Ibn Muflih sa: ”Det som Ahmad [ibn Hanbal] har återberättat i al-Musnad [1], utan att uttryckligen nämna något som går emot det, räknas det då som hans åsikt? Det finns en meningsskiljaktighet bland följeslagarna (dvs de hanbalitiska lärda) om detta, men det mest framträdande är att han inte motsätter sig det.” (al-Ādāb al-Shar’iyya, 1/58) Slutciterat från Ibn Muflih. [2]
Dvs att om Imām Ahmad nämner en eller flera hadīther om en specifik fråga och han inte nämner något annat om samma fråga som går emot det som nämns i dessa hadīther, då anses detta vara hans åsikt.
Samma sak gäller för Imām Mālik i hans hadīthsamling ”al-Muwatta'” (4/393).
Och Allāh vet bäst.
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs i hadīthsamlingen ”Musnad al-Imām Ahmad”.
[2]
قال ابن مفلح: ”ما رواه أحمد في المسند ولم يصرّح بخلافه، فهل يكون مذهبًا له؟ فيه خلاف بين الأصحاب، والظاهر أنه لا يخالفه.” (الآداب الشرعية، ١ / ٥٨)
Ibn Rajab al-Hanbalī (må Allāh förbarma sig över honom) sa:
”När det gäller att be i ett plagg med bilder på, så finns det två åsikter bland de lärda och de baserade det (dvs sin åsikt) på om det [allmänt] är tillåtet att bära sådant eller inte. En grupp [lärda] tillät det, däribland Ahmad [ibn Hanbal] enligt al-Shālanjis återberättelse. Samma sak sa Abū Khaythama och Sulaymān ibn Dāwūd al-Hāshimī.”
Det är tillåtet utan någon oenighet bland de lärda, att prata mellan adhān och iqāma. Det är även tillåtet att prata efter iqāma innan man påbörjar bönen.
Beviset är ḥadīthen där Abū Bakr ledde följeslagarna i bönen när profeten (ﷺ) blev sjuk kort innan han dog. I hadīthen nämns följande: ”Så böneutroparen kom till Abū Bakr och sa: ‘Ska du leda folket i bönen så att jag kan göra iqāma?’ Han svarade: ‘Ja.'” (Sahīh al-Bukhārī, 684, Bāb: Man dakhala liya’umma al-Nās fajāʾa al-Imām al-Awwal) (Sahīh Muslim, 421)
Här ser vi att böneutroparen redan hade gjort adhān och kom sedan till Abū Bakr efteråt och frågade om han skulle göra iqāma.
Om man pratar mycket under tiden man gör adhān så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab eftersom det inte längre finns någon muwālāt. Muwālāt betyder att det inte ska vara för lång tid (dvs paus) mellan varje sekvens.
Om man pratar lite men säger något som är harām som exempelvis svordomar eller liknande så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab och enligt majoritetens åsikt inom rättsskolan eftersom den som hör honom kan tro att han gör narr av adhān.
Det som gäller i adhān gäller även i iqāma.
När det kommer till lätt tal som inte är harām så har det återberättats olika uttalanden från Ahmad ibn Hanbal.
al-Nasawīs återberättelse:
”Jag frågade Ahmad om böneutroparen kan prata under adhān. Han sa: ‘Nej.’ Då sa man till honom: ‘Kan han besvara någons salām?’ Han sa: ‘Att ge salam är tal.'” (al-Ādāb al-Sharʿiyya av Ibn Muflih, 1/253)
Detta är en återberättelse som tyder på att det är ogillat att prata under adhān, även om det finns ett behov för det, som exempelvis att besvara någons salām.
