Ibn Taymiyya sa:

”Man bör veta att den troende har rätt till lojalitet även om han har begått orätt- eller en överträdelse mot dig. Och den icke-troende förtjänar hat även om han ger dig något och behandlar dig väl. Detta eftersom Allāh, den Upphöjde, sände sändebuden och uppenbarade skrifterna för att hela religionen ska tillhöra Allāh, så att kärleken riktas till Hans allierade och hatet till Hans fiender.

Och om en och samma person har både gott och ont inom sig, omoral och lydnad, synd och sunnah, samt bid‘a, då förtjänar han lojalitet och belöning i den mån han har gott, och han förtjänar fiendskap och bestraffning i den mån han har ont. Hos en och samma person kan därför finnas orsaker till både att hedra honom och att förnedra honom.

Som den fattige tjuven vars hand huggs av på grund av hans stöld, men han får också ur statskassan det som täcker hans behov. Detta är den grundprincip som Ahl us-Sunnah wal Jamā‘ah är överens om.”

[Majmū’ ul-Fatāwa, 28/209] 

قال شيخ الإسلام ابن تيمية: ”وليُعلم أن المؤمن تجب موالاته وإن ظلمك واعتدى عليك، والكافر تجب معاداته وإن أعطاك وأحسن إليك، فإن الله تعالى بعث الرسل وأنزل الكتب ليكون الدين كله لله، فيكون الحب لأوليائه والبغض لأعدائه، وإذا اجتمع في الرجل الواحد خير وشر، وفجور وطاعة، ومعصية وسنة وبدعة، استحق من الموالاة والثواب بحسب ما فيه من الخير، واستحق من المعادات والعقاب بحسب ما فيه من الشر، فيجتمع في الشخص الواحد موجبات الإكرام والإهانة له من هذا وهذا، كاللص الفقير تقطع يده لسرقته، ويعطى من بيت المال ما يكفيه لحاجته، هذا هو الأصل الذي اتفق عليه أهل السنة والجماعة.” (مجموع الفتاوى لابن تيمية، ٢٨\٢٠٩)