Vissa sūfī ashā’ira i Sverige har tidigare försökt påstå att den store tafsīr lärde Ibn Jarīr al-Tabarī (224/225-310 H.) likt dem själva inte tror på att Allāh befinner sig i himlen (ovanför universums himlar) såsom Allāh har bekräftat åt Sig själv i qur’ānen och såsom det även har bekräftats i ett flertal autentiska hadīther.
Låt oss därför se vad al-Tabarī säger i sin tafsīr av vers 16-17 i Sūrat al-Mulk:
I tafsīren av denna vers ser vi klart och tydligt att al-Tabarī, likt Ahl us-Sunnah, bekräftar att Allāh är i (ovanför) himlen. Eftersom Ashā’ira förnekar att Allāh är ovanför Sin skapelse och ovanför himlen så försökte de hitta en utväg och då sa de att verserna handlar om änglar i himlen och inte Allāh.
Ibn Khuzayma (223-311 H.) [2] sa: ”al-Jahmiyya [3], må Allāhs förbannelser vara över dem, påstod på grund av sin okunnighet gällande vår Herres bok, vår profets ﷺ sunnah och på grund av deras bristfälliga kunskap inom det arabiska språket, som är det språk som vi har blivit tilltalade med, att Ahl us-Sunnah är mushabbiha. De som följer det som står i återberättelserna (al-āthār), som säger det som finns i deras Herres bok och i deras profets ﷺ sunnah, som bekräftar de attribut som Allāh, Den allsmäktige, Den majestätiske, har beskrivit Sig själv med i Sin uppenbarelse och som är bekräftat innanför bokbindningen (dvs i qur’ānen) och av Hans utvalde profets ﷺ yttrande återberättat av pålitliga personer [i en kedja] ända fram till honom (dvs profeten ﷺ).” Slutciterat. [4]
[Tahdhīb Kitāb al-Tawhīd av Ibn Khuzayma, s. 32]
Vi ser alltså att Ibn Khuzayma sa att det är al-Jahmiyya som kommer med denna anklagelse mot Ahl us-Sunnah. Detta innebär att al-Ashā’ira och al-Māturīdiyya håller med al-Jahmiyya i denna avvikande ’aqīdan eftersom att de också anklagar Ahl us-Sunnah för att vara mushabbiha pga samma orsak.
”Fakhr ul-Dīn al-Rāzī” (dog år 606 H.) som är en av de Ash’arī lärda som har haft störst inflytande på Ash’arī ’aqīdans utveckling gick till och med så långt att han kallade Ibn Khuzaymas bok för ”Kitāb al-Shirk” istället för ”Kitāb al-Tawhīd”, endast pga av att Ibn Khuzayma bekräftade Allāhs attribut och accepterade dem såsom Allāh själv har nämnt i Qur’ānen och såsom profeten ﷺ nämnde i sunnahn, utan att förvränga dess betydelse såsom bland annat al-Ashā’ira och al-Māturīdiyya gör.
_______________________
Översättarens fotnoter:
[1] al-Mushabbiha är de som liknar Allāhs attribut med skapelsens utseende. Tex att de säger att Allāhs hand ser ut som människans hand etc.
[2] Kort info om Ibn Khuzayma:
Ibn Kathīr sa: ”Han kallas för ’imamernas imam’.” [al-Bidāya wa al-Nihāya, 15/9]
Ibn Kathīr sa även: ”Han är en av islāms mujtahidūn.” [al-Bidāya wa al-Nihāya, 15/9]
al-Dhahabī sa följande om honom: ”al-Hāfidh al-Hujjah, al-Faqīh, Shaykh al-Islām, Imām al-A’imma (imamernas imam).” [Siyar a’lām al-Nubalā’, 14/365]
al-Dhahabī sa även: ”al-Bukhārī och Muslim återberättade hadīth från honom i andra böcker än Sahīh al-Bukhārī och Sahīh Muslim.” [Siyar a’lām al-Nubalā’, 14/366]
al-Dhahabī sa även: ”Han hörde [hadīther] från Ishāq Ibn Rāhawayh.” [Siyar a’lām al-Nubalā’, 14/365]
al-Dhahabī nämnde även citat från stora lärda som al-Dāraqutnī (306-385 H.), al-Hākim (321-405 H.), Ibn Hibbān (270-354 H.) och Ibn Abī Hātim al-Rāzī (dog 327 H.) där de ska ha prisat Ibn Khuzayma.
Han säger; ”Religion som ej kan hantera KRITIK, Ifrågasättande och intellektuellt tänkande är inte en religion VÄRD ATT FÖLJA. ISLAM ÄR INGET UNDANTAG..
Jag: Enligt honom ska Islam och andra religioner kunna kritiseras och ifrågasättas, men inte han. När muslimer respektfullt ställer objektiva frågor som han inte vill besvara (har inga svar på) och som han upplever som kritik och påhopp, brukar han besvara med att; blockera, håna och förminska. Varför kan han inte besvara enkla och ”känsliga” frågor om han nu är så säker och trygg i sig själv? Verkar som att han lider av Gudskomplex. Gud ska kunna ifrågasättas, men inte han!
Att icke troende kritiserar Islam är inget som förvånar. De är trots allt icke troende av en anledning, men vem ska Islam kunna kritiseras av? Honom, eller andra muslimer?
Det är enkelt. Om man inte vill vara muslim behöver man inte vara det, men man räknas inte som troende om man tvivlar på eller kritiserar Islam som muslim. Det vet både han, och nästan alla muslimer väldigt väl. Vad är det som döljer sig bakom hans vilja och rättighet att kunna kritisera Islam? – Avsky mot Islam och muslimer.
Han säger; ”VI MUSLIMER MÅSTE BÖRJA STÄRKA VÅR TRO GENOM ATT SÄTTA DEN PÅ PROV. DET ÄR MÄNSKLIGT ATT TVEKA. Tvekandemekanismen finns där av en anledning..
Jag: Han vill ”stärka” sin tro genom att tvivla och sätta Islam och Allah på prov. Han verkar inte ha koll på att det är Allah som prövar människor, inte tvärtom.
Allah ta’la säger: ”Ingen kan ställa Honom till svars för Hans handlande, men människor skall stå till svars [för sina handlingar].” (al-Anbiya, 23)
قال تعالى: لَا يُسْأَلُ عَمَّا يَفْعَلُ وَهُمْ يُسْأَلُونَ. [الأنبياء: 23]
Det är naturligt att man inte kan och förstår sig på allt, men att ha tvivel om Allah och Hans makt (vad Anas vill att muslimer ska göra) innebär att man hamnar i otro.
Tvivel kring Allahs existens eller makt leder till otro (Kufr-Shakk).
