”Vem har endast rätt till att göra takfīr på en specifik person? Och är det tillåtet för en vanlig person (dvs lekman) att göra specifik takfīr på en person som har hamnat i klar och tydlig otro (kufr) om han känner till reglerna för takfīr och dess legitima hinder (mawāni’)? Eller säger vi till honom: ’nej, gör inte det och lämna detta till domaren [i en islamisk domstol], eller muftin eller den lärde med följare?’.”
Shaykhen svarade:
”Precis som du nämnde så är det tillåtet för den vanlige personen som känner till reglerna för takfīr och dess legitima hinder att göra takfīr och detta är vad man har gjort ända sedan profetens ﷺ tid och fram till vår nuvarande tid.
Däremot är det inte tillåtet för den som inte har kunskap om detta (dvs takfīrs regler och hinder) på grund av hadīthen: ’När någon säger ’åh kāfir’ till sin broder, så har en av dem hamnat i det.’ [1]
Och takfīr är inte något exklusivt för domaren, eller muftin eller den lärde med följare. Detta är fel.” [2]
[200 Q & A i Muntada al-Salafiyyūn, fråga nr. 61]
Även Shaykh Nāsir al-Fahd svarade på denna missuppfattning och sa:
”Alla som har kunskap inom ett [specifikt] ämne får döma i det [ämnet], även om man bara är en lekman. Ett exempel på det är att den som vet att den som inte ber är kāfir, har rätt till att göra takfīr om han ser en person som inte ber. Ett annat exempel är den som hör någon göra narr av religionen och liknande.” [3] [Dawābit al-Takfīr]
___________
Översättarens fotnoter:
[1] Shaykh ’Alī al-Khudayr förklarade innebörden av denna hadīth och sa: ”Detta betyder inte att den som säger ‘åh kāfir’ till sin bror har begått kufr (otro) som tar en ut ur religionen. Nej, detta är fel. Det är inte detta som är betydelsen av texterna (d.v.s. hadītherna). Det har nämnts av al-Nawawī, Abdullāh Abā Butayn och andra lärda att detta tillhör hadītherna om wa’īd (d.v.s. Allāhs hot om ett straff i det nästkommande livet). Så den som säger ‘åh kāfir’ till en muslim som inte har begått en handling av kufr, för honom finns det en allvarlig och stor wa’īd. Men detta betyder inte att han har lämnat religionen”.
[Sharh Kitāb al-Haqāiq fī al-Tawhīd, Lektion #12, Min. 1.20.35- 1.22.20]
[2] Ni kan läsa Shaykh al-Khudayrs fatwa på arabiska om ni klickar på länken nedan:
وكل من لديه علم بمسألة فله أن يحكم فيها، حتى لو كان من العامة، وذلك مثل الذي يعلم أن تارك الصلاة كافر ثم يرى من لا يصلي فله أن يكفره، ومثل الذي يسمع من يستهزيء بالدين، ونحو ذلك.
Han säger; ”Religion som ej kan hantera KRITIK, Ifrågasättande och intellektuellt tänkande är inte en religion VÄRD ATT FÖLJA. ISLAM ÄR INGET UNDANTAG..
Jag: Enligt honom ska Islam och andra religioner kunna kritiseras och ifrågasättas, men inte han. När muslimer respektfullt ställer objektiva frågor som han inte vill besvara (har inga svar på) och som han upplever som kritik och påhopp, brukar han besvara med att; blockera, håna och förminska. Varför kan han inte besvara enkla och ”känsliga” frågor om han nu är så säker och trygg i sig själv? Verkar som att han lider av Gudskomplex. Gud ska kunna ifrågasättas, men inte han!
Att icke troende kritiserar Islam är inget som förvånar. De är trots allt icke troende av en anledning, men vem ska Islam kunna kritiseras av? Honom, eller andra muslimer?
Det är enkelt. Om man inte vill vara muslim behöver man inte vara det, men man räknas inte som troende om man tvivlar på eller kritiserar Islam som muslim. Det vet både han, och nästan alla muslimer väldigt väl. Vad är det som döljer sig bakom hans vilja och rättighet att kunna kritisera Islam? – Avsky mot Islam och muslimer.
Han säger; ”VI MUSLIMER MÅSTE BÖRJA STÄRKA VÅR TRO GENOM ATT SÄTTA DEN PÅ PROV. DET ÄR MÄNSKLIGT ATT TVEKA. Tvekandemekanismen finns där av en anledning..
Jag: Han vill ”stärka” sin tro genom att tvivla och sätta Islam och Allah på prov. Han verkar inte ha koll på att det är Allah som prövar människor, inte tvärtom.
Allah ta’la säger: ”Ingen kan ställa Honom till svars för Hans handlande, men människor skall stå till svars [för sina handlingar].” (al-Anbiya, 23)
قال تعالى: لَا يُسْأَلُ عَمَّا يَفْعَلُ وَهُمْ يُسْأَلُونَ. [الأنبياء: 23]
Det är naturligt att man inte kan och förstår sig på allt, men att ha tvivel om Allah och Hans makt (vad Anas vill att muslimer ska göra) innebär att man hamnar i otro.
Tvivel kring Allahs existens eller makt leder till otro (Kufr-Shakk).
Allah ta’la säger: ”[Med sitt övermodiga skryt] hade han redan vållat sig själv skada, men så gick han runt [med sin vän] i vingården och fortsatte: ”Jag tror inte att denna [vingård] någonsin kommer att förtorka; INTE HELLER TROR JAG ATT DEN YTTERSTA STUNDEN KOMMER, MEN OM DEN KOMMER [Tvivel] också jag förs inför min Herre, skall jag säkert få något ännu bättre i dess ställe!” Samtalet fortgick och vännen sade: ”FÖRNEKAR DU Honom som har skapat dig av jord, därefter av en droppe [säd] och till sist format dig till en människa? (al-Kahf, 35-37)
Allah ta’la säger: ”Riktiga troende är de som tror på Allah, Hans Sändebud, och som INTE HYSER TVIVEL OM TRON och kämpar för Allahs sak med sina ägodelar och med livet som insats – dessa är de som är uppriktiga [i sin bekännelse av tron].” (al-Hujuraat, 15)
Abu Hurayrah återberättar att Allahs Sändebud (ﷺ) vid ett tillfälle sade; ”Jag vittnar om att det inte finns någon Gud utom Allah, och att jag är Hans Budbärare. Den tjänare som möter Allah med dessa två (Trosbekännelsen) utan att tvivla, kommer att inträda Paradiset.” (Muslim, 27)
Ibn al-Qayyim säger; ”Den stora formen av otro (Kufr al-Akbar) är av fem sorter; förnekelse, högmod och stolthet med att man erkänner sanningen*, likgiltighet, tvivel och hyckleri.” (Maadarij as-Saalikin, 1/346)
*Tro på att Islam är sanning men vägran att underkasta sig och följa på grund av högmod, precis som Iblis gjorde.
قال ابن القيم: ”وأما الكفر الأكبر، فخمسة أنواع: كفر تكذيب، وكفر استكبار وإباء مع التصديق، وكفر إعراض، وكفر شك، وكفر نفاق.” مدارج السالكين (1/346)
Hans lögn och förtal mot Profeten Ibrahim ‘alayhi salam.
Han citerar följande vers och kommenterar därefter;
”Koranen berättar om en Profeternas fader, Abraham, och säger: [Minns också] Abraham som sade: ”Herre! Visa mig hur Du återuppväcker de döda.” [Gud] frågade: ”Tror du då inte?” [Abraham] svarade: ”Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro.”
..Tvekar att någon av oss har en starkare tro än Abraham. Han är ett sändebud. Trots detta ber Abraham Gud att visa (BEVISA) hur Gud återupplivar döda. Argumentet är att han vill känna ro. HAN VILL INTE HA DESSA TVEKSAMHETER.
