Det är tillåtet utan någon oenighet bland de lärda, att prata mellan adhān och iqāma. Det är även tillåtet att prata efter iqāma innan man påbörjar bönen.

Beviset är ḥadīthen där Abū Bakr ledde följeslagarna i bönen när profeten (ﷺ) blev sjuk kort innan han dog. I hadīthen nämns följande: ”Så böneutroparen kom till Abū Bakr och sa: ‘Ska du leda folket i bönen så att jag kan göra iqāma?’ Han svarade: ‘Ja.'” (Sahīh al-Bukhārī, 684, Bāb: Man dakhala liya’umma al-Nās fajāʾa al-Imām al-Awwal) (Sahīh Muslim, 421)

Här ser vi att böneutroparen redan hade gjort adhān och kom sedan till Abū Bakr efteråt och frågade om han skulle göra iqāma.

Om man pratar mycket under tiden man gör adhān så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab eftersom det inte längre finns någon muwālāt. Muwālāt betyder att det inte ska vara för lång tid (dvs paus) mellan varje sekvens.

Om man pratar lite men säger något som är harām som exempelvis svordomar eller liknande så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab och enligt majoritetens åsikt inom rättsskolan eftersom den som hör honom kan tro att han gör narr av adhān.

Det som gäller i adhān gäller även i iqāma.

När det kommer till lätt tal som inte är harām så har det återberättats olika uttalanden från Ahmad ibn Hanbal. 

al-Nasawīs återberättelse:

”Jag frågade Ahmad om böneutroparen kan prata under adhān. Han sa: ‘Nej.’ Då sa man till honom: ‘Kan han besvara någons salām?’ Han sa: ‘Att ge salam är tal.'” (al-Ādāb al-Sharʿiyya av Ibn Muflih, 1/253)

Detta är en återberättelse som tyder på att det är ogillat att prata under adhān, även om det finns ett behov för det, som exempelvis att besvara någons salām.

Återberättelser som skiljer sig från al-Nasawīs återberättelse:

1 – Ibn Mansūr sa: ”Jag frågade Abū ʿAbdillāh (Ahmad ibn Hanbal): ‘När böneutroparen gör adhān, kan han gå runt eller prata?’ Han sa: ‘Nej, men ett undantag är om han befinner sig uppe på ett minaret och han vill att folket ska höra. Och det är ingen fara om han pratar.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Ibn Mansūr, 2/493)

2 – Abū Dāwūd sa: ”Jag hörde Ahmad bli tillfrågad om en person som pratar medan han gör adhān och då svarade han: ‘Jag hoppas att det inte är någon fara.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Abī Dāwūd, 42-44)

3 – Sālih sa: ”Jag frågade min far (Imām Ahmad) om att prata medan man gör adhān. Han sa: ‘Det är inget fel med det, men det är mer känsligt när det kommer till iqāma.’ Han sa även: ‘Jag tycker inte om att man pratar medan man gör iqāma.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Sālih, 1/159)

Dessa återberättelser tyder på att det är tillåtet att prata lite medan man gör adhān om det finns ett behov för det. Och detta är Hanbalī rättsskolans position. (Se: al-Muntaha, 1/144. al-Iqnāʾ, 1/121. al-Tanqīh, s. 86)

al-Mardāwī sa: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att man kan svara på salām utan att det anses vara ogillat.” (al-Insāf, 3/87)

al-Mardāwī sa också: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att lätt tal som är tillåtet i sig och kort tystnad är ogillat om det inte finns något behov för det.” (al-Insāf, 3/87)

Bevis för detta:

Från Sunnahn:

Det återberättas från Ibn ‘Abbās att han sa till sin böneutropare en regnig dag: ”När du säger: ’Jag vittnar att Muhammad är Allāhs sändebud’, säg inte: ’Kom till bönen’ utan säg: ’Be i era hem.’” Folk förvånades över detta, så han sa: ”Detta gjordes av den som är bättre än mig (dvs. Profeten (ﷺ)). Fredagsbönen är en skyldighet, men jag ogillade att tvinga er att gå ut och gå i lera och hal mark.” (Sahīh al-Bukhārī, 901) (Sahīh Muslim, 1637)

Beviset från hadithen ovan:

När profeten (ﷺ) sa att man ska säga ‘be i era hem’ i adhān så tillade han ord som vanligtvis inte är en del av adhān och orsaken var att det fanns ett behov för det.

Från Sahāba:

Det återberättas att följeslagaren Sulaymān ibn Surad gjorde adhān i militärlägret och bad sin tjänare om något medan han gjorde adhān. (Återberättad som mu’allaq men med jazm, i Sahīh al-Bukhārī, 1/208)

Logiska argument:

 1. Att tala lätt under adhān för ett behov förstör inte syftet med adhān, som är att meddela om tiden för bönen. (Se: “Sharh al-‘Umda” av Ibn Taymiyya, s. 131)

2. Att göra en lätt handling i bönen för ett behov är tillåtet, och likaså att tala lätt under adhān. (Samma källa som ovan)

3. Det är rekommenderat för den bedjande att besvara salām, så i adhān är det i så fall än mer rekommenderat. (Se: “al-Adāb al-Shar’iyya” av Ibn Muflih (1/253))

4. Predikan (khutba) ogiltigförklaras inte av lätt tal för ett behov, därför är det i adhān än mer prioriterat. (Se: “al-Kāfī” (1/227))