Ibn ul-Mundhir (242-318 H.) sa:

”De [lärda] är överens om att den som utför tayammum och ber och sedan finner vatten efter att bönens tid har passerat, inte behöver upprepa bönen. De är även överens om att den som utför tayammum precis så som han har blivit beordrad att göra och sedan finner vatten innan han påbörjar bönen, att hans tahāra (rena tillstånd) har brytits och han måste göra om sin tahāra [1] [2] och sedan be.”

[al-Ijmā’ li Ibn il-Mundhir, nr. 31-32]

Fotnoter:

[1] Dvs genom att använda vattnet för att utföra wudū’.

[2] I en annan bok som heter ”Ikhtilāf al-’Ulamā’” så säger dock Ibn ul-Mundhir: ”Med undantag av ett par ord som nämndes av Abū Salama ibn ’Abd il-Rahmān, där det har nått mig att han ska ha sagt att den som befinner sig i ett tillstånd av janāba (större orenhet efter samlag etc) och utför tayammum och sedan finner vatten, inte behöver utföra ghusl.”