Fråga:
”As-Salāmu ‘alaykum shaykh. Vad är domen på att be bakom en madkhalī?”
Svar från Shaykh al-Sādiq Abū ‘Abdillāh al-Hāshimī:
”Wa ‘alaykum as-Salām wa rahmatullāhi wa barakātuh. Om han är fanatisk, så nej.” [*]
(Datum: 14-01-2026)
Översättarens fotnoter:
[*] Dvs att man inte ska be bakom en madkhalī om han är fanatisk.
سؤال:
السلام عليكم شيخنا
ما حكم الصلاة خلف مدخلي؟
جواب الشيخ الصادق أبو عبد الله الهاشمي:
وعليكم السلام ورحمة الله وبركاته.
إذا كان متعصبا فلا.
Fråga:
”As-Salāmu ‘alaykum wa rahmatullāhi wa barakātuh. Må Allāh ära dig, shaykh.
Är det tillåtet att be bakom madākhila?”
Svar från Shaykh Khāled al-Hāyek:
”Wa ‘alaykum as-Salām wa rahmatullāhi wa barakātuh.
Nej.”
سؤال:
”السلام عليكم ورحمة الله وبركاته حياك الله شيخنا، هل تجوز الصلاة خلف المدخلية؟”
جواب من الشيخ خالد الحايك:
”وعليكم السلام ورحمة الله وبركاته
لا”
Fråga:
”As-Salāmu ‘alaykum wa rahmatullāhi wa barakātuh, vår ädle shaykh. Är det tillåtet att be bakom en person som rakar sitt skägg och har sina kläder nedanför anklarna (isbāl)?”
⸻
Svar från Shaykh al-Sādiq Abū ‘Abdillāh al-Hāshimī:
”Wa ‘alaykum us-Salām wa rahmatullāhi wa barakātuh. Detta är fisq. [1] Be inte bakom honom om du hittar någon annan. Och en sådan person bör inte vara imam [i bönen]. Och Allāh vet bäst.” [2]
Översättarens fotnoter:
[1] Fisq: En fāsiq är en muslim som har begått en stor synd utan att ångra sig eller som envisas med att ständigt begå små synder.
الفسق: الإقرار على كبيرة والإصرار على صغيرة.
Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Khawāridj förstår inte denna sanning. De lägger orättvisa (dhulm), kufr och fisq på samma nivå. Men Allāh, den Upphöjde, har gjort åtskillnad mellan dessa saker, såsom i Hans, den Upphöjdes, ord: ‘Och Han har gjort kufr, fusūq och ‘isyān (olydnad) avskyvärda för er’ (al-Hujurāt, vers 7). Så fisq är en nivå under kufr, och ‘isyān är en nivå under fisq.”
(Sharh Sahīh al-Bukhārī, lektion 26, min. 4)
قال الشيخ سليمان العلوان:
”الخوارج لا يفقهون هذه الحقيقة. فيجعلون الظلم والكفر والفسق مرتبة واحدة. وقد فرّق الله تعالى بين هذه الأمور كما في قوله تعالى:
وَكَرَّهَ إِلَيْكُمُ الْكُفْرَ وَالْفُسُوقَ وَالْعِصْيَانَ (الحجرات، ٧)
فالفسق دون الكفر، والعصيان دون الفسق.”
(شرح صحيح البخاري ~ سليمان العلوان ~ 26-47، دقيقة ٤)
https://youtu.be/wihjWuXDWy0?si=uz25lFti2w-r_91t
[2] Frågan och svaret på arabiska:
السؤال: السلام عليكم ورحمة الله وبركاته شيخنا الفاضل
هل يجوز الصلاة خلف حلاق اللحية ومسبل الإزار؟
الجواب: وعليكم السلام ورحمة الله وبركاته.
هذا فسق فإذا وجدت غيره فلا تصل خلفه، وليس لمثله أن يتقدم للإمامة. والله أعلم.
Ibn Rajab al-Hanbalī (må Allāh förbarma sig över honom) sa:
”När det gäller att be i ett plagg med bilder på, så finns det två åsikter bland de lärda och de baserade det (dvs sin åsikt) på om det [allmänt] är tillåtet att bära sådant eller inte. En grupp [lärda] tillät det, däribland Ahmad [ibn Hanbal] enligt al-Shālanjis återberättelse. Samma sak sa Abū Khaythama och Sulaymān ibn Dāwūd al-Hāshimī.”
(“Fath ul-Bārī” av Ibn Rajab (2/429))
قَالَ ابْنُ رَجَبٍ الْحَنْبَلِيُّ رَحِمَهُ اللَّهُ: ”وَأَمَّا الصَّلَاةُ فِي ثَوْبٍ فِيهِ تَصَاوِيرُ، فَفِيهِ قَوْلَانِ لِلْعُلَمَاءِ، بِنَاءً عَلَى أَنَّهُ هَلْ يَجُوزُ لُبْسُ ذَلِكَ أَمْ لَا؟ فَرَخَّصَ فِي لُبْسِهِ جَمَاعَةٌ، مِنْهُمْ أَحْمَدُ فِي رِوَايَةِ الشَّالَنْجِيِّ. وَكَذَلِكَ قَالَ أَبُو خَيْثَمَةَ، وَسُلَيْمَانُ بْنُ دَاوُدَ الْهَاشِمِيُّ .” (فتح الباري لابن رجب ، ٢ / ٤٢٩)
ash-Shālanjī sa:
”‘Jag frågade Ahmad ibn Hanbal om den som inte stryker över hela ansiktet när han utför tayammum.’