Jag: Anas påstår och ljuger om att Ibrahim tvivlade på Allah, och att Allah var ”tvungen” att visa och BEVISA Sin makt för Ibrahim! Vad är det Allah ska behöva bevisa för människor? Han är inte beroende av oss. Vi är i behov av Honom.
Allah ta’la säger: ”Och Musa sade: ”Om ni och alla på denna jord förnekar Honom, skall ni tänka på att Allah är Sig själv nog [oberoende av skapelsen], och att allt lov och pris tillhör Honom.” ( Ibrahim, 8 )
När han säger, ”Han (Ibrahim) vill inte ha dessa tveksamheter”, så låter det mer troligt att han pratar om sig själv med tanke på det som hänt på sistone, inte Ibrahim. Han försöker dölja sina egna tvivel genom att förtala Profeten Ibrahim. Vilka ”tveksamheter” hade Ibrahim – att Allah inte finns, eller att Han inte är allsmäktig? Att påstå att Allah inte är allsmäktig, eller tvivla, är lika med att tro att Han inte finns. En Gud som inte är allsmäktig kan inte vara Gud.
Allah ta’la säger; ”Och när Ibrahim sade: ”Herre! Visa mig HUR Du återuppväcker dem döda.” [Allah] frågade: ”Tror du inte?” [Ibrahim] svarade: ”Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro.. (al-Baqarah, 260)
1- Ibrahim ‘alayhi salam säger ”HUR”, inte, ”Är Du kapabel”, eller ”Har Du makt att kunna göra det”. Ibrahim vet om att Allah kan, och att Han är allsmäktig. Han frågar av nyfikenhet och för att stärka sitt band till Allah ännu mer. Ibrahim frågar inte för att han tvivlar.
2- Allahs fråga till Ibrahim, ”Tror du inte”, Allah vet om att Ibrahim är stadig i sin tro, men Han väljer att testa Ibrahim. Tänk på det jag sa tidigare, Allah testar människor och Profeter, inte tvärtom. Enligt Anas ska människor testa Skaparen genom att tvivla och Gud har en ”skyldighet” att bevisa sin makt.
3- Ibrahim ‘alayhi salam bekräftar sin tro genom att säga; ”Jo, jag tror”, men Anas påstår att Ibrahim hade sina tvivel om Allah.
Allah ta’la säger: ”Har du inte hört om den man som tvistade med Ibrahim om hans Herre? Allah hade skänkt honom kunglig makt. Och Ibrahim sade: ”MIN HERRE ÄR DEN SOM SKÄNKER LIV OCH SKÄNKER DÖD.. (al-Baqarah, 258)
Versen visar tydligt att Ibrahim vet och är övertygad om att Allah skänker liv och död.
Ibn Hazm säger: ”Den som påstår att al-Khalil (Ibrahim) – ‘Alayhi salam – tvivlade, anklagar honom för otro, och den som anser att någon Profet har begått otro är själv otrogen.” (al-Fisal fi al-Milal wa al-Ahwa’i wa an-Nihal, 18/4)
قال ابن حزم: ”ومن نسب إلى الخليل – عليه السلام – الشك فقد نسب إليه الكفر، ومن كفر نبيا فقد كفر.” (الفصل في الملل و الأهواء والنحل، 4 /18)
Ibn Taymiyyah säger: ”Många (lärda) från Ahli Sunnah anser att Profeter inte kan hamna i otro, även innan de får sitt Budskap. Detta anser; al-Anbari, az-Zujaaj, Ibn ‘Atiyyah, Ibn al-Jawzi och al-Bagawi.
al-Bagawi säger: ”Ahlul al-Usoul (lärda) anser att Profeter är troende innan de får sitt Budskap.” (Tafsir ayaat ashkalat ‘ala kathir min al-‘Ulama’, 181/1)
قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله: ”وكثير من أهل السنة يقولون: إن الأنبياء معصومون من الكفر قبل النبوة، كما قال ذلك ابن الأنباري والزجاج وابن عطية وابن الجوزي والبغوي. قال البغوي: وأهل الأصول على أن الأنبياء كانوا مؤمنين قبل الوحي.” (تفسير آيات أشكلت على كثير من العلماء, 1/ 181)
Lärda är enade kring att Profeter inte kan; hamna i otro, hyckleri, tvivel, begå skamlösa handlingar (ljuga, stjäla, bedra, begå otukt), begå misstag när det kommer till att förmedla Budskap, och allmänt begå stora synder.
Lärda hävdar att Profeter är skyddade mot att hamna i otro innan de får sitt Budskap, medan Anas påstår att Ibrahim tvivlade när han hade fått sitt Budskap, och när han var som stadigast i tron! Det är uppenbart att Anas vill få muslimer att ”stärka” sin tro genom att tvivla, för att på så sätt kunna finna ”Gud” (begå otro).
Ibrahims dygder och status hos Allah.
Allah ta’la säger: ”Redan som liten gav Vi Ibrahim vägledning och vi visste att han var [värdig Våra gåvor].” (al-Anbiya, 51)
Mujahid säger: ”Allah gav honom vägledning som liten.” (Tafsir at-Tabari)
عن مجاهد ( آتَيْنَا إِبْرَاهِيمَ رُشْدَهُ مِنْ قَبْلُ) قال: هداه صغيرا. [تفسير الطبري]
Allah ta’la säger: ”Vem uppfyller religionens krav bättre än den som i allt underordnar sig Allahs vilja, som gör det goda och det rätta, och som följer Ibrahims rena, ursprungliga tro? – Ibrahim som Allah utvalde till Sin nära och förtrogna vän.” (an-Nisa’a, 125)
Allah ta’la säger: ”Ibrahim [ensam] var som en hel nation som underkastade sig Allah som monoteist – han som inte satte någon vid Allahs sida. Han var alltid tacksam mot [Allah] för Hans välsignelser, Han som hade utvalt honom och lett honom till den raka vägen. Och Vi skänkte honom det goda i denna värld, och i det nästkommande är hans plats bland de rättfärdiga. Och Vi uppenbarade för dig [Muhammad] att du ska följa Ibrahim i hans rena och ursprungliga lära [Monoteism], han som inte avgudade [andra än Allah] i sin dyrkan.” (an-Nahl, 120-123)
Anas ibn Malik återberättar att en man kom till Allahs Sändebud (ﷺ) och ropade; ”Du är den bästa skapelsen”. Profeten (ﷺ) svarade; ”Det är Ibrahim [som är den bästa skapelsen].” (Muslim, 2369)
Efter tjugo år av ”kunskapssökande” och ”massvis av studier” med lärda, påstår Anas att Profeten Ibrahim hade sina tvivel om Allah. Pinsamt!
Han säger; ”OM MAN INTE TVEKAR KAN MAN INTE KOMMA FRAM TILL TRON. Det är först när man TVEKAR, undrar, frågar och söker svar som man KOMMER FRAM TILL TRON PÅ GUD, eller inte. Att ha tankar och funderingar kring GUDS EXISTENS är alltså naturligt. Skräms inte av dessa tankar. Omfamna dem och gör din resa. Och du som orkar läsa allt detta.”
Jag: Hur kommer man fram till Gud tvekandes på Gud? Man kommer fram till Gud när man är övertygad, inte om man tvekar. Att man undrar och ställer frågor är naturligt. Man kan tveka och ifrågasätta innan man antar en trosuppfattning, men man kan inte kalla sig för troende och samtidigt tvivla.
Det råder dock inga tvivel om att Anas är Dajjal (charlatan/lögnare) och en kallare till Helvetets portar. Hans villfarelser och lögner om Islam är många, och är numera kända för allt fler. Hans arrogans, storhetsvansinne, självbelåtenhet, jakt på bekräftelse och uppmärksamhet, är några av flera skäl till varför han hamnat där han är idag.