Allah ta’la säger: ”[Med sitt övermodiga skryt] hade han redan vållat sig själv skada, men så gick han runt [med sin vän] i vingården och fortsatte: ”Jag tror inte att denna [vingård] någonsin kommer att förtorka; INTE HELLER TROR JAG ATT DEN YTTERSTA STUNDEN KOMMER, MEN OM DEN KOMMER [Tvivel] också jag förs inför min Herre, skall jag säkert få något ännu bättre i dess ställe!” Samtalet fortgick och vännen sade: ”FÖRNEKAR DU Honom som har skapat dig av jord, därefter av en droppe [säd] och till sist format dig till en människa? (al-Kahf, 35-37)
Allah ta’la säger: ”Riktiga troende är de som tror på Allah, Hans Sändebud, och som INTE HYSER TVIVEL OM TRON och kämpar för Allahs sak med sina ägodelar och med livet som insats – dessa är de som är uppriktiga [i sin bekännelse av tron].” (al-Hujuraat, 15)
Abu Hurayrah återberättar att Allahs Sändebud (ﷺ) vid ett tillfälle sade; ”Jag vittnar om att det inte finns någon Gud utom Allah, och att jag är Hans Budbärare. Den tjänare som möter Allah med dessa två (Trosbekännelsen) utan att tvivla, kommer att inträda Paradiset.” (Muslim, 27)
Ibn al-Qayyim säger; ”Den stora formen av otro (Kufr al-Akbar) är av fem sorter; förnekelse, högmod och stolthet med att man erkänner sanningen*, likgiltighet, tvivel och hyckleri.” (Maadarij as-Saalikin, 1/346)
*Tro på att Islam är sanning men vägran att underkasta sig och följa på grund av högmod, precis som Iblis gjorde.
قال ابن القيم: ”وأما الكفر الأكبر، فخمسة أنواع: كفر تكذيب، وكفر استكبار وإباء مع التصديق، وكفر إعراض، وكفر شك، وكفر نفاق.” مدارج السالكين (1/346)
Hans lögn och förtal mot Profeten Ibrahim ‘alayhi salam.
Han citerar följande vers och kommenterar därefter;
”Koranen berättar om en Profeternas fader, Abraham, och säger: [Minns också] Abraham som sade: ”Herre! Visa mig hur Du återuppväcker de döda.” [Gud] frågade: ”Tror du då inte?” [Abraham] svarade: ”Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro.”
..Tvekar att någon av oss har en starkare tro än Abraham. Han är ett sändebud. Trots detta ber Abraham Gud att visa (BEVISA) hur Gud återupplivar döda. Argumentet är att han vill känna ro. HAN VILL INTE HA DESSA TVEKSAMHETER.
Jag: Anas påstår och ljuger om att Ibrahim tvivlade på Allah, och att Allah var ”tvungen” att visa och BEVISA Sin makt för Ibrahim! Vad är det Allah ska behöva bevisa för människor? Han är inte beroende av oss. Vi är i behov av Honom.
Allah ta’la säger: ”Och Musa sade: ”Om ni och alla på denna jord förnekar Honom, skall ni tänka på att Allah är Sig själv nog [oberoende av skapelsen], och att allt lov och pris tillhör Honom.” ( Ibrahim, 8 )
När han säger, ”Han (Ibrahim) vill inte ha dessa tveksamheter”, så låter det mer troligt att han pratar om sig själv med tanke på det som hänt på sistone, inte Ibrahim. Han försöker dölja sina egna tvivel genom att förtala Profeten Ibrahim. Vilka ”tveksamheter” hade Ibrahim – att Allah inte finns, eller att Han inte är allsmäktig? Att påstå att Allah inte är allsmäktig, eller tvivla, är lika med att tro att Han inte finns. En Gud som inte är allsmäktig kan inte vara Gud.
Allah ta’la säger; ”Och när Ibrahim sade: ”Herre! Visa mig HUR Du återuppväcker dem döda.” [Allah] frågade: ”Tror du inte?” [Ibrahim] svarade: ”Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro.. (al-Baqarah, 260)
1- Ibrahim ‘alayhi salam säger ”HUR”, inte, ”Är Du kapabel”, eller ”Har Du makt att kunna göra det”. Ibrahim vet om att Allah kan, och att Han är allsmäktig. Han frågar av nyfikenhet och för att stärka sitt band till Allah ännu mer. Ibrahim frågar inte för att han tvivlar.
2- Allahs fråga till Ibrahim, ”Tror du inte”, Allah vet om att Ibrahim är stadig i sin tro, men Han väljer att testa Ibrahim. Tänk på det jag sa tidigare, Allah testar människor och Profeter, inte tvärtom. Enligt Anas ska människor testa Skaparen genom att tvivla och Gud har en ”skyldighet” att bevisa sin makt.
3- Ibrahim ‘alayhi salam bekräftar sin tro genom att säga; ”Jo, jag tror”, men Anas påstår att Ibrahim hade sina tvivel om Allah.
Allah ta’la säger: ”Har du inte hört om den man som tvistade med Ibrahim om hans Herre? Allah hade skänkt honom kunglig makt. Och Ibrahim sade: ”MIN HERRE ÄR DEN SOM SKÄNKER LIV OCH SKÄNKER DÖD.. (al-Baqarah, 258)
Versen visar tydligt att Ibrahim vet och är övertygad om att Allah skänker liv och död.
Ibn Hazm säger: ”Den som påstår att al-Khalil (Ibrahim) – ‘Alayhi salam – tvivlade, anklagar honom för otro, och den som anser att någon Profet har begått otro är själv otrogen.” (al-Fisal fi al-Milal wa al-Ahwa’i wa an-Nihal, 18/4)
قال ابن حزم: ”ومن نسب إلى الخليل – عليه السلام – الشك فقد نسب إليه الكفر، ومن كفر نبيا فقد كفر.” (الفصل في الملل و الأهواء والنحل، 4 /18)
Ibn Taymiyyah säger: ”Många (lärda) från Ahli Sunnah anser att Profeter inte kan hamna i otro, även innan de får sitt Budskap. Detta anser; al-Anbari, az-Zujaaj, Ibn ‘Atiyyah, Ibn al-Jawzi och al-Bagawi.
al-Bagawi säger: ”Ahlul al-Usoul (lärda) anser att Profeter är troende innan de får sitt Budskap.” (Tafsir ayaat ashkalat ‘ala kathir min al-‘Ulama’, 181/1)
قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله: ”وكثير من أهل السنة يقولون: إن الأنبياء معصومون من الكفر قبل النبوة، كما قال ذلك ابن الأنباري والزجاج وابن عطية وابن الجوزي والبغوي. قال البغوي: وأهل الأصول على أن الأنبياء كانوا مؤمنين قبل الوحي.” (تفسير آيات أشكلت على كثير من العلماء, 1/ 181)
Lärda är enade kring att Profeter inte kan; hamna i otro, hyckleri, tvivel, begå skamlösa handlingar (ljuga, stjäla, bedra, begå otukt), begå misstag när det kommer till att förmedla Budskap, och allmänt begå stora synder.