Han sa: ‘Han måste ta om sin bön.’
Jag sa: ‘Hur kommer det sig att att det är tillräckligt att stryka över en del av huvudet [1] (d v s, i wudū’) men att det inte är tillåtet att utelämna något när man stryker över ansiktet i tayammum?’
Han sa: ‘Det har inte nått mig att någon utelämnade det i sin tayammum.'” [2]
(Fath ul-Bārī (2/246) av Ibn Rajab)
Översättarens fotnoter:
[1] D v s att man inte behöver stryka över hela huvudet.
[2] Vissa lärda ansåg att man inte behöver ta om sin bön om man bad utan ha strykit över hela ansiktet eller händerna när man utförde tayammum och orsaken är att de jämförde det med att stryka över huvudet i wudū’.
Andra lärda sa att man inte medvetet ska utelämna att stryka över hela ansiktet men att om man råkar utelämna något av ansiktet så behöver man inte ta om sin bön.
‘Abdullāh ibn Ahmad sa: ”Jag läste för min far (dvs Ahmad ibn Hanbal) och sa: ‘Vad är det minsta man bör recitera från Qur’ānen i bönen?’ Han svarade: ‘al-Fātiha och en till Sūra.'” (Masā’il al-Imām Ahmad – Riwāyat ‘Abdillāh, återberättelse nr. 277)
I en annan återberättelse nämns det att Imām Ahmad ska ha sagt: ”Det minsta man måste lära sig från Qur’ānen är al-Fātiha och två Sūra.” (Tabaqāt al-Hanābila – Ibn abī Ya’la, 1/104)
Ibn Muflih nämnde den sista återberättelsen i sin bok ”al-Ādāb al-Shar’iyya” (2/34) och kommenterade efter det: ”Jag fann den (dvs citatet) sådär, men det kanske egentligen ska stå ‘och en Sūra’, annars vet jag inte vad som menas med det.”
Ibn Muflih nämnde samma återberättelse (dvs om två Sūra) i sin bok ”al-Furū'” (2/341) och efter det kommenterade han: ”Och det är långsökt. Jag finner ingen mening med det. Det kanske är ett misstag.”
De flesta av dagens imamer reciterar du’ā’ i al-Witr under Tarāwīh på samma sätt som de reciterar qur’ānen, men de lärda har sagt att man inte ska göra det.
Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Grunden (al-asl) i du’ā’ al-Qunūt är att den inte ska reciteras med tartīl (på ett melodiaktigt sätt likt qur’ān recitation) [1]. Man ska göra du’ā’ med khushū’, på ett ödmjukt och vädjande sätt inför sin Herre, Den majestätiske, Den upphöjde. Eftersom al-tartīl är en anledning till bristen på khushū’.”
Shaykhen sa även: ”Hur som helst så känner jag inte till att det finns någon grund för att recitera du’ā’ al-Qunūt med tartīl. Och den är orsak till att ens khushū’ försvinner och därför är det bättre att inte göra det.”
[Sharh Sahīh al-Bukhārī, del 30 av 47, Min. 34.35-34.50 och 35.15-35.25]
Shaykh Ibn ‘Uthaymīn fick samma fråga.
Programledaren: ”Hon frågar: Är det tillåtet att recitera du’ā’ al-qunūt med tartīl?”
Shaykh Ibn ‘Uthaymīn: ”Nej, du’ā’ al-qunūt är du’ā’.”
(Sekund 27)
Flera andra lärda har sagt liknande.
_____________________
Översättarens fotnoter:
[1] D v s att man ska säga du’ā’ normalt utan att recitera/sjunga likt en melodi.
Ibn Taymiyya frågades: ‘Är det bättre att slå ihop två böner när man är på resande fot eller är det bättre att [endast] förkorta [bönen]?’
Han svarade: ‘Att be varje bön inom dess bestämda tid är bättre så länge personen inte är i behov av att slå ihop. Detta eftersom att profeten (ﷺ) i majoriteten av fallen brukade be sina böner inom dess bestämda tid när han var på resande fot. Däremot slog han ihop sina böner endast vid ett fåtal tillfällen.’ [Majmū’ al-Fatāwa, 24/19] [1]
Ibn Taymiyya sa även: ”Detta bevisar att sammanslagning av bönerna inte är en del av sunnahn för den som är på resande fot såsom det dock är när det kommer till att förkorta dem. Det (sammanslagning av bönerna) är något som ska göras vid behov oavsett om man är på resande fot eller befinner sig i sin hemstad.” [Majmū’ al-Fatāwa, 24/64] [2]
_________________
Översättarens fotnoter:
[1]
وسئل شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :
هَلْ الْجَمْعُ بَيْنَ الصَّلَاتَيْنِ فِي السَّفَرِ أَفْضَلُ أَمْ الْقَصْرُ ؟
فَأَجَابَ :
”بَلْ فِعْلُ كُلِّ صَلَاةٍ فِي وَقْتِهَا أَفْضَلُ إذَا لَمْ يَكُنْ بِهِ حَاجَةٌ إلَى الْجَمْعِ ، فَإِنَّ غَالِبَ صَلَاةِ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ الَّتِي كَانَ يُصَلِّيهَا فِي السَّفَرِ إنَّمَا يُصَلِّيهَا فِي أَوْقَاتِهَا . وَإِنَّمَا كَانَ الْجَمْعُ مِنْهُ مَرَّاتٍ قَلِيلَةً” انتهى .