Madaakhila och Jaamiyya påstår att det inte är kufr akbar (större otro) att alliera sig med kuffar mot muslimer så länge man inte gör det med avsikten att förstöra islam eller på grund av kärlek till kuffars religion och liknande. De anser till och med att det är Khawaridj och Takfiris som anser motsatsen.
I och med att de påstår att de har samma ‘aqida som Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab, så tycker jag därför att vi ska läsa vad Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab har sagt om detta.
Muhammad Ibn ’Abdil-Wahhab sa:
”Låt oss [för argumentationens skull] säga att ash-Shaams [1] meningsskiljaktigheter med Ali [Ibn Abi Taalib] motiverade dem (dvs ash-Shaam) till att alliera sig med dem [2] och att komma på ursäkter åt dem och strida på deras sida om de [3] vägrade [den islamiska domen]. Kan du då föreställa dig att någon av följeslagarna hade tvivlat på otron (kufr) av de (dvs ash-Shaam) som gick över till dem [4], även om de visade att de tar avstånd från deras trosuppfattning och att de endast gick över till dem och förfinade deras metodologi för att kunna hämnas på ’Othmaans mördare? [5]Du bör därför fundera djupt över denna fråga, eftersom detta endast förblir en tveksamhet för den som Allah vill utsätta för prövning (fitna).” [6]
[al-Durar al-Saniyya, 10/79-80, Taarikh Najd, s. 338]
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs följeslagaren Mu’aawiya Ibn Abi Sufyaan och de som var med honom.
[2] Dvs gruppen som Ali Ibn Abi Taalib brände till döds när de vägrade sluta säga att Ali är Allah.
[3] Dvs gruppen som dyrkade Ali.
[4]Dvs gruppen som dyrkade Ali.
[5]Konflikten mellan Ali Ibn Abi Taalib och Mu’aawiya (dvs ash-Shaam) inträffade efter att Khalifan Othmaan Ibn ’Affaan blev mördad och Ali blev därefter den nya Khalifan. Mu’aawiya och de som var med honom ville hämnas direkt på mördarna, men Ali ville avvakta lite. Då inträffade konflikten mellan dessa två läger.
[6] Vi ser att shaykhen säger att Mu’awiya hade begått kufr om han allierade sig med dessa shi’a mushrikoon mot ‘Ali även om de gjorde det endast för att hämnas ‘Othmans död utan att göra det på grund av kärlek till kufr eller kuffar eller liknande. Han säger även att sahaba inte hade tvekat på att göra takfir på honom och att de som säger annat har blivit utsatta för fitna d v s att de är på fel väg.
Anas Khalifa spred en stor lögn (oavsett om det var avsiktligt eller inte) i en av sina live-sändningar om varför han lämnade salafismen (del 3, min 41.15).
Han påstod nämligen att Ibn Taymiyya i sin bok ”Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm” tillät firandet av icke-muslimers högtider om man befinner sig i icke-muslimska länder.
Jag kommer först börja med att visa Ibn Taymiyyas citat som Anas syftar på och sedan kommer jag också att visa vad Ibn Taymiyya har sagt gällande firandet av icke-muslimers högtider eller att man deltar i dem på något sätt.
Nedan har vi citatet som Anas felaktigt försökte citera:
Ibn Taymiyya sa: ”Om en muslim befinner sig i Dār ul-Harb [1] eller Dār ul-Kufr [2] som inte är Dār Harb så är han inte befalld att urskilja sig [från icke-muslimerna] i sitt yttre utseende på grund av skadan som kan inträffa i och med detta. Ibland kan det till och med vara rekommenderat eller obligatoriskt för honom att se ut som dem i deras yttre utseende om det finns en religiös nytta i detta, som exempelvis att kalla dem till religionen och liknande goda ändamål. Men i de islamiska länderna där Allāh har gett ära till Sin religion och förödmjukat de icke-troende och tvingat dem att betala jizya (skyddsskatten), så måste man urskilja sig från dem”. [3] [Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm, 1/471-472]
Ni ser alltså att Ibn Taymiyya inte nämnde något om att fira icke-muslimers högtider och att det enda han nämnde var att man inte behöver urskilja sig från icke-muslimer när det kommer till utseende om man befinner sig i icke-muslimska länder och det finns en nytta med det och även risk för att utsättas för skada.
Nedan har vi Ibn Taymiyyas åsikt om domen på att fira icke-muslimers högtider:
Ibn Taymiyya sa: ”Det är inte tillåtet för muslimerna att efterlikna dem i något som är unikt för deras högtider, vare sig när det kommer till mat, klädsel, tvättning, tända ljus, avstå från vardagliga sysslor eller i dyrkan etc. Det är inte heller tillåtet att anordna festmåltider, utbyta gåvor eller sälja saker som hjälper dem i det (dvs i firandet av deras högtider). Inte heller är det tillåtet att låta barnen och andra delta i lekarna som leks under dessa högtider eller att sätta upp utsmyckningar/dekorationer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/329]
Ibn Taymiyya säger sedan något intressant typ 4-5 rader längre ner i texten:
”Det finns ingen oenighet bland de lärda gällande utförandet av dessa ovannämnda handlingar och en grupp bland de lärda ansåg till och med att den som utför dessa handlingar har begått KUFR (otro) eftersom dessa handlingar innebär glorifiering av kufr ritualer”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/330]
Fatwan från Majmū’ al-Fatāwa kan ni se på arabiska i de bifogade bilderna längst ner. [4]
Vi ser alltså att Ibn Taymiyya sa att det INTE är tillåtet att fira icke-muslimers högtider och att vissa lärda till och med ansåg det vara kufr!
________
Översättarens fotnoter:
[1] Dār Harb = Ett icke-muslimskt land som inte har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför vara ett fiendeland i ett krigstillstånd med muslimerna även om det inte pågår något krig mellan dem för tillfället.
[2]Dār Kufr = Ett icke-muslimskt land som till skillnad från Dār ul-Harb har ingått i något avtal med det islamiska kalifatet eller den islamiska staten och anses därför inte befinna sig i ett krigstillstånd med muslimerna.
[3]
قال شيخ الإسلام ابن تيمية رحمه الله :
” لو أن المسلم بدار حرب ، أو دار كفر غير حرب ؛ لم يكن مأمورا بالمخالفة لهم في الهدي الظاهر ، لما عليه في ذلك من الضرر .
بل قد يستحب للرجل ، أو يجب عليه ، أن يشاركهم أحيانا في هديهم الظاهر إذا كان في ذلك مصلحة دينية : من دعوتهم إلى الدين ، ونحو ذلك من المقاصد الصالحة .
فأما في دار الإسلام والهجرة ، التي أعز الله فيها دينه ، وجعل على الكافرين بها الصغار والجزية ، ففيها شرعت المخالفة ” انتهى من ” اقتضاء الصراط المستقيم ” (١ / ٤٧١-٤٧٢).
