifik för den.

Och angående att fredagsbönens obligation försvinner på grund av ’Eidbönen och att reglerna för dem två i så fall måste vara samma, så är svaret att det råder oenighet angående detta eftersom vissa lärda klassade haditherna som nämner detta, som svaga och de sa inte att fredagsbönens obligation försvinner på grund av ’Eidbönen. Och OM de är autentiska, så är det mesta som man kan få ut från dem, att man begränsar sig till den domen utan att expandera det genom att ta villkoren för fredagsbönen och applicera det på villkoren för ’Eidbönen i och med de många skillnaderna”. [3]

_____________________________

Översättarens fotnoter:

[1] En mudallis är en person som utför tadlis. En form av tadlis är att någon av återberättarna i hadithkedjan till exempel döljer namnet på den person i kedjan som återberättade hadithen till honom så att de hadithlärda inte kan lista ut vem han verkligen är och sedan kanske klassa hadithen som svag. Han kanske kallar återberättaren för något annat än vad han är känd som så att de hadithlärda kanske blandar ihop honom med någon annan som är pålitlig. En annan form av tadlis är till exempel att han helt och hållet hoppar över personen som berättade hadithen till honom och istället påstår att han hörde hadithen från personen som var ovanför honom i kedjan. Orsaken till att man gör detta kan till exempel vara att personen som man försöker dölja har blivit kritiserad av andra hadithlärda.

[2] ’An’ana innebär att någon av återberättarna i hadithkedjan säger ”från Omar” eller ”från Ahmad” istället för att vara tydlig med att han verkligen hörde hadithen från Omar genom att säga ”Omar sa till mig” eller ”Ahmad sa till mig”.

Shaykh Al-’Alwaan sa:

”Det är inte känt från någon av imamerna att de sa att en hadith innehåller en defekt (’illa) på grund av en återberättelse genom ’an’ana från mudallis eller en person som tillskrivs tadlis. Istället sa de tidiga lärda ’han utförde tadlis’ och de sa inte ’han återberättade med ’an’ana’. Så om det bevisas att han utförde tadlis, så säger vi att hadithen har en defekt eftersom detta är en brytning (inqitaa’). Och om han återberättade genom ’an’ana’ och inte utförde tadlis, endast ’an’ana’, så påverkar det inte [hadithens autenticitet]. Detta var vad de tidiga lärda följde och detta är en av de stora skillnaderna mellan de lärda från de tidiga generationerna och senare generations lärda”.

[3] Fatwan på arabiska:

”صلاة العيد في البيوت”

تشرع صلاة العيد في البيوت في البلاد التي منعت من إقامتها في المساجد أو المصليات.

قال الشافعي كما في مختصر المزني ”ويصلي العيدين الْمُنْفَرِدُ فِي بَيْتِهِ، وَالْمَسَافِرُ وَالْمَرْأَةُ وَالْعَبْدُ”.

ويصليها في بيته كصلاته مع الإمام وهي ركعتان مع التكبيرات الزوائد، ويصليها من غير خطبة لما جاء في مصنف عبد الرزاق عن أنس بن مالك ”أَنَّهُ كَانَ يَكُونُ فِي مَنْزِلِهِ بِالزَّاوِيَةِ، فَإِذَا لَمْ يَشْهَدِ الْعِيدَ بِالْبَصْرَةِ جَمَعَ أَهْلَهُ وَوَلَدَهُ وَمَوَالِيَهُ، ثُمَّ يَأْمُرُ مَوْلَاهُ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ أَبِي عُتْبَةَ فَصَلَّى بِهِمْ رَكْعَتَيْنِ” فالظاهر من النقل أنه لم يخطب بهم، وهذا الأثر وإن كان من طريق هشيم بن بشير وهو مدلس وقد عنعن إلا أنه يتقوى بطريق أخرى عند ابن أبي شيبة عن إسماعيل بن علية عن يونس بن عبيد عن بعض آل أنس، ويونس قد رأى أنس بن مالك وله رواية عن بعض أبنائه.

فإن قال قائل قلت سابقا أن صلاة الجمعة لا تشرع في البيوت والأصل أن تصلى في المسجد أو في مكان يمكن أن يرتاده الناس.

قلت هذا صحيح فتلك صلاة الجمعة وهذه صلاة العيد، وقياس صلاة العيد على صلاة الجمعة قياس مع الفارق، فصلاة العيد تختلف عن الجمعة من وجوه كثيرة منها حكم الصلاة فالجمعة واجبة اتفاقا والعيد مختلف فيها بين الوجوب العيني والكفائي والسنية ومنها أن الجمعة بدل من الظهر والعيد ليست بدلا من أي صلاة وإن قال بعضهم أنها بدل من صلاة الضحى لكنه قول ضعيف، ومنها أن الخطبة في الجمعة واجبة وفي العيد ليست واجبة اتفاقا…إلخ

فليس كل ما ثبت للجمعة يثبت للعيد بل تأخذ كل صلاة الأحكام التي تختص بها.

وكون صلاة العيد تسقط صلاة الجمعة وعليه فأحكامهما لا بد أن تكون واحدة فهذا أصلا متنازع فيه لأن بعض العلماء ضعفوا الأحاديث الواردة في ذلك ولم يقولوا بإسقاط العيد لصلاة الجمعة، ولو ثبت ذلك فغاية ما فيه هو الاقتصار على ذلك الحكم دون توسع بسحب شروط الجمعة على شروط العيد للفروق الكثيرة.