Lärda hävdar att Profeter är skyddade mot att hamna i otro innan de får sitt Budskap, medan Anas påstår att Ibrahim tvivlade när han hade fått sitt Budskap, och när han var som stadigast i tron! Det är uppenbart att Anas vill få muslimer att ”stärka” sin tro genom att tvivla, för att på så sätt kunna finna ”Gud” (begå otro).
Ibrahims dygder och status hos Allah.
Allah ta’la säger: ”Redan som liten gav Vi Ibrahim vägledning och vi visste att han var [värdig Våra gåvor].” (al-Anbiya, 51)
Mujahid säger: ”Allah gav honom vägledning som liten.” (Tafsir at-Tabari)
عن مجاهد ( آتَيْنَا إِبْرَاهِيمَ رُشْدَهُ مِنْ قَبْلُ) قال: هداه صغيرا. [تفسير الطبري]
Allah ta’la säger: ”Vem uppfyller religionens krav bättre än den som i allt underordnar sig Allahs vilja, som gör det goda och det rätta, och som följer Ibrahims rena, ursprungliga tro? – Ibrahim som Allah utvalde till Sin nära och förtrogna vän.” (an-Nisa’a, 125)
Allah ta’la säger: ”Ibrahim [ensam] var som en hel nation som underkastade sig Allah som monoteist – han som inte satte någon vid Allahs sida. Han var alltid tacksam mot [Allah] för Hans välsignelser, Han som hade utvalt honom och lett honom till den raka vägen. Och Vi skänkte honom det goda i denna värld, och i det nästkommande är hans plats bland de rättfärdiga. Och Vi uppenbarade för dig [Muhammad] att du ska följa Ibrahim i hans rena och ursprungliga lära [Monoteism], han som inte avgudade [andra än Allah] i sin dyrkan.” (an-Nahl, 120-123)
Anas ibn Malik återberättar att en man kom till Allahs Sändebud (ﷺ) och ropade; ”Du är den bästa skapelsen”. Profeten (ﷺ) svarade; ”Det är Ibrahim [som är den bästa skapelsen].” (Muslim, 2369)
Efter tjugo år av ”kunskapssökande” och ”massvis av studier” med lärda, påstår Anas att Profeten Ibrahim hade sina tvivel om Allah. Pinsamt!
Han säger; ”OM MAN INTE TVEKAR KAN MAN INTE KOMMA FRAM TILL TRON. Det är först när man TVEKAR, undrar, frågar och söker svar som man KOMMER FRAM TILL TRON PÅ GUD, eller inte. Att ha tankar och funderingar kring GUDS EXISTENS är alltså naturligt. Skräms inte av dessa tankar. Omfamna dem och gör din resa. Och du som orkar läsa allt detta.”
Jag: Hur kommer man fram till Gud tvekandes på Gud? Man kommer fram till Gud när man är övertygad, inte om man tvekar. Att man undrar och ställer frågor är naturligt. Man kan tveka och ifrågasätta innan man antar en trosuppfattning, men man kan inte kalla sig för troende och samtidigt tvivla.
Det råder dock inga tvivel om att Anas är Dajjal (charlatan/lögnare) och en kallare till Helvetets portar. Hans villfarelser och lögner om Islam är många, och är numera kända för allt fler. Hans arrogans, storhetsvansinne, självbelåtenhet, jakt på bekräftelse och uppmärksamhet, är några av flera skäl till varför han hamnat där han är idag.
Madaakhila och Jaamiyya påstår att det inte är kufr akbar (större otro) att alliera sig med kuffar mot muslimer så länge man inte gör det med avsikten att förstöra islam eller på grund av kärlek till kuffars religion och liknande. De anser till och med att det är Khawaridj och Takfiris som anser motsatsen.
I och med att de påstår att de har samma ‘aqida som Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab, så tycker jag därför att vi ska läsa vad Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab har sagt om detta.
Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab sa:
”Låt oss [för argumentationens skull] säga att ash-Shaams [1] meningsskiljaktigheter med Ali [Ibn Abi Taalib] motiverade dem (dvs ash-Shaam) till att alliera sig med dem [2] och att komma på ursäkter åt dem och strida på deras sida om de [3] vägrade [den islamiska domen]. Kan du då föreställa dig att någon av följeslagarna hade tvivlat på otron (kufr) av de (dvs ash-Shaam) som gick över till dem [4], även om de visade att de tar avstånd från deras trosuppfattning och att de endast gick över till dem och förfinade deras metodologi för att kunna hämnas på ’Othmaans mördare? [5]Du bör därför fundera djupt över denna fråga, eftersom detta endast förblir en tveksamhet för den som Allah vill utsätta för prövning (fitna).” [6]
[al-Durar al-Saniyya, 10/79-80, Taarikh Najd, s. 338]
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs följeslagaren Mu’aawiya Ibn Abi Sufyaan och de som var med honom.
[2] Dvs gruppen som Ali Ibn Abi Taalib brände till döds när de vägrade sluta säga att Ali är Allah.
[3] Dvs gruppen som dyrkade Ali.
[4]Dvs gruppen som dyrkade Ali.
[5]Konflikten mellan Ali Ibn Abi Taalib och Mu’aawiya (dvs ash-Shaam) inträffade efter att Khalifan Othmaan Ibn ’Affaan blev mördad och Ali blev därefter den nya Khalifan. Mu’aawiya och de som var med honom ville hämnas direkt på mördarna, men Ali ville avvakta lite. Då inträffade konflikten mellan dessa två läger.
[6] Vi ser att shaykhen säger att Mu’awiya hade begått kufr om han allierade sig med dessa shi’a mushrikoon mot ‘Ali även om de gjorde det endast för att hämnas ‘Othmans död utan att göra det på grund av kärlek till kufr eller kuffar eller liknande. Han säger även att sahaba inte hade tvekat på att göra takfir på honom och att de som säger annat har blivit utsatta för fitna d v s att de är på fel väg.
Anas Khalifa spred en stor lögn (oavsett om det var avsiktligt eller inte) i en av sina live-sändningar om varför han lämnade salafismen (del 3, min 41.15).
Han påstod nämligen att Ibn Taymiyya i sin bok ”Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm” tillät firandet av icke-muslimers högtider om man befinner sig i icke-muslimska länder.
Jag kommer först börja med att visa Ibn Taymiyyas citat som Anas syftar på och sedan kommer jag också att visa vad Ibn Taymiyya har sagt gällande firandet av icke-muslimers högtider eller att man deltar i dem på något sätt.
Nedan har vi citatet som Anas felaktigt försökte citera:
Ibn Taymiyya sa: ”Om en muslim befinner sig i Dār ul-Harb [1] eller Dār ul-Kufr [2] som inte är Dār Harb så är han inte befalld att urskilja sig [från icke-muslimerna] i sitt yttre utseende på grund av skadan som kan inträffa i och med detta. Ibland kan det till och med vara rekommenderat eller obligatoriskt för honom att se ut som dem i deras yttre utseende om det finns en religiös nytta i detta, som exempelvis att kalla dem till religionen och liknande goda ändamål. Men i de islamiska länderna där Allāh har gett ära till Sin religion och förödmjukat de icke-troende och tvingat dem att betala jizya (skyddsskatten), så måste man urskilja sig från dem”. [3] [Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm, 1/471-472]
Ni ser alltså att Ibn Taymiyya inte nämnde något om att fira icke-muslimers högtider och att det enda han nämnde var att man inte behöver urskilja sig från icke-muslimer när det kommer till utseende om man befinner sig i icke-muslimska länder och det finns en nytta med det och även risk för att utsättas för skada.