”TROENDE! Minns att Allah visade er Sin nåd när [fiendens] styrkor ryckte fram mot er och Vi sände en [isande] vind mot dem och [himmelska] härskaror som ni inte kunde se. Men Allah såg vad ni gjorde.” [Surat al-Ahzaab, vers 9]
Allah عزّ وجلّ sa även till profeten Moosa (frid vare över honom):
فَلَا تَأْسَ عَلَى الْقَوْمِ الْفَاسِقِينَ
( سورة المائدة ، أية ٢٦ )
”men sörj inte över sådana trotsiga syndare.” [Surat al-Maa’ida, vers 26]
Abu Qatada ibn Rib’iy al-Ansari sa att en begravningsprocession (janaaza) passerade förbi Allahssändebud ﷺ och att han då sa: ”Han är lättad och slipper och man är lättad över att slippa honom”. Då sa de (dvs följeslagarna): ”Åh Allahs sändebud, vad menar du med: ’Han är lättad och slipper och man är lättad över att slippa honom’?” Då sa han: ”Den troende tjänaren är lättad över att slippa det världsliga livets problem och svårigheter och komma till Allahs barmhärtighet. När det däremot kommer till den onda tjänaren, så slipper människorna, länderna, träden och djuren honom.” [1] [Sahih al-Bukhari, kapitel 81: al-Riqaaq, hadith 6512]
Denna hadith finns även i Sunan al-Nasaa’i och al-Nasaa’i namngav kapitlet: ”Kapitel: Att slippa kuffar” باب الاِسْتِرَاحَةِ مِنَ الْكُفَّارِ ) ). [Hadith 1931, kapitel 21:49]
Ibn ul-Qayyim (691-751 H.) sa: ”Och Abu Bakr al-Siddiq gick ner i sujood när han fick höra att Musaylama al-Kadhaab (den falske profeten) hade blivit dödad.”[2][Zaad al-Ma’aad, 3/511]
I Musannaf ’Abd al-Razzaq (nr. 5777) står det: ”Abu ’Awn sa: ‘Abu Bakr gick ner i sujood när han fick nyheten om att man hade erövrat al-Yamaama’.” [3]
Musaylama al-Kadhaab levde i al-Yamaama.
Ibn Taymiyya (661-728 H.) sa: ”De troendes ledare, ’Ali ibn abi Talib, må Allah vara nöjd med honom, stred mot Khawaridj och då nämnde han Allahs sändebuds sunnah där det nämns att man ska strida mot dem. Han blev glad när de dödades och han gick ner i sujood av tacksamhet till Allah när han såg att deras fader Dhul Thadiyya var död.” [4][Majmoo’ al-Fataawa, 20/395]
Återberättelsen som Ibn Taymiyya syftar på finns bland annat i ”Ta’dhim Qadr al-Salaat” av Muhammad ibn Nasr al-Marwazi (nr. 246 och 247) och ”Musannaf ibn abi Shayba”, 15/317-319.
I ”Sahih Muslim” (hadith nr. 1066) står det: ”’Ali sa: ’Leta rätt på den lemlästade mannen’. De letade men kunde inte hitta honom. ’Ali, må Allah vara nöjd med honom, ställde sig då upp och gick tills han kom fram till ett antal människor som hade blivit dödade och som låg ovanpå varandra. Då sa han: ’Kolla igenom varenda en av dem’. Då hittade de honom vid marken och då sa han: ’Allahu akbar (Allah är störst). Allah har talat sanning och Hans sändebud ﷺ förmedlade det’.” [5]
Hammaad ibn abi Salama sa: ”Jag förmedlade de goda nyheterna om al-Hajjaajs[6]död till Ibrahim [al-Nakha’i] (dog år 96 H.) och då gick han ner i sujood och jag såg honom gråta av glädje.” [7] [Tabaqaat ibn Sa’d, 6/240, Siyar A’laam al-Nubalaa’, 4/514]
Salama ibn Shabib sa: ”Jag befann mig hos ’Abd ul-Razzaq [al-San’ani] (126-211 H.) när vi fick höra att ’Abd ul-Majid [8]hade dött. Då sa han (dvs ’Abd ul-Razzaq): ’Alhamdulillah (prisad vare Allah) som fick Muhammads nation att slippa ’Abd ul-Majid.”[9] [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 9/435]
När ’Abd ul-Rahman ibn Mahdi (135-198 H.) fick nyheten om den vilseledde Wahb al-Qurashis död så sa han: ”Alhamdulillah (prisad vare Allah) som fick muslimerna att slippa honom”. [10] [Lisaan ul-Mizaan av Ibn Hajar, 8/402]
Det återberättas att Bishr al-Haafi ibn al-Harith (152-227 H.) sa: ”Dödsnyheten om han som kallas för ‘al-Marisi’ kom medan jag var ute i marknaden och om det inte vore för att detta inte är en plats där man går ner i sujood så hade jag gått ner i sujood av tacksamhet. Alhamdulillah (prisad vare Allah) som tog hans liv. Det är såhär ni ska säga.” [11]
[Talbis Iblis av Ibn al-Jawzi: Kapitel: ”Återberättade uttalanden gällande den negativa kritiken av innovationer och innovatörerna”, s.24. Återberättelsen nämns även [men med några få ords skillnad] i Tarikh Baghdad av al-Khatib al-Baghdadi, 7/544 och Lisaan ul-Mizaan av Ibn Hajar, 2/308.]
Det sades till Imam Ahmad ibn Hanbal (164-241 H.): ”Syndar man om man gläds åt det som händer Ibn abi Du’aads [12] följare?’ Han svarade: ’Vem gläds inte åt detta?’.” [13] [Kitab al-Sunnah av al-Khallaal, 5/121]
al-Khatib al-Baghdadi (392-463 H.) sa i sin biografi av ’Ubaydullah Ibn ’Abdillah al-Husayn Abu al-Qasim al-Haffaaf som är känd som Ibn al-Naqib (305-405 H.): ”Jag skrev ner [återberättelser] från honom och han var pålitlig och även strikt i följandet av sunnahn. Jag fick höra att han tog emot folk för gratulationer när rafidhas shaykh, Ibn ul-Mu’allim, dog och sa: ’Efter att ha bevittnat Ibn ul-Mu’allims död så bryr jag mig inte längre om när jag dör’.” [14] [Tarikh Baghdad, 10/382. Berättelsen nämns även av Ibn Kathir i al-Bidaaya wan-Nihaaya, 12/20]
Ibn Kathir (700-774 H.) sa om al-Hasan ibn Saafi ibn Bazdan al-Turki (dog år 568 H.): ”Han var en av Baghdads högsta ledare som styrde och ställde inom staten, men han var en vidrig rafidhi och hade fanatism gentemot rafidha och de var under hans beskydd tills Allah fick muslimerna att slippa honom detta år under Dhul Hijjah och han begravdes i sitt hem och flyttades senare till Qurayshs gravplats. Prisad vare Allah och all nåd kommer från Honom (lillah il-hamd wal-minna). När han dog blev Ahl us-Sunnah extremt glada och de visade sin tacksamhet till Allah och man såg inte någon av dem förutom att han prisade och tackade Allah.” [15] [al-Bidaaya wan-Nihaaya, 12/338]