الشيخ أبو البراء نور الحق التونسي

Domen på att be i en moské som har en grav inuti – Shaykh Sulaymān al-‘Alwān

Publicerad den av

Det återberättas från Ibn Mas’ūd (må Allāh vara nöjd med honom) att profeten ﷺ sa: ”Bland de värsta människorna är de som lever när ‘timmen’ (d.v.s. domedagen) inträffar och de som tar gravar som moskéer (d.v.s. platser för dyrkan)”. [Återberättad av imām Ahmad]

روى الإمام أحمد (3844) عَنْ عَبْدِ اللَّهِ بن مسعود رضي الله عنه قَالَ : سَمِعْتُ رَسُولَ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَقُولُ : ( إِِنَّ مِنْ شِرَارِ النَّاسِ مَنْ تُدْرِكُهُ السَّاعَةُ وَهُمْ أَحْيَاءٌ وَمَنْ يَتَّخِذُ الْقُبُورَ مَسَاجِدَ ) 

Shaykh Sulaymān al-‘Alwān kommenterade denna hadīth och sa:

”Shaykh ul-Islām Ibn Taymiyyah och al-Hāfidh adh-Dhahabī sa att dess kedja är hasan (acceptabel). Den relevanta delen från denna hadīth är ‘och de som tar gravar som moskéer (d.v.s. platser för dyrkan)’. Detta är ett bevis på att det inte är tillåtet att ta gravar som platser för dyrkan och att en moské och en grav inte kan kombineras i islām. Därför måste man ta bort den som kom till efter den andra* och det är därför harām att be i en moské som har en grav. Det är delade åsikter bland al-fuqahā’ (de lärda inom fiqh) gällande den som ber [i en sådan moské]:

Är hans bön ogiltig och måste han be om den igen?

Eller är den giltig, men att det är en synd?

Det finns två åsikter hos al-fuqahā’:

● Den första åsikten: att bönen är ogiltig och att han måste be om den. Imām Ahmad och Abū Muhammad Ibn Hazm, må Allāh vara barmhärtig över dem, höll denna åsikt.

● Imām ash-Shāfi’ī, Mālik och en grupp bland de lärda, och det är till och med majoritetens åsikt, anser att bönen är giltig. En grupp [bland dem] ansåg att det är ogillat (makrūh) och den andra gruppen ansåg att det är harām. Detta är Shaykh ul-Islām Ibn Taymiyyahs åsikt, må Allāh vara barmhärtig över honom, att bönen är giltig, men att det är harām.

Men oavsett vilken åsikt man följer, den första eller den andra, så ska man inte ens be [där] överhuvudtaget, eftersom oenigheten råder gällande bönens giltighet och inte gällande om man ska be där till att börja med. De tillåter inte att man ber i en moské som har en grav inuti, men det finns två åsikter gällande om bönen är giltig eller inte OM man väl ber där. Men till att börja med, så ska man inte ens be där och man ska inte ens gå in i den moskén, även om det innebär att man i så fall kommer att be ensam. Att du ber ensam är bättre än att du ber i en moské där det finns en grav, även om det till och med är bön i församling (jamā’ah). Orsaken till detta är att skydda statusen av tawhīd och att om man ber i en moské som har en grav, så kan det vara en väg som leder till att man börjar glorifiera denna grav. Eftersom de som placerar gravarna i moskéerna tror att bönen i en sådan moské är mer rekommenderad än i andra moskéer [utan gravar]. Och att det som accepteras [av Allāh] i denna moské, kanske inte accepteras i andra moskéer [utan gravar]. Och [de tror även] att du’ā’ är accepterad eftersom att det finns en waliy (‘helgon’) i denna moské. Därför ser vi idag hur utspritt det är med gravar i den muslimska världen och i synnerhet i de afrikanska länderna. I länder som tillskrivs islām, finns det tusentals gravar inuti moskéer, med syftet att glorifiera dem. Om en person som de tror är en waliy dör, så bygger de en kupol och en moské över honom. De gör även det till en plats för besök och tawāf som de anser vara en bättre plats att göra tawāf runt än al-Bayt al-‘Atīq (Ka’ba). Den som säger/gör någonting mot denna ‘waliy’ blir utsatt för hårda attacker eller på ett sätt som inte går att beskriva. Och tusentals okunniga människor gör tawāf (cirkulerar i dyrkan) runt denna grav, ber till den, utför nadhr** (löften) till den och gör sujūd på den. De hoppas på att de ska få någon nytta från denna ‘waliy’ och få något av hans barakah (välsignelse). Därför är det obligatoriskt för de lärda att klargöra tawhīd och det som sändebuden kom med, eftersom denna handling är en annullering av det som sändebuden kom med och det som skrifterna har sänts ner med. Denna handling är bātil (felaktig) och Allāh, Den glorifierade och upphöjde, skickade sändebuden och skrifterna för att klargöra tawhīd och för att klargöra det som är i enlighet med fitra (människans naturliga tillstånd som han föds med) och sunt förnuft. Dessa människor gick emot det som sändebuden kom med och gick emot fitra och gick även emot sunt förnuft.”

Källa: Sharh Kitāb Tajrīd al-Tawhīd al-Mufīd li al-Shaykh Sulaymān ibn Nāsir al-‘Alwān, Lektion 9, Min. 20.35 – 24.30.

________________

Översättarens fotnoter:

* D.v.s. riva moskén om den byggdes ovanpå graven eller flytta på graven om den blev placerad i moskén.

** Nadhr = Till exempel att man säger: om si och så händer, så ska jag fasta för din skull (d.v.s. för någon annan än Allāhs skull).