Nedan har vi Ibn Taymiyyas åsikt om domen på att fira icke-muslimers högtider:
Ibn Taymiyya sa: ”Det är inte tillåtet för muslimerna att efterlikna dem i något som är unikt för deras högtider, vare sig när det kommer till mat, klädsel, tvättning, tända ljus, avstå från vardagliga sysslor eller i dyrkan etc. Det är inte heller tillåtet att anordna festmåltider, utbyta gåvor eller sälja saker som hjälper dem i det (dvs i firandet av deras högtider). Inte heller är det tillåtet att låta barnen och andra delta i lekarna som leks under dessa högtider eller att sätta upp utsmyckningar/dekorationer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/329]
Ibn Taymiyya säger sedan något intressant typ 4-5 rader längre ner i texten:
”Det finns ingen oenighet bland de lärda gällande utförandet av dessa ovannämnda handlingar och en grupp bland de lärda ansåg till och med att den som utför dessa handlingar har begått KUFR (otro) eftersom dessa handlingar innebär glorifiering av kufr ritualer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/330]
Fatwan från Majmū’ al-Fatāwa kan ni se på arabiska i de bifogade bilderna längst ner. [4]
Vi ser alltså att Ibn Taymiyya sa att det INTE är tillåtet att fira icke-muslimers högtider och att vissa lärda till och med ansåg det vara kufr!
________
Översättarens fotnoter:
[1] Dār Harb = Ett icke-muslimskt land som inte har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför vara ett fiendeland i ett krigstillstånd med muslimerna även om det inte pågår något krig mellan dem för tillfället.
[2]Dār Kufr = Ett icke-muslimskt land som till skillnad från Dār ul-Harb har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför inte befinna sig i ett krigstillstånd med muslimerna.
[3]
قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :
” لو أن المسلم بدار حرب ، أو دار كفر غير حرب ؛ لم يكن مأمورا بالمخالفة لهم في الهدي الظاهر ، لما عليه في ذلك من الضرر .
بل قد يستحب للرجل ، أو يجب عليه ، أن يشاركهم أحيانا في هديهم الظاهر إذا كان في ذلك مصلحة دينية : من دعوتهم إلى الدين ، ونحو ذلك من المقاصد الصالحة .
فأما في دار الإسلام والهجرة ، التي أعز الله فيها دينه ، وجعل على الكافرين بها الصغار والجزية ، ففيها شرعت المخالفة ” انتهى من ” اقتضاء الصراط المستقيم ” (١ / ٤٧١-٤٧٢).
”TROENDE! Minns att Allah visade er Sin nåd när [fiendens] styrkor ryckte fram mot er och Vi sände en [isande] vind mot dem och [himmelska] härskaror som ni inte kunde se. Men Allah såg vad ni gjorde.” [Surat al-Ahzaab, vers 9]
Allah عزّ وجلّ sa även till profeten Moosa (frid vare över honom):
فَلَا تَأْسَ عَلَى الْقَوْمِ الْفَاسِقِينَ
( سورة المائدة ، أية ٢٦ )
”men sörj inte över sådana trotsiga syndare.” [Surat al-Maa’ida, vers 26]
Abu Qatada ibn Rib’iy al-Ansari sa att en begravningsprocession (janaaza) passerade förbi Allahssändebud ﷺ och att han då sa: ”Han är lättad och slipper och man är lättad över att slippa honom”. Då sa de (dvs följeslagarna): ”Åh Allahs sändebud, vad menar du med: ’Han är lättad och slipper och man är lättad över att slippa honom’?” Då sa han: ”Den troende tjänaren är lättad över att slippa det världsliga livets problem och svårigheter och komma till Allahs barmhärtighet. När det däremot kommer till den onda tjänaren, så slipper människorna, länderna, träden och djuren honom.” [1] [Sahih al-Bukhari, kapitel 81: al-Riqaaq, hadith 6512]
Denna hadith finns även i Sunan al-Nasaa’i och al-Nasaa’i namngav kapitlet: ”Kapitel: Att slippa kuffar” باب الاِسْتِرَاحَةِ مِنَ الْكُفَّارِ ) ). [Hadith 1931, kapitel 21:49]
Ibn ul-Qayyim (691-751 H.) sa: ”Och Abu Bakr al-Siddiq gick ner i sujood när han fick höra att Musaylama al-Kadhaab (den falske profeten) hade blivit dödad.”[2][Zaad al-Ma’aad, 3/511]
I Musannaf ’Abd al-Razzaq (nr. 5777) står det: ”Abu ’Awn sa: ‘Abu Bakr gick ner i sujood när han fick nyheten om att man hade erövrat al-Yamaama’.” [3]
Musaylama al-Kadhaab levde i al-Yamaama.
Ibn Taymiyya (661-728 H.) sa: ”De troendes ledare, ’Ali ibn abi Talib, må Allah vara nöjd med honom, stred mot Khawaridj och då nämnde han Allahs sändebuds sunnah där det nämns att man ska strida mot dem. Han blev glad när de dödades och han gick ner i sujood av tacksamhet till Allah när han såg att deras fader Dhul Thadiyya var död.” [4][Majmoo’ al-Fataawa, 20/395]
Återberättelsen som Ibn Taymiyya syftar på finns bland annat i ”Ta’dhim Qadr al-Salaat” av Muhammad ibn Nasr al-Marwazi (nr. 246 och 247) och ”Musannaf ibn abi Shayba”, 15/317-319.