____________________
Översättarens fotnoter:
[1]Hadithen (arabiska):
عَنْ أَبِي قَتَادَةَ بْنِ رِبْعِيٍّ الأَنْصَارِيِّ، أَنَّهُ كَانَ يُحَدِّثُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مُرَّ عَلَيْهِ بِجِنَازَةٍ فَقَالَ ” مُسْتَرِيحٌ، وَمُسْتَرَاحٌ مِنْهُ ”. قَالُوا يَا رَسُولَ اللَّهِ مَا الْمُسْتَرِيحُ وَالْمُسْتَرَاحُ مِنْهُ قَالَ ” الْعَبْدُ الْمُؤْمِنُ يَسْتَرِيحُ مِنْ نَصَبِ الدُّنْيَا وَأَذَاهَا إِلَى رَحْمَةِ اللَّهِ، وَالْعَبْدُ الْفَاجِرُ يَسْتَرِيحُ مِنْهُ الْعِبَادُ وَالْبِلاَدُ وَالشَّجَرُ وَالدَّوَابُّ ”. ( صحيح البخاري: (٨١) كتاب الرقاق، (٤٢) باب سَكَرَاتِ الْمَوْتِ, حديث رقم ٦٥١٢ )
[2] Ibn ul-Qayyims ord om Abu Bakrs glädje (arabiska):
[3] Återberättelsen om Abu Bakr i Musannaf ‘Abd al-Razzaq (arabiska):
عَبْدُ الرَّزَّاقِ ، عَنِ الثَّوْرِيِّ ، عَنْ أَبِي سَلَمَةَ ، عَنْ أَبِي عَوْنٍ قَالَ : سَجَدَ أَبُو بَكْرٍ حِينَ جَاءَهُ فَتْحُ الْيَمَامَةِ . ( مصنف عبد الرزاق , رقم ٥٧٧٧ , كتاب صلاة العيدين , باب سجود الرجل شكرا )
[4] Ibn Taymiyyas ord om ‘Alis glädje (arabiska):
قال شيخ الإسلام ابن تيمية – رحمه الله – : وقاتل أمير المؤمنين علي بن أبى طالب رضي الله عنه الخوارجَ ، وذكر فيهم سنَّة رسول الله المتضمنة لقتالهم ، وفرح بقتلهم ، وسجد لله شكراً لما رأى أباهم مقتولاً وهو ذو الثُّدَيَّة . ( مجموع الفتاوى , 20 / 395 )
[5] Återberättelsen om ’Ali i Sahih Muslim (arabiska):
فَقَالَ عَلِيٌّ رضى الله عنه الْتَمِسُوا فِيهِمُ الْمُخْدَجَ . فَالْتَمَسُوهُ فَلَمْ يَجِدُوهُ فَقَامَ عَلِيٌّ – رضى الله عنه – بِنَفْسِهِ حَتَّى أَتَى نَاسًا قَدْ قُتِلَ بَعْضُهُمْ عَلَى بَعْضٍ قَالَ أَخِّرُوهُمْ . فَوَجَدُوهُ مِمَّا يَلِي الأَرْضَ فَكَبَّرَ ثُمَّ قَالَ صَدَقَ اللَّهُ وَبَلَّغَ رَسُولُهُ ( صحيح مسلم ، رقم الحديث ١٠٦٦ )
[6] al-Hajjaaj ibn Yusuf al-Thaqafi var en minister i Irak inom ‘Abbasi kalifatet och han var en tyrann som bland annat dödade följeslagaren ’Abdullah ibn al-Zubayr och den store lärde taabi’in Sa’id ibn Jubayr som var elev hos Ibn ’Abbas. De lärda under hans tid var oeniga gällande om han var muslim eller murtadd kafir.
al-Dhahabi (673-748 H.) sa: ”Allah förstörde honom (dvs tog hans liv) under Ramadan, år 95 [H.] då han var en gammal man. Han var en förtryckare, en tyrann, en naasibi [*], lömsk och en man som spillde mycket blod.”
Lite längre ner i samma stycke sa al-Dhahabi även: ”Vi talar därför illa om honom och vi älskar inte honom. Vi hatar honom för Allahs skull och det är bland det starkaste bandet av tro.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 4/342, Kapitlet om al-Hajjaaj]
[*] En naasibi är en person som ogillar följeslagaren ’Ali ibn abi Talib och hans barn och ättlingar eller förminskar ’Alis dygd, som en motreaktion av shi’as extremism i deras påstådda kärlek till profetens ﷺ hushåll (Ahl ul-Bayt).
[8] Denne ’Abd ul-Majid är Ibn ’Abd ul-’Aziz ibn abi Rawwaad och han var en av ledarfigurerna inom sekten al-Murji’a.
[9]‘Abd ul-Razzaq al-San’anis glädje (arabiska):
قال سَلَمةُ بنُ شَبيبٍ : كنتُ عند عبد الرَّزَّاقِ- يعني الصَّنعانيَّ – ، فجاءَنا موتُ عبد المجيدِ، فقال : الحمدُ للهِ الذي أراحَ أُمَّةَ محمَّدٍ مِن عَبدِ المجيدِ . [سير أعلام النبلاء 9 / 435 ] وعبدُ المجيدِ هذا هو ابنُ عبد العَزيزِ بنِ أبي رَوَّاد، وكان رأسًا في الإرجاءِ.
[10]’Abd ul-Rahman ibn Mahdis glädje (arabiska):
ولَمّا جاءَ نعيُ وَهبٍ القُرشيِّ – وكان ضالًّا مُضِلًّا – لعبدِ الرَّحمنِ بنِ مَهديٍّ، قال : ( الحمدُ للهِ الذي أراحَ المُسلِمينَ منه ). [لسان الميزان لابن حجر، ٨ / ٤٠٢].
[11]Bishr al-Haafis glädje (arabiska):
وعن بشر بن الحارث أنه قال : «جاء موت هذا الذي يقال له المريسي وأنا في السوق، فلولا أن الموضع ليس موضع سجود لسجدت شكرا ، الحمد لله الذي أماته هكذا قولوا .» ( تاريخ بغداد : ٧ / ٧٠ ، تلبيس إبليس : فصل : أقوال مأثورة في ذم البدعة والمبتدعين ، ص ٢٤ )
[12] Ibn abi Du’aad var en vilseledd mu’tazili lärd. Han var en högt uppsatt domare hos ‘Abbasi kalifatet och han var huvudorsaken till att Imam Ahmad fängslades och torterades. Han dog år 240 H.
al-Dhahabi sa om honom: ”Jahmin, Ahmad ibn Hanbals fiende. Han var en person som spred [påståendet om] att Qur’anen är skapad.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 12/169]
al-Dhahabi sa även: ”Ibn Abi Du’aad motsatte sig Imam Ahmad och visade fiendskap gentemot honom under prövningen [som Ahmad utsattes för] och han brukade säga: ’Åh, de troendes ledare, avrätta honom. Han är vilseledd och han vilseleder andra’.” [Siyar A’laam al-Nubalaa’, 12/170]
al-Dhahabis ord om Ibn abi Du’aad (arabiska):
قال الذهبي : الجهمي ، عدو أحمد بن حنبل. كان داعية إلى خلق القرآن ، [سير أعلام النبلاء، ١٢ / ١٦٩]
وقال أيضاً : وقد كان ابن أبي دواد يوم المحنة إلبا على الإمام أحمد يقول : يا أمير المؤمنين ، اقتله ، هو ضال مضل. [سير أعلام النبلاء، ١٢ / ١٧٠]
[13]Ahmad ibn Hanbals ord (arabiska):
قال الخلاَّل – رحمه الله – : وقيل للإمامِ أحمدَ بنِ حَنبلٍ: الرَّجُلُ يَفرَحُ بما يَنزِلُ بأصحابِ ابنِ أبي دُؤاد؛ عليه في ذلك إثمٌ؟ !قال : ومَن لا يَفرَحُ بهذا ؟ ( كتاب السنَّة , 5 / 121 )
[14] Ibn al-Naqibs glädje (arabiska):
وقال الخطيب البغدادي – رحمه الله – في ترجمة عبيد الله بن عبد الله بن الحسين أبو القاسم الحفَّاف المعروف بابن النقيب – : كتبتُ عنه ، وكان سماعه صحيحاً ، وكان شديداً في السنَّة ، وبلغني أنه جلس للتهنئة لما مات ابن المعلم شيخ الرافضة وقال : ما أبالي أي وقت مت بعد أن شاهدت موت ابن المعلم . ( تاريخ بغداد , 10 / 382 ) .
