I ”Bidāyat ul-Mujtahid” 1/53, så nämns det:

”De är oense gällande att skölja munnen (madmada) och dra upp vatten i näsan (istinshāq) i wudū’ och de splittrades i tre olika åsikter:

• Åsikten att det är sunnah i wudū’. Denna åsikt hålls av Mālik, ash-Shāfi’ī och Abū Hanīfa. [1]

• Åsikten att det är obligatoriskt (fard). Denna åsikt hålls av Ibn Abī Layla och en grupp från Dāwūds [adh-Dhāhirī] kompanjoner. [2]

• Åsikten att det är obligatorisk (fard) att dra upp vatten i näsan och sunnah att skölja munnen. Denna åsikt hålls av Abū Thawr och en grupp bland Ahl udh-Dhāhir.” [3]

Översättarens fotnoter:

[1] I fotnoterna så nämns det att majoriteten höll denna åsikt och att andra lärda som även höll denna åsikt är al-Hasan al-Basrī, al-Hakam ibn ‘Utayba, Qatāda, Rabī’a, al-Awzā’ī, al-Layth ibn Sa’d, ath-Thawrī och Ibn Jarīr at-Tabarī och en av återberättelserna från ‘Atā’ och az-Zuhrī.

Synvinkeln hos de som ansåg att det inte är obligatoriskt:

I fotnoterna så nämns det att Ibn ‘Abd il-Barr al-Mālikī (368-463 Hijrī) sa: ”Argumentet hos de som inte anser att det är obligatoriskt är att Allāh inte nämnde dessa två i Sin bok och inte heller sa Hans sändebud att det är obligatoriskt och inte heller var alla överens om att det är obligatoriskt och de obligatoriska handlingarna kan inte bekräftas förutom genom dessa sätt.” (al-Istidhkār, 2/12)

قال ابن عبد البر : ”وحجة من لم يوجبهما : أن الله لم يذكرهما في كتابه، ولا أوجبهما رسوله، ولا اتفق الجميع إيجابهما . والفرائض إلا من هذه الوجوه .” (الإستذكار ، ٢ / ١٢)

[2] I fotnoterna så nämns det att denna åsikt även hålls av Ahmad ibn Hanbal, Abdullāh ibn ul-Mubārak, Hammād, Ishāq och en av återberättelserna från ‘Atā’ och az-Zuhrī.

Synvinkeln hos de som ansåg att det är obligatoriskt:

Ibn Qudāma al-Hanbalī (541-620 Hijrī) sa: “Varenda en som har beskrivit Allāhs sändebuds (ﷺ) wudū’ i detalj har nämnt att han sköljde munnen och drog in vatten i näsan. Faktumet att han kontinuerligt gjorde dessa två handlingar visar på att det är obligatoriskt, eftersom hans handling är ett detaljerat tydliggörande av den wudū’ som beordras i Allāhs bok.” (al-Mughnī, 1/83)

قال ابن قدامة في ”المغني” (1/83): ”كُلَّ مَنْ وَصَفَ وُضُوءَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مُسْتَقْصِيًا ذَكَرَ أَنَّهُ تَمَضْمَضَ وَاسْتَنْشَقَ , وَمُدَاوَمَتُهُ عَلَيْهِمَا تَدُلُّ عَلَى وُجُوبِهِمَا ; لِأَنَّ فِعْلَهُ يَصْلُحُ أَنْ يَكُونَ بَيَانًا وَتَفْصِيلًا لِلْوُضُوءِ الْمَأْمُورِ بِهِ فِي كِتَابِ اللَّهِ” انتهى.

[3] I fotnoterna så nämns det att denna åsikt även hålls av Abū ‘Ubayd al-Qāsim ibn Sallām. När det kommer till Ahl udh-Dhāhir så är Ibn Hazm en av de som håller denna åsikt. Även Ibn ul-Mundhir ash-Shāfi’ī har denna åsikt. Enligt en av flera åsikter som tillskrivs Ahmad ibn Hanbal i denna fråga så nämns det att även han hade denna åsikt.