I ”Sahih Muslim” (hadith nr. 1066) står det: ”’Ali sa: ’Leta rätt på den lemlästade mannen’. De letade men kunde inte hitta honom. ’Ali, må Allah vara nöjd med honom, ställde sig då upp och gick tills han kom fram till ett antal människor som hade blivit dödade och som låg ovanpå varandra. Då sa han: ’Kolla igenom varenda en av dem’. Då hittade de honom vid marken och då sa han: ’Allahu akbar (Allah är störst). Allah har talat sanning och Hans sändebud ﷺ förmedlade det’.” [5]
Hammaad ibn abi Salama sa: ”Jag förmedlade de goda nyheterna om al-Hajjaajs[6]död till Ibrahim [al-Nakha’i] (dog år 96 H.) och då gick han ner i sujood och jag såg honom gråta av glädje.” [7] [Tabaqaat ibn Sa’d, 6/240, Siyar A’laam al-Nubalaa’, 4/514]
Salama ibn Shabib sa: ”Jag befann mig hos ’Abd ul-Razzaq [al-San’ani] (126-211 H.) när vi fick höra att ’Abd ul-Majid [8]hade dött. Då sa han (dvs ’Abd ul-Razzaq): ’Alhamdulillah (prisad vare Allah) som fick Muhammads nation att slippa ’Abd ul-Majid.”[9] [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 9/435]
När ’Abd ul-Rahman ibn Mahdi (135-198 H.) fick nyheten om den vilseledde Wahb al-Qurashis död så sa han: ”Alhamdulillah (prisad vare Allah) som fick muslimerna att slippa honom”. [10] [Lisaan ul-Mizaan av Ibn Hajar, 8/402]
Det återberättas att Bishr al-Haafi ibn al-Harith (152-227 H.) sa: ”Dödsnyheten om han som kallas för ‘al-Marisi’ kom medan jag var ute i marknaden och om det inte vore för att detta inte är en plats där man går ner i sujood så hade jag gått ner i sujood av tacksamhet. Alhamdulillah (prisad vare Allah) som tog hans liv. Det är såhär ni ska säga.” [11]
[Talbis Iblis av Ibn al-Jawzi: Kapitel: ”Återberättade uttalanden gällande den negativa kritiken av innovationer och innovatörerna”, s.24. Återberättelsen nämns även [men med några få ords skillnad] i Tarikh Baghdad av al-Khatib al-Baghdadi, 7/544 och Lisaan ul-Mizaan av Ibn Hajar, 2/308.]
Det sades till Imam Ahmad ibn Hanbal (164-241 H.): ”Syndar man om man gläds åt det som händer Ibn abi Du’aads [12] följare?’ Han svarade: ’Vem gläds inte åt detta?’.” [13] [Kitab al-Sunnah av al-Khallaal, 5/121]
al-Khatib al-Baghdadi (392-463 H.) sa i sin biografi av ’Ubaydullah Ibn ’Abdillah al-Husayn Abu al-Qasim al-Haffaaf som är känd som Ibn al-Naqib (305-405 H.): ”Jag skrev ner [återberättelser] från honom och han var pålitlig och även strikt i följandet av sunnahn. Jag fick höra att han tog emot folk för gratulationer när rafidhas shaykh, Ibn ul-Mu’allim, dog och sa: ’Efter att ha bevittnat Ibn ul-Mu’allims död så bryr jag mig inte längre om när jag dör’.” [14] [Tarikh Baghdad, 10/382. Berättelsen nämns även av Ibn Kathir i al-Bidaaya wan-Nihaaya, 12/20]
Ibn Kathir (700-774 H.) sa om al-Hasan ibn Saafi ibn Bazdan al-Turki (dog år 568 H.): ”Han var en av Baghdads högsta ledare som styrde och ställde inom staten, men han var en vidrig rafidhi och hade fanatism gentemot rafidha och de var under hans beskydd tills Allah fick muslimerna att slippa honom detta år under Dhul Hijjah och han begravdes i sitt hem och flyttades senare till Qurayshs gravplats. Prisad vare Allah och all nåd kommer från Honom (lillah il-hamd wal-minna). När han dog blev Ahl us-Sunnah extremt glada och de visade sin tacksamhet till Allah och man såg inte någon av dem förutom att han prisade och tackade Allah.” [15] [al-Bidaaya wan-Nihaaya, 12/338]
____________________
Översättarens fotnoter:
[1]Hadithen (arabiska):
عَنْ أَبِي قَتَادَةَ بْنِ رِبْعِيٍّ الأَنْصَارِيِّ، أَنَّهُ كَانَ يُحَدِّثُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مُرَّ عَلَيْهِ بِجِنَازَةٍ فَقَالَ ” مُسْتَرِيحٌ، وَمُسْتَرَاحٌ مِنْهُ ”. قَالُوا يَا رَسُولَ اللَّهِ مَا الْمُسْتَرِيحُ وَالْمُسْتَرَاحُ مِنْهُ قَالَ ” الْعَبْدُ الْمُؤْمِنُ يَسْتَرِيحُ مِنْ نَصَبِ الدُّنْيَا وَأَذَاهَا إِلَى رَحْمَةِ اللَّهِ، وَالْعَبْدُ الْفَاجِرُ يَسْتَرِيحُ مِنْهُ الْعِبَادُ وَالْبِلاَدُ وَالشَّجَرُ وَالدَّوَابُّ ”. ( صحيح البخاري: (٨١) كتاب الرقاق، (٤٢) باب سَكَرَاتِ الْمَوْتِ, حديث رقم ٦٥١٢ )
[2] Ibn ul-Qayyims ord om Abu Bakrs glädje (arabiska):
[3] Återberättelsen om Abu Bakr i Musannaf ‘Abd al-Razzaq (arabiska):
عَبْدُ الرَّزَّاقِ ، عَنِ الثَّوْرِيِّ ، عَنْ أَبِي سَلَمَةَ ، عَنْ أَبِي عَوْنٍ قَالَ : سَجَدَ أَبُو بَكْرٍ حِينَ جَاءَهُ فَتْحُ الْيَمَامَةِ . ( مصنف عبد الرزاق , رقم ٥٧٧٧ , كتاب صلاة العيدين , باب سجود الرجل شكرا )
[4] Ibn Taymiyyas ord om ‘Alis glädje (arabiska):
قال شيخ الإسلام ابن تيمية – رحمه الله – : وقاتل أمير المؤمنين علي بن أبى طالب رضي الله عنه الخوارجَ ، وذكر فيهم سنَّة رسول الله المتضمنة لقتالهم ، وفرح بقتلهم ، وسجد لله شكراً لما رأى أباهم مقتولاً وهو ذو الثُّدَيَّة . ( مجموع الفتاوى , 20 / 395 )
[5] Återberättelsen om ’Ali i Sahih Muslim (arabiska):
فَقَالَ عَلِيٌّ رضى الله عنه الْتَمِسُوا فِيهِمُ الْمُخْدَجَ . فَالْتَمَسُوهُ فَلَمْ يَجِدُوهُ فَقَامَ عَلِيٌّ – رضى الله عنه – بِنَفْسِهِ حَتَّى أَتَى نَاسًا قَدْ قُتِلَ بَعْضُهُمْ عَلَى بَعْضٍ قَالَ أَخِّرُوهُمْ . فَوَجَدُوهُ مِمَّا يَلِي الأَرْضَ فَكَبَّرَ ثُمَّ قَالَ صَدَقَ اللَّهُ وَبَلَّغَ رَسُولُهُ ( صحيح مسلم ، رقم الحديث ١٠٦٦ )
[6] al-Hajjaaj ibn Yusuf al-Thaqafi var en minister i Irak inom ‘Abbasi kalifatet och han var en tyrann som bland annat dödade följeslagaren ’Abdullah ibn al-Zubayr och den store lärde taabi’in Sa’id ibn Jubayr som var elev hos Ibn ’Abbas. De lärda under hans tid var oeniga gällande om han var muslim eller murtadd kafir.
al-Dhahabi (673-748 H.) sa: ”Allah förstörde honom (dvs tog hans liv) under Ramadan, år 95 [H.] då han var en gammal man. Han var en förtryckare, en tyrann, en naasibi [*], lömsk och en man som spillde mycket blod.”