Återberättelser som skiljer sig från al-Nasawīs återberättelse:
1 – Ibn Mansūr sa: ”Jag frågade Abū ʿAbdillāh (Ahmad ibn Hanbal): ‘När böneutroparen gör adhān, kan han gå runt eller prata?’ Han sa: ‘Nej, men ett undantag är om han befinner sig uppe på ett minaret och han vill att folket ska höra. Och det är ingen fara om han pratar.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Ibn Mansūr, 2/493)
2 – Abū Dāwūd sa: ”Jag hörde Ahmad bli tillfrågad om en person som pratar medan han gör adhān och då svarade han: ‘Jag hoppas att det inte är någon fara.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Abī Dāwūd, 42-44)
3 – Sālih sa: ”Jag frågade min far (Imām Ahmad) om att prata medan man gör adhān. Han sa: ‘Det är inget fel med det, men det är mer känsligt när det kommer till iqāma.’ Han sa även: ‘Jag tycker inte om att man pratar medan man gör iqāma.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Sālih, 1/159)
Dessa återberättelser tyder på att det är tillåtet att prata lite medan man gör adhān om det finns ett behov för det. Och detta är Hanbalī rättsskolans position. (Se: al-Muntaha, 1/144. al-Iqnāʾ, 1/121. al-Tanqīh, s. 86)
al-Mardāwī sa: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att man kan svara på salām utan att det anses vara ogillat.” (al-Insāf, 3/87)
al-Mardāwī sa också: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att lätt tal som är tillåtet i sig och kort tystnad är ogillat om det inte finns något behov för det.” (al-Insāf, 3/87)
Bevis för detta:
Från Sunnahn:
Det återberättas från Ibn ‘Abbās att han sa till sin böneutropare en regnig dag: ”När du säger: ’Jag vittnar att Muhammad är Allāhs sändebud’, säg inte: ’Kom till bönen’ utan säg: ’Be i era hem.’” Folk förvånades över detta, så han sa: ”Detta gjordes av den som är bättre än mig (dvs. Profeten (ﷺ)). Fredagsbönen är en skyldighet, men jag ogillade att tvinga er att gå ut och gå i lera och hal mark.” (Sahīh al-Bukhārī, 901) (Sahīh Muslim, 1637)
Beviset från hadithen ovan:
När profeten (ﷺ) sa att man ska säga ‘be i era hem’ i adhān så tillade han ord som vanligtvis inte är en del av adhān och orsaken var att det fanns ett behov för det.
Från Sahāba:
Det återberättas att följeslagaren Sulaymān ibn Surad gjorde adhān i militärlägret och bad sin tjänare om något medan han gjorde adhān. (Återberättad som mu’allaq men med jazm, i Sahīh al-Bukhārī, 1/208)
Logiska argument:
1. Att tala lätt under adhān för ett behov förstör inte syftet med adhān, som är att meddela om tiden för bönen. (Se: “Sharh al-‘Umda” av Ibn Taymiyya, s. 131)
2. Att göra en lätt handling i bönen för ett behov är tillåtet, och likaså att tala lätt under adhān. (Samma källa som ovan)
3. Det är rekommenderat för den bedjande att besvara salām, så i adhān är det i så fall än mer rekommenderat. (Se: “al-Adāb al-Shar’iyya” av Ibn Muflih (1/253))
4. Predikan (khutba) ogiltigförklaras inte av lätt tal för ett behov, därför är det i adhān än mer prioriterat. (Se: “al-Kāfī” (1/227))
‘Det är bättre att inte fasta om man är på resande fot.'”
[Masā’il al-Imām Ahmad Riwāyat Abī Dāwūd – Bāb al-Sawm fī al-Safar, nr. 650]
Abū Dāwūd sa även:
”Jag hörde Ahmad bli tillfrågad om den som fastar när han är på resande fot under Ramadān och han svarade:
‘Jag tycker inte om det varken under Ramadān eller utanför Ramadān. Jag anser att man inte ska fasta om man är på resande fot, men om han väljer att fasta så är hans fasta giltig.'”
[Masā’il al-Imām Ahmad Riwāyat Abī Dāwūd – Bāb al-Sawm fī al-Safar, nr. 651]
”‘Jag frågade Ahmad ibn Hanbal om den som inte stryker över hela ansiktet när han utför tayammum.’
Han sa: ‘Han måste ta om sin bön.’
Jag sa: ‘Hur kommer det sig att att det är tillräckligt att stryka över en del av huvudet [1] (d v s, i wudū’) men att det inte är tillåtet att utelämna något när man stryker över ansiktet i tayammum?’
Han sa: ‘Det har inte nått mig att någon utelämnade det i sin tayammum.'” [2]
(Fath ul-Bārī (2/246) av Ibn Rajab)
Översättarens fotnoter:
[1] D v s att man inte behöver stryka över hela huvudet.
[2] Vissa lärda ansåg att man inte behöver ta om sin bön om man bad utan ha strykit över hela ansiktet eller händerna när man utförde tayammum och orsaken är att de jämförde det med att stryka över huvudet i wudū’.
Andra lärda sa att man inte medvetet ska utelämna att stryka över hela ansiktet men att om man råkar utelämna något av ansiktet så behöver man inte ta om sin bön.
‘Abdullāh ibn Ahmad sa: ”Jag läste för min far (dvs Ahmad ibn Hanbal) och sa: ‘Vad är det minsta man bör recitera från Qur’ānen i bönen?’ Han svarade: ‘al-Fātiha och en till Sūra.'” (Masā’il al-Imām Ahmad – Riwāyat ‘Abdillāh, återberättelse nr. 277)
I en annan återberättelse nämns det att Imām Ahmad ska ha sagt: ”Det minsta man måste lära sig från Qur’ānen är al-Fātiha och två Sūra.” (Tabaqāt al-Hanābila – Ibn abī Ya’la, 1/104)
Ibn Muflih nämnde den sista återberättelsen i sin bok ”al-Ādāb al-Shar’iyya” (2/34) och kommenterade efter det: ”Jag fann den (dvs citatet) sådär, men det kanske egentligen ska stå ‘och en Sūra’, annars vet jag inte vad som menas med det.”