[15]Ibn Kathir om al-Hasan ibn Saafi ibn Bazdan al-Turki (arabiska):
قال ابن كثير – رحمه الله – فيمن توفي سنة 568 هـ – :الحسن بن صافي بن بزدن التركي ، كان من أكابر أمراء بغداد المتحكمين في الدولة ، ولكنه كان رافضيّاً خبيثاً متعصباً للروافض ، وكانوا في خفارته وجاهه ، حتى أراح الله المسلمين منه في هذه السنَة في ذي الحجة منها ، ودفن بداره ، ثم نقل إلى مقابر قريش ، فلله الحمد والمنَّة . وحين مات فرح أهل السنة بموته فرحاً شديداً ، وأظهروا الشكر لله ، فلا تجد أحداً منهم إلا يحمد الله . ( البداية والنهاية , ١٢ / ٣٣٨ )
Ibn ul-Qayyim sa: ”Att gratulera kufr (otro) ritualer som är unika för dem (icke-muslimerna) är harām enligt konsensus. Som att till exempel gratulera dem under deras högtider eller deras fastan genom att säga: ’Må du ha en välsignad högtid’ eller ’Jag gratulerar dig på denna högtid’ och liknande. Om den som gratulerar dem skonas från kufr (otro), så är det i alla fall harām. Det är som att gratulera någon som bugar sig (går ner i sujūd) för korset. Det är till och med en större synd och mer förkastligt hos Allāh, än om man skulle gratulera någon för att dricka alkohol, mörda, eller ha otillåtna sexuella relationer och liknande. Och många av de som inte har respekt för religionen hamnar i detta och de vet inte hur förkastlig deras handling är. Den som gratulerar en annan person för en synd, innovation eller kufr som han har begått, har utsatt sig själv för Allāhs vrede”. (Ahkām Ahl al-Dhimma, 3/211)
قال ابن القيم رحمه الله: ”وأما التهنئة بشعائر الكفر المختصة به : فحرام بالاتفاق ، مثل أن يهنئهم بأعيادهم ، وصومهم ، فيقول : ” عيد مبارك عليك ” ، أو ” تهنأ بهذا العيد ” ، ونحوه ، فهذا إن سلم قائله من الكفر : فهو من المحرمات ، وهو بمنزلة أن يهنئه بسجوده للصليب ، بل ذلك أعظم إثماً عند الله وأشد مقتاً من التهنئة بشرب الخمر ، وقتل النفس ، وارتكاب الفرج الحرام ، ونحوه . وكثير ممن لا قدر للدين عنده ، يقع في ذلك , ولا يدري قبح ما فعل . فمن هنأ عبدا بمعصية أو بدعة أو كفر فقد تعرض لمقت الله وسخطه .” ( أحكام أهل الذمة ، ( 3 / 211 ) )
”Det är inte tillåtet att ge gåvor på grund av Newroz och al-Mahrajān [1]”.
Sedan sa han: ”Det vill säga att det inte är tillåtet att ge gåvor på grund av dessa två dagar och det är snarare kufr (otro). Abū Hafs al-Kabīr [2], må Allāh vara barmhärtig över honom, sa: ’Om en person dyrkar Allāh i femtio år och sedan ger ett ägg till några månggudadyrkare under Newroz, med avsikten att upphöja denna dag, så har han begått kufr och hans handlingar har blivit ogiltiga. Författaren av al-Jāmi’ al-Asghar [3] sa: ’Om han ger en gåva till en annan muslim under Newroz utan att ha avsikten att upphöja denna dag, men att det endast är en vana bland folket, så har han inte begått kufr. Men han bör inte göra det specifikt under den dagen och han han bör istället göra det en dag före eller en dag efter så att det inte ska anses vara ett efterliknande av det folket [4]. Orsaken är att Allāhs sändebud ﷺ sa: ’Den som efterliknar ett folk är en av dem’’. Han sa även i al-Jāmi’ al-Asghar: ’En person köpte en sak under Newroz som han inte har köpt tidigare. Om han gjorde det för att upphöja den dagen såsom månggudadyrkarna gör så har han begått kufr, men om hans avsikt endast var att äta, dricka och roa sig så har han inte begått kufr.” [5] [Tabyīn al-Haqā’iq, 6/228]
Även Ibn Hajar al-’Asqalāni (som var Shāfi’ī) nämnde Abū Hafs al-Kabīrs uttalande som nämndes ovan av al-Zayla’ī. Se: Fath ul-Bārī, 2/513.
Muhammad ibn Yūsuf al-Mawwāq al-Mālikī (dog år 897 H.) sa: ”Ibn ul-Qāsim [6] ogillade att man ger gåvor till kristna under deras högtid eller att ge palmblad som gåva till judar på grund av deras högtid.” [al-Tāj wa al-Iklīl, 4/139]
Även Ibn Taymiyya nämnde Ibn ul-Qāsims åsikt som nämndes ovan av al-Mawwāq. [Se: Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm]
Ibn ul-Turkmānī al-Hanafī (683 – 750 H) sa: ”Den som är muslim syndar om han sitter med dem [dvs under deras högtidsfirande] eller om han hjälper dem genom att slakta eller laga mat eller genom att låna ut djur som de kan rida på för att ta sig till sina högtidsfester”. [7] [al-Luma’ fī al-Hawādith wa al-Bida’, 1/294)]
al-Hajjāwī (dog 968 H.) sa i sin bok al-Iqnā’ (3/152), som är en av Hanbalī rättsskolans klassiska fiqh böcker: ”Det är förbjudet att bevittna judarnas och de kristnas högtider, att sälja något till dem under den tiden eller att ge dem gåvor på grund av deras högtid.” [8]
Ibn Taymiyya (Hanbalī) sa: ”Man ska inte ta emot en gåva från en [muslimsk] person som ger en gåva till muslimerna vid tidpunkten av dessa högtider som vanligtvis inte brukar ges vid andra tidpunkter än under denna högtid. I synnerhet om denna gåva är något som bidrar till efterliknandet av dem [dvs icke-muslimerna], som exempelvis att ge stearinljus och liknande under julen eller att ge ägg eller mjölk och får under Skärtorsdagen som inträffar vid slutet av deras fasteperiod. Man ska inte heller ge gåvor till någon muslim under dessa högtider på grund av högtiden och i synnerhet om det är något som bidrar till efterliknandet av dem såsom vi nämnde tidigare”. [9] [Iqtidā’ al-Sirāt al-Mustaqīm, 1/227]
Ibn Taymiyya sa även: ”Det är inte heller tillåtet att anordna festmåltider, utbyta gåvor eller sälja saker som hjälper dem i det (dvs i firandet av deras högtider)”. [Majmū’ al-Fatāwa, 25/329]
Kort därefter säger Ibn Taymiyya: ”Det finns ingen oenighet bland de lärda gällande utförandet av dessa ovannämnda handlingar och en grupp bland de lärda ansåg till och med att den som utför dessa handlingar har begått kufr (otro) eftersom dessa handlingar innebär glorifiering av kufr ritualer”. [10] [Majmū’ al-Fatāwa, 25/330]
Sufin Ibn Hajar al-Haytamī (Shāfi’ī) sa: ”Jag såg att en av våra lärda från de senare generationerna har nämnt saker som stämmer överens med vad jag har sagt och efter det sa han: ’Bland de vidrigaste innovationerna är muslimernas efterliknande av de kristna under deras högtider genom att efterlikna dem i deras mat och när det kommer till att ge dem gåvor och ta emot deras gåvor [under deras högtider]’”. [11] [al-Fatāwa al-Fiqhiyya al-Kubra, Bāb al-Ridda, 4/238-239]
_________________________
Översättarens fotnoter:
[1] Två hedniska persiska högtider.
[2] Han var en stor Hanafī lärd från staden Bukhāra i vad som idag är Uzbekistan. Han föddes år 150 efter profetens ﷺ hijra och dog år 217 H.
[3] En Hanafī lärd som heter Muhammad ibn al-Walīd al-Samarqandī.
[4] Dvs icke-muslimerna.