Lite längre ner i samma stycke sa al-Dhahabi även: ”Vi talar därför illa om honom och vi älskar inte honom. Vi hatar honom för Allahs skull och det är bland det starkaste bandet av tro.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 4/342, Kapitlet om al-Hajjaaj]
[*] En naasibi är en person som ogillar följeslagaren ’Ali ibn abi Talib och hans barn och ättlingar eller förminskar ’Alis dygd, som en motreaktion av shi’as extremism i deras påstådda kärlek till profetens ﷺ hushåll (Ahl ul-Bayt).
[8] Denne ’Abd ul-Majid är Ibn ’Abd ul-’Aziz ibn abi Rawwaad och han var en av ledarfigurerna inom sekten al-Murji’a.
[9]‘Abd ul-Razzaq al-San’anis glädje (arabiska):
قال سَلَمةُ بنُ شَبيبٍ : كنتُ عند عبد الرَّزَّاقِ- يعني الصَّنعانيَّ – ، فجاءَنا موتُ عبد المجيدِ، فقال : الحمدُ للهِ الذي أراحَ أُمَّةَ محمَّدٍ مِن عَبدِ المجيدِ . [سير أعلام النبلاء 9 / 435 ] وعبدُ المجيدِ هذا هو ابنُ عبد العَزيزِ بنِ أبي رَوَّاد، وكان رأسًا في الإرجاءِ.
[10]’Abd ul-Rahman ibn Mahdis glädje (arabiska):
ولَمّا جاءَ نعيُ وَهبٍ القُرشيِّ – وكان ضالًّا مُضِلًّا – لعبدِ الرَّحمنِ بنِ مَهديٍّ، قال : ( الحمدُ للهِ الذي أراحَ المُسلِمينَ منه ). [لسان الميزان لابن حجر، ٨ / ٤٠٢].
[11]Bishr al-Haafis glädje (arabiska):
وعن بشر بن الحارث أنه قال : «جاء موت هذا الذي يقال له المريسي وأنا في السوق، فلولا أن الموضع ليس موضع سجود لسجدت شكرا ، الحمد لله الذي أماته هكذا قولوا .» ( تاريخ بغداد : ٧ / ٧٠ ، تلبيس إبليس : فصل : أقوال مأثورة في ذم البدعة والمبتدعين ، ص ٢٤ )
[12] Ibn abi Du’aad var en vilseledd mu’tazili lärd. Han var en högt uppsatt domare hos ‘Abbasi kalifatet och han var huvudorsaken till att Imam Ahmad fängslades och torterades. Han dog år 240 H.
al-Dhahabi sa om honom: ”Jahmin, Ahmad ibn Hanbals fiende. Han var en person som spred [påståendet om] att Qur’anen är skapad.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 12/169]
al-Dhahabi sa även: ”Ibn Abi Du’aad motsatte sig Imam Ahmad och visade fiendskap gentemot honom under prövningen [som Ahmad utsattes för] och han brukade säga: ’Åh, de troendes ledare, avrätta honom. Han är vilseledd och han vilseleder andra’.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 12/170]
al-Dhahabis ord om Ibn abi Du’aad (arabiska):
قال الذهبي : الجهمي ، عدو أحمد بن حنبل. كان داعية إلى خلق القرآن ، [سير أعلام النبلاء، ١٢ / ١٦٩]
وقال أيضاً : وقد كان ابن أبي دواد يوم المحنة إلبا على الإمام أحمد يقول : يا أمير المؤمنين ، اقتله ، هو ضال مضل. [سير أعلام النبلاء، ١٢ / ١٧٠]
[13]Ahmad ibn Hanbals ord (arabiska):
قال الخلاَّل – رحمه الله – : وقيل للإمامِ أحمدَ بنِ حَنبلٍ: الرَّجُلُ يَفرَحُ بما يَنزِلُ بأصحابِ ابنِ أبي دُؤاد؛ عليه في ذلك إثمٌ؟ !قال : ومَن لا يَفرَحُ بهذا ؟ ( كتاب السنَّة , 5 / 121 )
[14] Ibn al-Naqibs glädje (arabiska):
وقال الخطيب البغدادي – رحمه الله – في ترجمة عبيد الله بن عبد الله بن الحسين أبو القاسم الحفَّاف المعروف بابن النقيب – : كتبتُ عنه ، وكان سماعه صحيحاً ، وكان شديداً في السنَّة ، وبلغني أنه جلس للتهنئة لما مات ابن المعلم شيخ الرافضة وقال : ما أبالي أي وقت مت بعد أن شاهدت موت ابن المعلم . ( تاريخ بغداد , 10 / 382 ) .
[15]Ibn Kathir om al-Hasan ibn Saafi ibn Bazdan al-Turki (arabiska):
قال ابن كثير – رحمه الله – فيمن توفي سنة 568 هـ – :الحسن بن صافي بن بزدن التركي ، كان من أكابر أمراء بغداد المتحكمين في الدولة ، ولكنه كان رافضيّاً خبيثاً متعصباً للروافض ، وكانوا في خفارته وجاهه ، حتى أراح الله المسلمين منه في هذه السنَة في ذي الحجة منها ، ودفن بداره ، ثم نقل إلى مقابر قريش ، فلله الحمد والمنَّة . وحين مات فرح أهل السنة بموته فرحاً شديداً ، وأظهروا الشكر لله ، فلا تجد أحداً منهم إلا يحمد الله . ( البداية والنهاية , ١٢ / ٣٣٨ )
”I början framstår han (al-Dajjal) som någon som påbjuder [det goda] och förbjuder [det onda], sedan påstår han att han är en profet och efter det påstår han att han är Allah och människornas herre, skapare och försörjare.
Och han bär på vissa tvivel [som han utsätter muslimerna för] och därför varnade profeten ﷺ för honom som exempelvis i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim [där han sa]: ”Det fanns inte en enda profet förutom att han varnade sitt folk för al-Dajjal och även jag varnar er för honom”.
Det återberättas även hos Abu Dawood att profeten ﷺ sa: ”Den som hör om al-Dajjal ska hålla sig borta från honom. Vid Den (dvs Allah) i vars hand min själ ligger, man kommer att anse sig själva vara troende men sedan slutar det med att man följer honom (dvs al-Dajjal)”.
Detta på grund av tvivlen som han kommer att komma med. Och tjänaren blir utsatt för prövningar såsom profeten ﷺ sa: ”Den som utsätter sig själv för fitna kommer att hamna i det”.
Och detta är ett tydligt bevis på att man ska hålla sig borta från fitna och tveksamheter (shubuhaat) och att man inte ska förlita sig endast på sin kunskap och sin tro (imaan) eftersom han kan bli svag när han stöter på andras tvivel [som de lägger fram].