Ibn Muflih nämnde samma återberättelse (dvs om två Sūra) i sin bok ”al-Furū'” (2/341) och efter det kommenterade han: ”Och det är långsökt. Jag finner ingen mening med det. Det kanske är ett misstag.”
al-Khallāl (dog år 311 H.) sa: ”Yūsuf ibn Mūsa berättade till mig att han hörde Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad) säga: ’Īmān (tro) existerar inte utan handling’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 962] [1]
Abū al-Hārith sa: ”Jag frågade Abū ’Abdillāh Ahmad ibn Muhammad ibn Hanbal: ’Är man troende om man [endast] säger: Lā ilāha illa Allāh?’ Då sa han: ’Sådär var Īmān i början, sedan uppenbarades de obligatoriska handlingarna: bönen, allmosan (Zakāt), fastan under Ramadān och vallfärden (Hajj)’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 955] [2]
”Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad) sa: ’Jarīr ibn ’Abdillāh var en de sista bland Allāhs sändebuds följeslagare som blev muslim och han sa: ’Jag gav trohetsed till profeten ﷺ om att ge uppriktigt råd (nasīha)’ [3], så hur kan uppriktig rådgivning och blygsamhet (hayā’) [4] vara en del av Īmān, men inte fastan och bönen?!?’” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 1021] [5]
al-Khallāl sa: ”Harb ibn Ismā’īl al-Kirmānī sa till mig: ’Jag hörde Ahmad bli frågad: ’Vem är al-Murji’a?’ Då sa han: ’De som påstår att Īmān [endast] är tal’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 959] [6]
Det återberättas att Abū al-Hārith sa till Imām Ahmad: ”’Vad säger du om den som säger att Īmān [endast] är tal?’ Då sa han: ’Den som säger att Īmān [endast] är tal är en murji’.’ Sedan sa han (dvs Abū al-Hārith): ’Jag hörde Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad) bli frågad vad irjā’ är för något och då svarade han: ’Den som säger att Īmān [endast] är tal är en murji’ och sunnahn är att man säger: ’Īmān är tal och handling, den stiger och sjunker’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 964] [7]
Det återberättas att Abū Bakr al-Athram sa: ”Jag hörde när det sades till Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad): ’Vad säger du om Shabāba?’ Då svarade han: ’Shabāba var en kallare till irjā’’ [8]. Sedan sa han (dvs Imām Ahmad): ’Det sägs även att Shabāba yttrade vidrigare uttalanden än detta, som jag inte har hört någon annan yttra. Shabāba sa: ’Om han yttrar något så har han utfört en handling’. Han sa: ’Īmān består av tal och handling såsom de säger, så om han yttrar något så har han utfört en handling med sin kroppsdel, dvs med sin tunga. Han utförde alltså en handling med sin tunga när han talade’. Sedan sa Abū ’Abdillāh (dvs Imām Ahmad): ’Detta är ett vidrigt uttalande och jag har inte hört någon annan säga något sådant och det har inte nått mig heller’.” [Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl, nr. 982] [9]
Alla återberättelser är autentiska enligt Dr. ’Atiyya al-Zahrānī, som har verifierat återberättelserna i Kitāb al-Sunnah av al-Khallāl.
_____________
Översättarens fotnoter:
[1] Återberättelsen på arabiska:
وأخبرني يوسف بن موسی ، سمع أبا عبد الله يقول : ”الإيمان لا يكون إلَّا بعمل”. [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٦٢]
[2] Återberättelsen på arabiska:
أخبرني محمد بن أبي هارون ، ومحمد بن جعفر أن أبا الحارث حدثهم قال : سألت أبا عبد الله أحمد بن محمد بن حنبل قلت : إذا قال الرجل لا إله إلا الله فهو مؤمن ؟ قال : كذا كان بدء الإيمان ثم نزلت الفرائض الصلاة والزكاة وصوم رمضان وحج البيت . [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٥٥ – ”ذکر بدء الإيمان کيف کان ، والرد على المرجئة لأنه نزلت الفرائض بعد قول لا إله إلا الله”]
[3] Se: Sahīh Muslim, nr. 98 eller 107 beroende på upplagan.