[5] al-Zayla’īs fatwa på arabiska:
قال فخر الدين الزيلعي (المتوفى ٧٤٣ ه) في ”تبيين الحقائق” (حنفي) (6/228) : ” ( والإعطاء باسم النيروز والمهرجان لا يجوز ) أي الهدايا باسم هذين اليومين حرام بل كفر , وقال أبو حفص الكبير رحمه الله لو أن رجلا عبد الله خمسين سنة ثم جاء يوم النيروز , وأهدى لبعض المشركين بيضة ، يريد به تعظيم ذلك اليوم ، فقد كفر , وحبط عمله . وقال صاحب الجامع الأصغر : إذا أهدى يوم النيروز إلى مسلم آخر , ولم يرد به التعظيم لذلك اليوم , ولكن ما اعتاده بعض الناس لا يكفر , ولكن ينبغي له أن لا يفعل ذلك في ذلك اليوم خاصة , ويفعله قبله أو بعده ، كي لا يكون تشبها بأولئك القوم , وقد قال رسول الله صلى الله عليه وسلم منتشبهبقومفهومنهم . وقال في الجامع الأصغر رجل اشترى يوم النيروز شيئا ، لم يكن يشتريه قبل ذلك ، إن أراد به تعظيم ذلك اليوم كما يعظمه المشركون كفر , وإن أراد الأكل والشرب والتنعم لا يكفر ” انتهى .
[6] Ibn ul-Qāsim var Imām Māliks elev och muftin över Egypten. Han föddes år 132 H och dog år 191 H.
Ibn ul-Qāsims åsikt på arabiska:
وقال محمد بن يوسف المواق (المتوفى: 897هـ) في ”التاج والإكليل” (مالكي) (4/319) : ” وكره ابن القاسم أن يهدي للنصراني في عيده مكافأة له ، ونحوه إعطاء اليهودي ورق النخيل لعيده ” انتهى .
[7] Ibn ul-Turkmānīs ord på arabiska:
قال الإمام ابن التركماني (٦٨٣ – ٧٥٠ هـ): (( فيأثم المسلم بمجالسته لهم، وبإعانته لهم بذبح وطبخ وإعارة دابة ويركبوها لمواسمهم وأعيادهم )) اللمع في الحوادث والبدع، لابن التركماني ( ١ / ٢٩٤ )
[8] Citatet från al-Hajjāwī på arabiska:
وقال الحجاوي في ”الإقناع” (3/152) من كتب الحنابلة : ” ويحرم شهود عيد اليهود والنصارى وبيعه لهم فيه ، ومهاداتهم لعيدهم ” انتهى .
[9] Ibn Taymiyyas fatwa på arabiska:
قال ابن تيمية رحمه الله : ” ومن أهدى للمسلمين هدية في هذه الأعياد مخالِفة للعادة في سائر الأوقات غير هذا العيد : لم تقبل هديته ، خصوصا إن كانت الهدية مما يستعان بها على التشبه بهم ، مثل إهداء الشمع ونحوه في الميلاد ، أو إهداء البيض واللبن والغنم في الخميس الصغير الذي في آخر صومهم ، وكذلك أيضا لا يهدى لأحد من المسلمين في هذه الأعياد هدية لأجل العيد ، لا سيما إذا كان مما يستعان بها على التشبه بهم كما ذكرناه ” انتهى من ”اقتضاء الصراط المستقيم” (1/227).
[10] Ibn Taymiyyas andra fatwa på arabiska:
قال ابن تيمية: لا يحل للمسلمين أن يتشبهوا بهم في شيء، مما يختص بأعيادم، لا من طعام، ولا لباس ولا اغتسال ، ولا إيقاد نيران ، ولا تبطيل عادة من معيشة أو عبادة ، أو غير ذلك . ولا يحل فعل وليمة ، ولا الإهداء ، ولا البيع بما يستعان به على ذلك لأجل ذلك . ولا تمكين الصبيان ونحوهم من اللعب الذي في الأعياد ولا إظهار زينة .
وبالجملة ليس لهم أن يخصوا أعيادم بشيء من شعائرهم ، بل يكون يوم عيدهم عند المسلمين كسائر الأيام لا يخصه المسلمون بشيء من خصائصهم .
وأما إذا أصابه المسلمون قصداً ، فقد كره ذلك طوائف من السلف والخلف . وأما تخصیصه بما تقدم ذكره فلا نزاع فيه بين العلماء. بل قد ذهب طائفة من العلماء إلى كفر من يفعل هذه الأمور ، لما فيها من تعظیم شعائر الكفر . وقال طائفة منهم : من ذبح نطيحة يوم عیدهم فكأنما ذبح خنزيراً. (مجموع الفتاوى، ٢٥ / ٢٣٠ – ٢٢٩)
[11] Ibn Hajar al-Haytamīs ord:
وقال ابن حجر الهيتمي الشافعي في ( باب الردة ) : (ثم رأيت بعض أئمتنا المتأخرين ذكر ما يوافق ما ذكرته فقال : ومن أقبح البدع موافقة المسلمين النصارى في أعيادهم بالتشبه بأكلهم والهدية لهم وقبول هديتهم فيه. [الفتاوى الفقهية الكبرى (4/238-239)]
”Denna dom (kufr dūna kufr, d v s mindre kufr) har återberättats från vissa av Salaf [2] och man syftar på den som lagstiftar i enlighet med Allāhs styre, men är bristfällig när det kommer till praktiken. Han informerar folket om att Allāh lagstiftade si och så och att det är obligatoriskt [att styra i enlighet med sharī’ah], men begår själv överträdelser. Hans överträdelse är därför praktisk. Det är återberättat från vissa av Salaf som till exempel ‘Abdullāh ibn ‘Abbās, Ibn Jarīr al-Tabarī, Qatāda och Mujāhid bin Jabar att detta är kufr dūna kufr. Det återberättas även från ‘Abdullāh ibn ‘Abbās att han sa: ‘Det är inte den kufr som ni syftar på’. Detta inkluderar två situationer:
● När det gäller lagstiftning (tashrī’), så menar man att det är förnekelse av Allāh och kufr akbar (stor kufr).
● När det gäller att praktisera/implementera lagstiftningen eller att man har bristfälligheter i vissa delar, så inkluderas det i denna cirkel (d.v.s. kufr dūna kufr).
Därför säger vi att en stat befinner sig i en av två situationer:
● En stat som lagstiftar i enlighet med Allāhs styre och varken överskrider eller går emot Allāhs styre i fundamenten av Hans lagstiftning, men som begår fel i implementeringen [av vissa lagar]. Detta är då en islamisk stat och dess ledare är muslim. Men hans (d.v.s. ledarens) dom fastställs beroende på omfattningen av hans överträdelser och överskridande i implementeringen av det som Allāh har lagstiftat åt honom. Om han ökar i dhulm (orättvisa) gällande detta, så ökar därmed också hans straff och kritiken gentemot honom.
● Den andra staten och den andra situationen handlar om en stat som lagstiftar i enlighet med något annat än Allāhs styre, vare sig det är helt och hållet eller delvis, även om det vore endast en enda lag. Exempelvis att de förklarar zina vara tillåtet om båda personerna är okej med det. Vi säger då att detta inte är en islamisk stat eller ett islamiskt styre och att ledaren inte heller är muslim.”
Shaykh al-Tarīfī sa även vid ett annat tillfälle:
”Bland det som det inte finns någon tvekan om är att stiftandet av lagar (tashrī’) och att påtvinga folket till att dömas (tahākum) inom det är tydlig kufr, även om det utifrån verkar som att makthavaren erkänner trosbekännelsen. Detta på grund av att hans handling förnekar detta erkännande. Därför är det omöjligt att en muwahhid (monoteist) påtvingar kufr.” [3]
_______________
Översättarens fotnoter:
[1]Jag vill tillägga att bara för att jag delar något från al-Tarīfī så betyder det inte att jag delar samma manhaj som honom.
