I ”Bidāyat ul-Mujtahid” 1/42, så nämns det:

”Så en grupp bland dem ansåg att det är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: ash-Shāfi’ī, Mālik, Ahmad [ibn Hanbal], Abū Thawr och Dāwūd [adh-Dhāhirī].”

Och en annan grupp ansåg att det inte är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: Abū Hanīfa och ath-Thawrī [*].”

Översättarens fotnoter:

[*] I bokens fotnoter så nämns det: ”al-Awzā’ī och al-Hasan ibn Hayy ansåg till och med att ens wudū’, ghusl och tayammum är giltig utan niyyah. Se åsikten om att det inte krävs niyyah i wudū’ i al-Istidhkār [av Ibn ‘Abd il-Barr] 3/68.”

Ibn ‘Abd il-Barr sa: “Det korrekta i denna fråga är åsikten att rening för bönen inte är giltig utan en avsikt för den och ett medvetet beslut att utföra den. Detta eftersom obligatoriska handlingar endast kan utföras med avsikt och vilja, och en handling kan inte verkligen tillskrivas en person utan att denne avsiktligt utför den. Det är omöjligt att en handling ska räknas som utförd av en person om denne inte avsåg att utföra den och hade avsikt i sitt handlande. En handling blir endast en handling där man närmar sig Allāh (qurba) om den utförs av någon som har avsikten att närma sig Allāh [genom den handlingen], och där hans hjärta har inrymt dess syfte och det är uppriktighet (ikhlās) som Allāh har beordrat sina tjänare att ha.” (al-Istidhkār 3/68)

قال ابن عبد البر: ”الصحيح في هذا الباب: قول من قال: لا تجزئ طهارة للصلاة إلا بنية لها وقصد إليها؛ لأن المفترضات لا تؤدى إلا بقصد وإرادة، ولا يُسمى الفاعل فاعلاً حقيقة إلا بقصد منه إلى الفعل. ومُحال أن يتأدى عن المرء ما لم يقصد إلى أدائه، وينويه بفعله؛ لأنه لا تكون قربة إلا من متقرب بها، قد انطوى ضميره عليها، وهو الإخلاص الذي أمر الله به عباده .” (الإستذكار ٣ / ٦٨)