Bland de som levde före oss fanns det vissa som ansåg det vara tillåtet att lyssna på innovatörerna och därför hamnade de i villfarelse. Många utav de avvikande människorna, under gamla tider och även på senare tid, avvek på grund av att de ansåg det vara tillåtet att sitta med vilseledda och avvikande människor och att ta kunskap från dem och lyssna på dem.
Detta är tillåtet för en grupp bland de lärda och för de som kan skydda sig mot deras tvivel och implementera hujjah (bevis) på dem så att Allah kanske vägleder dem”. [1]
[al-Liqaa’ al-Maftooh, del 11, Min. 07.35 – 8.25]
Shaykh al-’Alwaan sa även:
”Folk idag har tagit väldigt lätt på att lyssna på vilseledda shuyookh och titta på [deras] TV-kanaler och läsa från de vilseledda och de har ingen kunskap som kan skydda dem [från att falla för deras vilseledning och själva avvika]. Ändå läser de från vem som helst. Och Muhammad Ibn Sirin sa: ”Denna kunskap är en del av religionen, så var försiktig med vem du tar din religion ifrån”.” [2] [3]
[al-Liqaa’ al-Maftooh, del 17, Min. 29.10 – 29.30]
Översättarens fotnoter:
[1] قال الشيخ سليمان العلوان: وهو (أي الدجال) يظهر بمظهر الآمر والناهي في البداية، ثم يدعي النبوة، ثم يدعي الإلهية وأنه رب الناس وخالقهم ورازقهم.
وتكون له شبهات، ومن ثَمَّ حذر النبي صلى الله عليه وسلم منه، وفي الصحيحين: (ما من نبي إلا وقد أنذر أمته من الدجال وإني أنذركموه).
وعند أبي داود أن النبي صلى الله عليه وسلم قال: (من سمع بالدجال فلينأ عنه، فوالذي نفسي بيده إن الرجل ليحسب أنه مؤمن فيتَّبعه) وذلك لما يبعث به من الشبهات، والعبد يفتن كما قال النبي صلى الله عليه وسلم: (ومن يستشرف الفتن تستشرفه).
وهذا يعطي دلالة واضحة على أن على العبد يبتعد عن مواطن الفتن، وعن مواطن الشبهات، وألا يركن إلى مجرد علمه ومجرد إيمانه، فقد يضعف أمام شبه الآخرين.
ولذلك قد ترخص بعض من مضى بالسماع إلى أهل البدع، فكان له انحراف، وكثير من المنحرفين في القديم والحديث كان سبب وبداية انحرافهم هو الترخص بمجالسة أهل الضلال وأهل الانحراف والاستماع إلى علومهم وإلى كلامهم، وإنما هذا يرخص فيه لطائفة من أهل العلم والدين ومن له حصانة ليرد على شبههم وليقيم الحجة عليهم لعل الله أن يهديهم.
اللقاء المفتوح الحادي عشر لفضيلة الشيخ سليمان العلوان
[2] Ibn Sirins ord återberättas i förordet till Sahih Muslim.
[3] قال أيضاً: تساهل الناس اليوم جداً في الاستماع لشيوخ الضلال، ومشاهدة الفضائيات، والقراءة للمنحرفين والضالين، وهم ليس لديهم حصانة علمية، فيقرؤون لمن هب ودب! وقد قال الإمام محمد بن سيرين: (إن هذا العلم دين فانظروا عمن تأخذون دينكم!).
اللقاء المفتوح السابع عشر لفضيلة الشيخ سليمان العلوان
al-Khallāl (dog år 311 H.) sa: ”Yūsuf ibn Mūsa berättade till mig att han hörde Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad) säga: ’Īmān (tro) existerar inte utan handling’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 962] [1]
Abū al-Hārith sa: ”Jag frågade Abū ’Abdillāh Ahmad ibn Muhammad ibn Hanbal: ’Är man troende om man [endast] säger: Lā ilāha illa Allāh?’ Då sa han: ’Sådär var Īmān i början, sedan uppenbarades de obligatoriska handlingarna: bönen, allmosan (Zakāt), fastan under Ramadān och vallfärden (Hajj)’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 955] [2]
”Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad) sa: ’Jarīr ibn ’Abdillāh var en de sista bland Allāhs sändebuds följeslagare som blev muslim och han sa: ’Jag gav trohetsed till profeten ﷺ om att ge uppriktigt råd (nasīha)’ [3], så hur kan uppriktig rådgivning och blygsamhet (hayā’) [4] vara en del av Īmān, men inte fastan och bönen?!?’” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 1021] [5]
al-Khallāl sa: ”Harb ibn Ismā’īl al-Kirmānī sa till mig: ’Jag hörde Ahmad bli frågad: ’Vem är al-Murji’a?’ Då sa han: ’De som påstår att Īmān [endast] är tal’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 959] [6]
Det återberättas att Abū al-Hārith sa till Imām Ahmad: ”’Vad säger du om den som säger att Īmān [endast] är tal?’ Då sa han: ’Den som säger att Īmān [endast] är tal är en murji’.’ Sedan sa han (dvs Abū al-Hārith): ’Jag hörde Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad) bli frågad vad irjā’ är för något och då svarade han: ’Den som säger att Īmān [endast] är tal är en murji’ och sunnahn är att man säger: ’Īmān är tal och handling, den stiger och sjunker’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 964] [7]
Det återberättas att Abū Bakr al-Athram sa: ”Jag hörde när det sades till Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad): ’Vad säger du om Shabāba?’ Då svarade han: ’Shabāba var en kallare till irjā’’ [8]. Sedan sa han (dvs Imām Ahmad): ’Det sägs även att Shabāba yttrade vidrigare uttalanden än detta, som jag inte har hört någon annan yttra. Shabāba sa: ’Om han yttrar något så har han utfört en handling’. Han sa: ’Īmān består av tal och handling såsom de säger, så om han yttrar något så har han utfört en handling med sin kroppsdel, dvs med sin tunga. Han utförde alltså en handling med sin tunga när han talade’. Sedan sa Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad): ’Detta är ett vidrigt uttalande och jag har inte hört någon annan säga något sådant och det har inte nått mig heller’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 982] [9]
Alla återberättelser är autentiska enligt Dr. ’Atiyya al-Zahrānī, som har verifierat återberättelserna i Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl.
_____________
Översättarens fotnoter:
[1] Återberättelsen på arabiska:
وأخبرني يوسف بن موسی ، سمع أبا عبد الله يقول : ”الإيمان لا يكون إلَّا بعمل”. [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٦٢]
[2] Återberättelsen på arabiska:
أخبرني محمد بن أبي هارون ، ومحمد بن جعفر أن أبا الحارث حدثهم قال : سألت أبا عبد الله أحمد بن محمد بن حنبل قلت : إذا قال الرجل لا إله إلا الله فهو مؤمن ؟ قال : كذا كان بدء الإيمان ثم نزلت الفرائض الصلاة والزكاة وصوم رمضان وحج البيت . [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٥٥ – ”ذکر بدء الإيمان کيف کان ، والرد على المرجئة لأنه نزلت الفرائض بعد قول لا إله إلا الله”]
[3] Se: Sahīh Muslim, nr. 98 eller 107 beroende på upplagan.