[2] De tre första generationerna som inkluderar generationen av profetens (ﷺ) följeslagare och de två generationerna som kom efter dem.
[3] قال الطريفي: ”ومما لا ريب فيه أن تشريع قوانين وإجبار الناس على التحاكم إليها كفر بين، وإن أقر الحاكم بالشهادتين ظاهراً، فإن عمله هذا ينفي ذلك الإقرار، إذ يستحيل الإكراه على الكفر من موحد.”
”De legitima lärda är överens om att det inte är tillåtet för muslimerna att närvara under månggudadyrkarnas firande av sina högtider och detta har de lärda inom fiqh från de fyra rättsskolorna nämnt i sina böcker…
al-Bayhaqī har även återberättat med autentisk kedja från ’Omar ibn al-Khattāb, må Allāh vara nöjd med honom, att han sa: ’Gå inte in i månggudadyrkarnas kyrkor under deras högtider eftersom Allāhs vrede kommer ner på dem’. [1]
’Omar sa även: ’Håll er borta från Allahs fiender under deras högtider’. [2]
al-Bayhaqī [3] återberättade även med acceptabel kedja från [följeslagaren] ’Abdullāh ibn ’Amr (ibn al-‘Ās) att han sa: ’Den som passerar icke-arabernas länder (dvs icke-muslimerna) och firar deras Newroz (det persiska nyåret) och deras festivaler och efterliknar dem tills han dör och han befinner sig i det tillståndet, kommer att samlas med dem på domedagen’.” [4]
Slutciterat från Ahkām Ahl al-Dhimma, 1/723-724.
__________
Översättarens fotnoter:
[1] al-Sunan al-Kubra lil-Bayhaqī, 9/234, hadīth nr. 18861. Musannaf ’Abd ul-Razzāq, hadīth nr. 1609.
[2] al-Sunan al-Kubra lil-Bayhaqī, hadīth nr. 18862.
[3] Hadīth 18290 i al-Bayhaqīs al-Sunan al-Kubra, 9/234. Kapitel: (Bāb: Karāhiyat al-Dukhūl ’ala Ahl al-Dhimma fi kanā’isihim).
[4] Ibn ul-Qayyims ord på arabiska:
قال ابن القيم رحمه الله : ولا يجوز للمسلمين حضور أعياد المشركين باتفاق أهل العلم الذين هم أهله . وقد صرح به الفقهاء من أتباع المذاهب الأربعة في كتبهم . . . وروى البيهقي بإسناد صحيح عن عمر بن الخطاب رضي الله عنه أنه قال : (لا تدخلوا على المشركين في كنائسهم يوم عيدهم فإن السخطة تنزل عليهم) . وقال عمر أيضاً : (اجتنبوا أعداء الله في أعيادهم) . وروى البيهقي بإسناد جيد عن عبد الله بن عمرو أنه قال : (من مَرَّ ببلاد الأعاجم فصنع نيروزهم ومهرجانهم وتشبه بهم حتى يموت وهو كذلك حشر معهم يوم القيامة) انتهى من أحكام أهل الذمة 1 /723-724 .
”I början framstår han (al-Dajjal) som någon som påbjuder [det goda] och förbjuder [det onda], sedan påstår han att han är en profet och efter det påstår han att han är Allah och människornas herre, skapare och försörjare.
Och han bär på vissa tvivel [som han utsätter muslimerna för] och därför varnade profeten ﷺ för honom som exempelvis i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim [där han sa]: ”Det fanns inte en enda profet förutom att han varnade sitt folk för al-Dajjal och även jag varnar er för honom”.
Det återberättas även hos Abu Dawood att profeten ﷺ sa: ”Den som hör om al-Dajjal ska hålla sig borta från honom. Vid Den (dvs Allah) i vars hand min själ ligger, man kommer att anse sig själva vara troende men sedan slutar det med att man följer honom (dvs al-Dajjal)”.
Detta på grund av tvivlen som han kommer att komma med. Och tjänaren blir utsatt för prövningar såsom profeten ﷺ sa: ”Den som utsätter sig själv för fitna kommer att hamna i det”.
Och detta är ett tydligt bevis på att man ska hålla sig borta från fitna och tveksamheter (shubuhaat) och att man inte ska förlita sig endast på sin kunskap och sin tro (imaan) eftersom han kan bli svag när han stöter på andras tvivel [som de lägger fram].
Bland de som levde före oss fanns det vissa som ansåg det vara tillåtet att lyssna på innovatörerna och därför hamnade de i villfarelse. Många utav de avvikande människorna, under gamla tider och även på senare tid, avvek på grund av att de ansåg det vara tillåtet att sitta med vilseledda och avvikande människor och att ta kunskap från dem och lyssna på dem.
Detta är tillåtet för en grupp bland de lärda och för de som kan skydda sig mot deras tvivel och implementera hujjah (bevis) på dem så att Allah kanske vägleder dem”. [1]
[al-Liqaa’ al-Maftooh, del 11, Min. 07.35 – 8.25]
Shaykh al-’Alwaan sa även:
”Folk idag har tagit väldigt lätt på att lyssna på vilseledda shuyookh och titta på [deras] TV-kanaler och läsa från de vilseledda och de har ingen kunskap som kan skydda dem [från att falla för deras vilseledning och själva avvika]. Ändå läser de från vem som helst. Och Muhammad Ibn Sirin sa: ”Denna kunskap är en del av religionen, så var försiktig med vem du tar din religion ifrån”.” [2] [3]
[al-Liqaa’ al-Maftooh, del 17, Min. 29.10 – 29.30]
Översättarens fotnoter:
[1] قال الشيخ سليمان العلوان: وهو (أي الدجال) يظهر بمظهر الآمر والناهي في البداية، ثم يدعي النبوة، ثم يدعي الإلهية وأنه رب الناس وخالقهم ورازقهم.
وتكون له شبهات، ومن ثَمَّ حذر النبي صلى الله عليه وسلم منه، وفي الصحيحين: (ما من نبي إلا وقد أنذر أمته من الدجال وإني أنذركموه).
وعند أبي داود أن النبي صلى الله عليه وسلم قال: (من سمع بالدجال فلينأ عنه، فوالذي نفسي بيده إن الرجل ليحسب أنه مؤمن فيتَّبعه) وذلك لما يبعث به من الشبهات، والعبد يفتن كما قال النبي صلى الله عليه وسلم: (ومن يستشرف الفتن تستشرفه).
وهذا يعطي دلالة واضحة على أن على العبد يبتعد عن مواطن الفتن، وعن مواطن الشبهات، وألا يركن إلى مجرد علمه ومجرد إيمانه، فقد يضعف أمام شبه الآخرين.
ولذلك قد ترخص بعض من مضى بالسماع إلى أهل البدع، فكان له انحراف، وكثير من المنحرفين في القديم والحديث كان سبب وبداية انحرافهم هو الترخص بمجالسة أهل الضلال وأهل الانحراف والاستماع إلى علومهم وإلى كلامهم، وإنما هذا يرخص فيه لطائفة من أهل العلم والدين ومن له حصانة ليرد على شبههم وليقيم الحجة عليهم لعل الله أن يهديهم.
اللقاء المفتوح الحادي عشر لفضيلة الشيخ سليمان العلوان
[2] Ibn Sirins ord återberättas i förordet till Sahih Muslim.
[3] قال أيضاً: تساهل الناس اليوم جداً في الاستماع لشيوخ الضلال، ومشاهدة الفضائيات، والقراءة للمنحرفين والضالين، وهم ليس لديهم حصانة علمية، فيقرؤون لمن هب ودب! وقد قال الإمام محمد بن سيرين: (إن هذا العلم دين فانظروا عمن تأخذون دينكم!).
اللقاء المفتوح السابع عشر لفضيلة الشيخ سليمان العلوان
SALAF NU 