”مجموع الفتاوى” (24/19) .
[2]
قال ابن تيمية :
”وَهَذَا يُبَيِّنُ أَنَّ الْجَمْعَ لَيْسَ مِنْ سُنَّةِ السَّفَرِ كَالْقَصْرِ ؛ بَلْ يُفْعَلُ لِلْحَاجَةِ سَوَاءٌ كَانَ فِي السَّفَرِ أَوْ الْحَضَرِ” انتهى .
”مجموع الفتاوى” (24 / 64) .
Ska man hålla om sina händer (höger över vänster) när man reser sig efter rukou’, innan man går ner till sujoud, eller ska man släppa ner dem och låta dem hänga?
En del lärda anser att man ska hålla om sina händer. De använder sig av generella argument. De menar på att när man reser sig efter rukou’ så räknas det som qiyam, och när man befinner sig på qiyam, ska man hålla om sina händer. De gör ingen skillnad på qiyam efter Takbir al-Ihram när man inleder bönen, eller när man står upp efter rukou’.
Det finns dock inga detaljerade återberättelser som styrker att Allahs Sändebud ﷺ brukade hålla om sina händer efter rukou’.
Andra menar på att man ska släppa ner sina händer. Deras motargument är, ”Hur kommer det sig att ingen av Profetens ﷺ följeslagare som beskriver hans bön i detalj, inte nämner att han brukade hålla om sina händer efter rukou’?. Hade han hållit om sina händer hade det varit dokumenterat, och det hade nått oss.”
Med det sagt, finns det inga argument.
Detta är utan tvekan ett starkt motargument.
Man kan hålla om sina händer efter rukou’, eller släppa ner dem om man vill.
Salih ibn Ahmad säger: ”Jag frågade min far, ”Var ska man hålla händerna när man reser sig efter rukou’, ska man lägga sin högra hand över sin vänstra, eller ska man släppa ner dem? Ahmad sade, ”Jag hoppas att båda är godtagbara – In sha Allah.” [Masaa’il Salih ibn Ahmad; 615]
قَالَ صَالِح بْنُ أَحْمَد : قُلْت لِأَبِي: كيفَ يضعُ الرجلُ يَدهُ بعدَ مَا يَرْفَعُ رَأْسَهُ مِنْ الرُّكُوعِ، أَيَضَع الْيُمْنَى عَلَى الشِّمَالِ، أَم يُسدِلها؟ قَالَ أَحْمَد : أرجوا أَنْ لَا يَضِيقَ ذَلِك – إنْ شَاءَ اللَّهُ.
[مَسَائِلُ صَالِح إبنُ أَحْمَد ؛ 615]
al-Mardawi säger: ”Ahmad sade, ”När man reser sig efter rukou’ kan man släppa ner sina händer, eller placera sin högra över sin vänstra om man så vill.” [al-Insaf; 2/47]
قَال المَرداويُّ : قَالَ الْإِمَامُ أَحْمَد : إذَا رفَع رَأْسَهُ مِنْ الرُّكُوعِ ، إنْ شَاءَ أرسَلَ يَدَيْه ، وَإِنْ شَاءَ وضَع يَمِينَهُ عَلَى شِمَالِه. [الإنصاف ؛ 2/47]
Ibn ul-Mundhir (242-318 H.) sa:
”De [lärda] är överens om att den som utför tayammum och ber och sedan finner vatten efter att bönens tid har passerat, inte behöver upprepa bönen. De är även överens om att den som utför tayammum precis så som han har blivit beordrad att göra och sedan finner vatten innan han påbörjar bönen, att hans tahāra (rena tillstånd) har brytits och han måste göra om sin tahāra [1] [2] och sedan be.”
[al-Ijmā’ li Ibn il-Mundhir, nr. 31-32]
Fotnoter:
[1] Dvs genom att använda vattnet för att utföra wudū’.
[2] I en annan bok som heter ”Ikhtilāf al-’Ulamā’” så säger dock Ibn ul-Mundhir: ”Med undantag av ett par ord som nämndes av Abū Salama ibn ’Abd il-Rahmān, där det har nått mig att han ska ha sagt att den som befinner sig i ett tillstånd av janāba (större orenhet efter samlag etc) och utför tayammum och sedan finner vatten, inte behöver utföra ghusl.”
SALAF NU 