[4] Profeten ﷺ sa: ”Īmān består av mer än sextio delar och blygsamhet är en del av Īmān”. [Sahīh al-Bukhārī, nr. 9]
عَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ ـ رضى الله عنه ـ عَنِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم قَالَ ” الإِيمَانُ بِضْعٌ وَسِتُّونَ شُعْبَةً، وَالْحَيَاءُ شُعْبَةٌ مِنَ الإِيمَانِ ”. [صحيح البخاري، ٩]
[5] Återberättelsen på arabiska:
وأخبرني عبد الملك بن عبد الحميد قال : قال أبو عبد الله (أي الإمام أحمد) : جریر بن عبد الله من أخر من أسلم من أصحاب رسول الله صلى الله عليه وسلم ويقول : بايعت النبي صلى الله عليه وسلم على النصح ، فيكون النصح والحياء من الإيمان ، ولا يكون الصوم والصلاة من الإيمان. [كتاب السنة للخلال, رقم ۱۰۲۱]
[6] Återberättelsen på arabiska:
أخبرني حرب بن إسماعيل الكرماني ، قال : سمعت أحمد وقيل له : المرجئة من هم ؟ قال : ”من زعم أن الإيمان قول”. [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٥٩]
[7] Återberättelsen på arabiska:
وأخبرني محمد بن أبي هارون ، ومحمد بن جعفر ، أن أبا الحارث حدثهم ، أنه قال لأبي عبد الله : فمن قال : الإيمان قول ؟ قال : ( من قال : الإيمان قول ، فهو مرجئ ) ، قال : وسئل أبو عبد الله وأنا أسمع عن الإرجاء ما هو ؟ قال : ( من قال : الإيمان قول ، فهو مرجئ والسنة فيه أن تقول : الإيمان قول وعمل يزيد وينقص . [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٦٤]
[8] Irjā’ är Murji’as troslära. De anser bland annat att handlingar inte är ett villkor för att räknas som muslim och att det räcker med att man uttalar trosbekännelsen. Ahl us-Sunnah anser däremot att Īmān består av tal, handlingar och trosuppfattning/avsikt och att dessa är villkor för att man ska räknas som muslim.
[9] Återberättelsen på arabiska:
أخبرنا محمد بن علي ، قال : ثنا أبو بكر الأثرم ، قال : سمعت أبا عبد الله ، وقيل له : شبابة ، أي شيء تقول فيه ؟ فقال : شبابة كان يدعو إلى الإرجاء ، قال : « وقد حكي عن شبابة قول أخبث من هذه الأقاويل ، ما سمعت أحداً عن مثله ، قال : قال شبابة : إذا قال فقد عمل ، قال : الإيمان قول وعمل كما يقولون : فإذا قال فقد عمل بجارحته أي : بلسانه ، فقد عمل بلسانه حين تكلم ، ثم قال أبو عبد الله : « هذا قول خبيث ، ما سمعت أحداً يقول به ، ولا بلغني ». [كتاب السنة للخلال, رقم ۹۸۲]
”De stora imamerna bland Salaf gjorde takfir på Jahmiyya som förnekar Allahs höghet över sin skapelse, som förnekar att Allah talar genom påståendet att koranen är skapad, som inte bekräftar egenskapen av barmhärtighet hos Allah och inte heller egenskapen av kärlek, och inte heller egenskapen av vrede och inte heller egenskapen av välbehag. Därför gör imamerna av Ahl us-Sunnah takfir på dem, såsom Ibn ul-Qayyim, må Allah vara barmhärtig över honom, påpekade i sin ‘Nuniyya’ där han sa:
’Femhundra lärda i olika länder nämnde deras kufr och Imam al-Lalaka’i återberättade detta från dem och före honom nämnde även al-Tabarani detta.’ (Slutciterat från Ibn ul-Qayyim)
Ahl us-Sunnah klargjorde detta såsom ni själv kan se i al-Lalaka’is bok ’Sharh Usul I’tiqad Ahl us-Sunnah wal-Jama’a’, i Ibn Battas bok ’al-Ibana’, i Imam al-Bukharis bok ’Khalq af’al al-’Ibad’, i al-Khallals bok ’as-Sunnah’, i al-Ajurris bok ’ash-Shari’a’ och i Shaykh ul-Islam Ibn Taymiyyas och Ibn ul-Qayyims böcker, må Allahs barmhärtighet vara över dem alla.”
[Sharh Kitab Tajrid al-Tawhid lil-Maqrizi, Föreläsning 4, min. 28.16 – 29.16]
”I vår tid finns det knappt några shi’a enligt den gamla definitionen [av shi’a] [1]. I vår tid finns det Zaydiyya [2] och de är många i Jemen, men de är Mu’tazila [3] när det kommer till [Allahs] namn och attribut, Zaydiyya när det kommer till Sahaaba (följeslagarna), Qubooriyya (gravdyrkare) när det kommer till Tawhid al-’Ibaada (Allahs enhet inom dyrkan) och de har avvikelser inom många frågor. Och det finns exempel på dem i vår tid….”.
Sedan säger shaykhen även:
”…. och de är vilseledda inom alla frågor. När det kommer till Tawhid al-’Ibaada så ger dem seger till Shirk och Mushrikin och försvarar gravdyrkarna och idoldyrkarna. När det kommer till Tawhid inom [Allahs] namn och attribut så är de Mu’tazila. När det kommer till frågor inom Imaan och Din så är de Murji’a. När det kommer till Sahaaba så är de en blandning av Rafidha och Zaydiyya.” [4]
Översättarens fotnoter:
[1] Shi’a enligt de tidiga lärdas definition är de som ansåg att ’Ali hade mer rätt till kalifatet än ’Othman eller även mer rätt än Abu Bakr och ’Omar. Eller de som ansåg att ’Ali var bättre än ’Othman, utan att anse att ’Ali hade mer rätt till kalifatet än någon av de tre första kaliferna (må Allah vara nöjd med dem alla). Det som dessa shi’a hade gemensamt var att de inte talade illa om Abu Bakr och ’Omar, till skillnad från dagens shi’a Rafidha.
[2] Zaydiyya är en sekt inom shi’ismen som inte är lika extrem och vilseledd som Shi’a Rafidha som finns i länder som bland annat Irak, Iran och Libanon.
[3] Mu’tazila är en vilseledd sekt som bland annat anser att den som begår en stor synd utan att göra tawba befinner sig i en nivå mellan islam och kufr (otro). Dvs att han varken är troende eller icke-troende, men att han straffas i helvetet för evigt i nästkommande liv. De anser även att Qur’anen är skapad och de förnekar Allahs attribut.
SALAF NU 