[4] Profeten ﷺ sa: ”Īmān består av mer än sextio delar och blygsamhet är en del av Īmān”. [Sahīh al-Bukhārī, nr. 9]
عَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ ـ رضى الله عنه ـ عَنِ النَّبِيِّ صلى الله عليه وسلم قَالَ ” الإِيمَانُ بِضْعٌ وَسِتُّونَ شُعْبَةً، وَالْحَيَاءُ شُعْبَةٌ مِنَ الإِيمَانِ ”. [صحيح البخاري، ٩]
[5] Återberättelsen på arabiska:
وأخبرني عبد الملك بن عبد الحميد قال : قال أبو عبد الله (أي الإمام أحمد) : جریر بن عبد الله من أخر من أسلم من أصحاب رسول الله صلى الله عليه وسلم ويقول : بايعت النبي صلى الله عليه وسلم على النصح ، فيكون النصح والحياء من الإيمان ، ولا يكون الصوم والصلاة من الإيمان. [كتاب السنة للخلال, رقم ۱۰۲۱]
[6] Återberättelsen på arabiska:
أخبرني حرب بن إسماعيل الكرماني ، قال : سمعت أحمد وقيل له : المرجئة من هم ؟ قال : ”من زعم أن الإيمان قول”. [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٥٩]
[7] Återberättelsen på arabiska:
وأخبرني محمد بن أبي هارون ، ومحمد بن جعفر ، أن أبا الحارث حدثهم ، أنه قال لأبي عبد الله : فمن قال : الإيمان قول ؟ قال : ( من قال : الإيمان قول ، فهو مرجئ ) ، قال : وسئل أبو عبد الله وأنا أسمع عن الإرجاء ما هو ؟ قال : ( من قال : الإيمان قول ، فهو مرجئ والسنة فيه أن تقول : الإيمان قول وعمل يزيد وينقص . [كتاب السنة للخلال, رقم ٩٦٤]
[8] Irjā’ är Murji’as troslära. De anser bland annat att handlingar inte är ett villkor för att räknas som muslim och att det räcker med att man uttalar trosbekännelsen. Ahl us-Sunnah anser däremot att Īmān består av tal, handlingar och trosuppfattning/avsikt och att dessa är villkor för att man ska räknas som muslim.
[9] Återberättelsen på arabiska:
أخبرنا محمد بن علي ، قال : ثنا أبو بكر الأثرم ، قال : سمعت أبا عبد الله ، وقيل له : شبابة ، أي شيء تقول فيه ؟ فقال : شبابة كان يدعو إلى الإرجاء ، قال : « وقد حكي عن شبابة قول أخبث من هذه الأقاويل ، ما سمعت أحداً عن مثله ، قال : قال شبابة : إذا قال فقد عمل ، قال : الإيمان قول وعمل كما يقولون : فإذا قال فقد عمل بجارحته أي : بلسانه ، فقد عمل بلسانه حين تكلم ، ثم قال أبو عبد الله : « هذا قول خبيث ، ما سمعت أحداً يقول به ، ولا بلغني ». [كتاب السنة للخلال, رقم ۹۸۲]
Ibn Taymiyya sa: ”Vissa personer sa till Ahmad ibn Hanbal: ’Det är svårt för mig att säga: ’Den personen är si och den där personen är så’. Han svarade: ’Om du är tyst och jag är tyst, hur ska den okunnige då veta vem som är autentisk och vem som är svag?!’”.
Ibn Taymiyya fortsätter: ”Muslimerna är överens om att det är obligatoriskt att varna ummahn för innovatörernas imamer som bär på uttalanden som går emot qur’ānen och sunnahn, eller som utför dyrkan som går emot qur’ānen och sunnahn och att klargöra deras tillstånd. Till den grad att det sades till Ahmad ibn Hanbal: ’Vad är mer kärt för dig: en person som fastar, ber och isolerar sig själv i moskén för dyrkan eller en person som varnar för innovatörerna?’. Han svarade: ’Om han ber och isolerar sig själv i moskén för dyrkan så är det [endast] han själv som drar nytta av det, men om han varnar för innovatörerna så drar muslimerna nytta av det och det är bättre’”.
Ibn Taymiyya fortsätter: ”Han klargjorde alltså att nyttan med detta omfattar muslimerna överlag i deras religion och att detta är en typ av jihād för Allāhs sak eftersom det är en kollektiv obligation att rena Allāhs väg, religion, metodik, lag och att stå emot dessa människors överträdelser och angrepp på detta. Det här är något som muslimerna är enade kring. Och om inte Allāh hade orsakat att någon står emot dessa människors skada så hade det skett sedefördärv i religionen. Och denna skada hade varit värre än skadan som hade orsakats av fienden om de hade tagit över [muslimernas länder] i krig. Orsaken är att dessa människor (den externa fienden) inte hade orsakat fördärv i [muslimernas] hjärtan och religion förutom med tiden. Men de andra däremot (innovatörerna) fördärvar [muslimernas] hjärtan redan från första början”.
SALAF NU 