Ibn Taymiyya sa: ”Vissa personer sa till Ahmad ibn Hanbal: ’Det är svårt för mig att säga: ’Den personen är si och den där personen är så’. Han svarade: ’Om du är tyst och jag är tyst, hur ska den okunnige då veta vem som är autentisk och vem som är svag?!’”.

Ibn Taymiyya fortsätter: ”Muslimerna är överens om att det är obligatoriskt att varna ummahn för innovatörernas imamer som bär på uttalanden som går emot qur’ānen och sunnahn, eller som utför dyrkan som går emot qur’ānen och sunnahn och att klargöra deras tillstånd. Till den grad att det sades till Ahmad ibn Hanbal: ’Vad är mer kärt för dig: en person som fastar, ber och isolerar sig själv i moskén för dyrkan eller en person som varnar för innovatörerna?’. Han svarade: ’Om han ber och isolerar sig själv i moskén för dyrkan så är det [endast] han själv som drar nytta av det, men om han varnar för innovatörerna så drar muslimerna nytta av det och det är bättre’”.

Ibn Taymiyya fortsätter: ”Han klargjorde alltså att nyttan med detta omfattar muslimerna överlag i deras religion och att detta är en typ av jihād för Allāhs sak eftersom det är en kollektiv obligation att rena Allāhs väg, religion, metodik, lag och att stå emot dessa människors överträdelser och angrepp på detta. Det här är något som muslimerna är enade kring. Och om inte Allāh hade orsakat att någon står emot dessa människors skada så hade det skett sedefördärv i religionen. Och denna skada hade varit värre än skadan som hade orsakats av fienden om de hade tagit över [muslimernas länder] i krig. Orsaken är att dessa människor (den externa fienden) inte hade orsakat fördärv i [muslimernas] hjärtan och religion förutom med tiden. Men de andra däremot (innovatörerna) fördärvar [muslimernas] hjärtan redan från första början”.

[Majmū’ al-Fatāwa, 28/231-232]